De ständiga fadäserna. Famlandet och fumlandet. Det tanklösa skroderandet som
ofelbart slår tillbaka. Publikens känsla av sekundärskam.
Men vad som först såg ut som komik håller på att övergå i tragik. För en
person. Och för ett politiskt parti med stolta anor.
Som alla vet vid det här laget har Håkan Juholt, Socialdemokraternas
partiledare, ertappats med att plocka ut 160 000 kronor för mycket i
bostadsersättning från riksdagen. Han reflekterade aldrig över det uppenbart
orimliga i att skattebetalarna även stod för hans sambos hyreskostnad.
Juholt kan inte lastas för sin livskamrats försyndelser, men det är onekligen
en pikant omständighet att allt har sin upprinnelse i att han flyttade ihop
med en kvinna som dömts för bedrägeri.
Förtroendet för Juholt rasar nu från redan låga nivåer. Enligt Synovate har
bara 17 procent av väljarna mycket stort eller stort förtroende för
S-ledaren; före skandalen var siffran 33 procent. (DN 15/10)
Även det socialdemokratiska partiet drabbas i ett läge då det redan har
problem med att hålla ställningarna.
Efter debaclet med budgetmotionen – Juholt och den ekonomisk-politiske
talesmannen Tommy Waidelich fick i slutet av september bakläxa av en ilsken
riksdagsgrupp – sjönk stödet för Socialdemokraterna till bottennivån 28,2
procent hos Demoskop. (Expressen 12/10)
Håkan Juholt är juridiskt friad i hyresaffären, men har fastnat i spagat
mellan sina egna handlingar och partiets ord. Detta tydliggörs i
budgetmotionen.
På sidan 117 står det:
”Socialdemokraternas ekonomiska politik bygger på tydliga moraliska
principer om att man skall göra rätt för sig. Vi vill etablera ett
samhällskontrakt som förutsätter att den enskilde kan vara trygg i att det
offentliga gör allt som står i dess makt för att skattemedel används på det
absolut mest effektiva sättet. Men genom samhällskontraktet förbinder sig
också den enskilde att i moralisk mening, utöver det som lagen reglerar, ta
ansvar för att inte överutnyttja de tjänster som det offentliga
tillhandahåller.”
Överlever Juholt som partiledare på sikt? Det är en öppen fråga. Varje
uttalande från honom, särskilt om moral och rättvisa, kommer att drunkna i
fiffeldiskussionen; S-veteranen Kjell-Olof Feldt talar om ”ett svart hål”.
Partiets verkställande utskott, VU, ställde sig i fredags bakom Juholt.
Socialdemokraterna vill helst undvika uppslitande falangstrider som efter
Mona Sahlins avgång i svallvågorna från förra årets valhaveri. Och i
onsdagens partiledardebatt i riksdagen framträdde en stridslysten Juholt,
som ser fram emot valet 2014.
Men affärer av detta slag har en inre dynamik. Nya uppgifter har tillkommit
under veckan:
En resa med sambon till Vitryssland som Juholt har beskrivit som semester, men
som betalades av riksdagen utan att bli fullständigt redovisad. Assistenten
Peter Cervin har berättat att Juholt i somras informerades om det felaktiga
hyresbidraget. Ändå begärde han fortsatt ersättning. Och så oklarheterna
kring bilhyra och milersättning.
Socialdemokraterna har kastats in i sin kanske allvarligaste kris sedan
partisprängningen 1917.
Men det är en självförvållad kris, ty Juholt är inte en plötslig olycka, utan
ett symptom på partiets intellektuella och kompetensmässiga förfall.
Med öppna ögon upphöjde Socialdemokraterna en relativt oprövad riksdagsman
till en position långt ovanför vederbörandes kapacitet. Denna på många sätt
sympatiske person skulle bli ansiktet utåt för den rasande vänsterfalang som
knäckte Sahlin. Men istället har Juholt, pinsamt handfallen, hunnit med
följande under ett drygt halvår som partiledare:
*Skapa osäkerhet om fempartiuppgörelsen om pensionerna och sedan
tvingas backa när Saco och TCO avvisade överläggningar med enbart
Socialdemokraterna.
*Förklara varför han inte informerade partiets valberedning om sambons
bedrägeridom.
*Göra helt om när det gäller fastighetsskatten.
*Ställa till med kaos kring den svenska Libyeninsatsen. Den förlängdes
till sist, fast i begränsad skala, och kompletterades med en marin
bordningsstyrka, som Nato inte behövde.
