Ett par dagar senare, i måndags, utvisade Storbritannien fyra ryska
diplomater, eftersom Ryssland vägrar att utlämna den förre agenten Andrej
Lugovoj, misstänkt för att i London ha giftmördat avhopparen Alexander
Litvinenko. I torsdags svarade Ryssland med att slänga ut fyra britter.
Natten mellan måndag och tisdag, svensk tid, sade Ryssland nej till ett
förslag om Kosovos framtid som lagts fram i FN:s säkerhetsråd av
Storbritannien, Frankrike och USA.
Vapenskrammel. Diplomatutvisningar. Njet i säkerhetsrådet. Mönstret är
bekant från det kalla kriget.
Sovjetunionens sammanbrott trängde tillbaka Ryssland till 1650 års gränser.
Det har underblåst dels en historiskt betingad rädsla för omringning, dels
sovjetnostalgiska stämningar. Rysslands president Vladimir Putin anser att
Sovjetunionens sönderfall var förra århundradets ”största geopolitiska
tragedi”.
Under Putins sju år i Kreml har ambitionen blivit tydlig: Ryssland skall
återupprättas som internationell stormakt. Sovjetunionen är förebilden.
Medel saknas inte. Rysslands BNP har nästan tredubblats sedan 2002 och
statens kassakista är smockfull till följd av kraftigt stigande
världsmarknadspriser på gas och olja.
Tre steg avtecknar sig:
* Det första, att säkra den inre kontrollen, är redan avklarat. Putin,
formad i den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB, har monterat ned de
demokratiska strukturer som började byggas upp på 1990-talet. Han avgår
2008, men det står klart att efterträdaren hämtas ur hans egen auktoritära
krets.
* Det andra steget är direkt inflytande över tidigare sovjetiska och
sovjetkontrollerade områden, ”det nära utlandet”. Ryssland har försökt styra
politiska processer i Georgien och Ukraina. De baltiska staterna och Polen
utsätts för ihållande provokationer.
* Tredje steget, just påbörjat, är att utmana USA, politiskt försvagat av
kaoset i Irak. Det senaste halvåret har Putin, i mer eller mindre förtäckta
ordalag, anklagat USA för att söka världsherravälde och gjort absurda
jämförelser med Nazityskland. Toppmötet nyligen mellan Putin och George W
Bush i Maine har inte dämpat Rysslands vilja att framställa sig som USA:s
enda verkliga motkraft.
Ryssarna upprörs framför allt av amerikanska planer på att basera delar av
ett missilförsvar i Polen och Tjeckien. De vägrar acceptera försäkringar om
att systemet är avsett för iranska och nordkoreanska missiler.
Man kan diskutera missilförsvarets militära nödvändighet och tekniska
förutsättningar, men tio interceptorer i Polen och en radarstation i
Tjeckien kan inte utgöra ett hot mot Rysslands hundratals interkontinentala
missiler och tusentals stridsspetsar.
Det finns sannolikt en annan – mer psykologisk – förklaring till den ryska
ilskan.
Genom att flytta fram sina positioner i Europa och strunta i ryska
protester visar inte USA och Nato vederbörlig respekt för att Ryssland,
Sovjetunionens arvtagare, fortfarande har supermaktsstatus i ett avseende:
Kärnvapen.
På senare år har den ryska militärdoktrinen sänkt trösklarna för
kärnvapeninsatser. I maj 2006 aviserade Putin en stor satsning för att
modernisera de strategiska styrkorna. Ryssland har också inlett
massproduktion av en ny interkontinental missil: Topol-M. Ryska militärer
och experter påpekar särskilt att Topol-M kan penetrera moderna
missilförsvar.
Ryska utspel har allt oftare en underton av nukleär utpressning.
Om USA får placera missilförsvar i Polen och Tjeckien hotar Ryssland med
att, precis som under kalla kriget, rikta missiler mot mål i Europa. Mest
illavarslande är att Ryssland även är berett att dra sig ur ett
nedrustningsavtal som är långt mer betydelsefullt än CFE: INF-avtalet från
1987.