*Avpollettera partiets två främsta företrädare med utomeuropeisk
bakgrund.
*Göra bort sig i en bar i Istanbul inför generade svenska turister.
*Orsaka budgetuppror i riksdagsgruppen och pressas till reträtt om
a-kassan, skatterna och sjukförsäkringen.
*Bojkotta förra söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda
med hänvisning till att han inte ville uppträda bredvid Sverigedemokraternas
Jimmie Åkesson. Resultatet blev att Åkesson fick ännu bättre möjligheter att
försöka framstå som ledare för ett respektabelt parti.
*Lägga ut ett meddelande på Facebook där han tycktes göra
kvällstidningarna ansvariga för bidragsaffären. Redan nästa dag fick han ta
tillbaka det med orden ”det var dumt”.
*Förödmjuka riksdagsledamoten Morgan Johansson genom att först ställa
partiet bakom Johansson i frågan om temporära medborgarskap för att sedan ta
avstånd från idén.
Med Håkan Juholt kvar behöver Socialdemokraterna begrunda en avgörande
frågeställning:
Ledaren för vad som fortfarande är riksdagens största parti måste uppfattas
som en lämplig statsministerkandidat. Har Juholt några sådana
förutsättningar?
Hans företrädare Mona Sahlin tog sig aldrig över denna förtroendetröskel,
vilket bidrog till det socialdemokratiska valnederlaget 2010. Delvis hängde
det samman med sviterna från den så kallade Tobleroneskandalen 1995, då hon
tvingades ta time out från politiken.
Till saken hör att Sahlins privatekonomiska slarv och felaktiga användning av
regeringens kontokort framstår som bagateller jämfört med det som lagts
Juholt till last. Ändå är det ingen ledande socialdemokrat som kräver att
han tar time out.
Sällan har könsmaktsordningen manifesterats med så beklämmande tydlighet i
svensk politik.
Håkan Juholt har kvaliteter. Som parlamentariker har han gjort betydande
insatser i framför allt försvarsfrågan och han är uppskattad även av
politiska motståndare.
Likafullt står det smärtsamt klart att han inte räcker till. Retorisk
slagfärdighet och en god portion humor kan inte dölja detta förhållande.
Överhuvudtaget kan man tala om en successiv nedmontering av kompetens, kunskap
och intellektuell stringens inom en socialdemokrati som förut var ledande på
dessa områden med namn som Branting, Karleby, Sandler, Undén, Wigforss, Per
Albin, Erlander, Palme, Carlsson, Feldt och – ja, faktiskt – Persson. Så ser
det inte längre ut.
”Arbetarrörelsen har under flera år misskött sin egen tankeverksamhet”,
konstaterade statsvetarprofessorn Olof Petersson nyligen. (Expressen 29/9)
Detta förfall slår nu rakt in i det socialdemokratiska partiets högsta
ledning.
Juholt gjorde sig snabbt av med den erfarne och brett respekterade
gruppledaren Sven-Erik Österberg och den intellektuellt välutrustade
ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros, filosofie licentiat i
nationalekonomi; behandlingen av Östros var direkt stötande. Österberg och
Östros ersattes av två bänknötare i riksdagen med diffusa kvalifikationer:
Carina Moberg och Tommy Waidelich. Den tidigare justitieministern Thomas
Bodström, advokat och mediemagnet, har viftats bort som ”medioker
deckarförfattare”.
Även Mona Sahlin bidrog till utarmningen genom att peta den förre
finansministern Pär Nuder, partiets vassaste begåvning. Men med Juholt och
hans närmaste medarbetare, framstampade ur källaren av krafter som
sätter 70-talets dogmer före fritt tänkande om framtiden, har processen
kulminerat.
Bland Sveriges politiska partier har Socialdemokraterna det mest särpräglade
idéarvet. Inom den demokratiska socialismens vida ramar och med en
pragmatisk insikt om verklighetens begränsningar leddes ett samhällsbygge i
anständighetens och sammanhållningens namn. De tomma slagorden ekade på
första maj, men i den politiska vardagen prioriterades fungerande lösningar.
Värden och egenskaper som kunskap, ansvar och intellektuell nyfikenhet var
en omistlig del av detta arv. Nu håller det på att skingras.
Visst kan det vara vara frestande att skratta åt Håkan Juholts krumbukter. Men
skrattet börjar fastna i halsen. För det vilar något solkigt och sorgligt
över ett skådespel som är renons på varje spår av stil, värdighet och
omdöme.