Inget annat avtal spelade en lika stor roll för att bryta kapprustningen
och göra slut på det kalla kriget. INF-avtalet förbjöd en hel klass med
kärnvapen: medeldistansmissiler med en räckvidd på 500–5500 kilometer.
Denna historiska överenskommelse kan beskrivas som ett resultat av en
personlig relation, vars utveckling från misstänksamhet till vänskap blir
belyst i sommarens mest fascinerande tegelsten: The Reagan Diaries.
Ronald Reagan, USA:s president 1981–1989, förde noggrann dagbok. Han missade
bara sina dagliga noteringar när han låg på sjukhus. Tre år efter Reagans
död har historikern Douglas Brinkley nu sammanställt ett material som en
gång för alla vederlägger bilden av en okunnig slöfock från Hollywood.
Reagan visste vad han ville och hade full kontroll. Dessutom skrev han lätt
och elegant, ofta med en humoristisk självironi som ibland leder tankarna
till – faktiskt – Tage Erlander.
Den konservative republikanen Reagan kom till Vita huset som hård kall
krigare, även om många läsare säkert förvånas över att han i en notering
från april 1983 klagar över att en del rådgivare är för hårda. När
Sovjetunionen 1985 får en ny och dynamisk ledare är Reagan säker på att
Michail Gorbatjov ”kommer att bli lika besvärlig” som sina företrädare.
Men så ändras tonen. Reagan, klarsynt övertygad om den sovjetiska
planekonomins bräcklighet och djupt skeptisk till terrorbalansen, förstår
att Gorbatjov menar allvar med sina reformer och att stora möjligheter
öppnar sig. Gorbatjov blir ”Gorby”: ”Det råder ingen tvekan om att det finns
en viss kemi mellan oss.”
Genom INF-avtalet, undertecknat av Reagan och Gorbatjov, bröts en trend som
höll på att gå helt över styr när Sovjetunionen provocerade fram en intensiv
kapprustning med medeldistansmissiler i Europa. Vanvettet framträder med
kuslig tydlighet i en helt utsökt reportagebok: Undergångens skuggor.
Peter Handberg, författare och översättare, reser runt bland nedlagda
kärnvapenbaser i Baltikum, där lämningarna påminner om den sovjetiska
förstörelsekulten. I lettiska Lilaste stiger han djupt ned i en raketsilo
och tittar upp:
”Jag är en kärnvapenraket. Jag har länge spänt musklerna i kalla krigets
mitt, länge stått orörlig i silon och skjuts nu iväg mot Stockholm. Färden
över havet varar bara några få minuter. Sedan slår jag ned ... Bränder och
död i mitt följe. Sot. Allt jag rör vid blir till aska.”
Hur nära var det?
Nära, mycket nära.
Överstelöjtnant Stanislav Petrov hade just gått på ett nattligt pass vid en
övervakningsstation söder om Moskva. Det var den 26 september 1983. Mellan
USA och Sovjet rådde högspänning. Plötsligt ljöd larmet. Fem
interkontinentala missiler var på väg från USA. Petrov måste, enligt
reglerna, omedelbart rapportera till den sovjetiska ledningen, som sannolikt
hade beordrat massivt motanfall. Men Petrov tänkte efter. Varför bara fem
missiler?
Han bestämde sig för att det måste röra sig om ett tekniskt fel. Så var det
också.
Stanislav Petrov kan ha räddat planeten, men han bröt mot reglementet.
Därmed var hans militära karriär över. Idag lever han, fattig och bortglömd,
i en förort till Moskva.
Nu, när temperaturen faller och somliga nostalgiskt ser tillbaka på en tid
då USA balanserades av en annan supermakt, kan det vara på sin plats att
erinra om hur farligt världen levde under det kalla kriget. Och att det på
sätt och vis var en ren tillfällighet – kemin mellan två remarkabla ledare –
som möjliggjorde en fredlig avveckling av det största hot som mänskligheten
stått inför.
Desto mer alarmerande blir det då att dagens Ryssland, uppblåst av gas och
imperiekomplex, tycks sträva efter en ordning där rå styrka och
förintelsekraft återigen definierar nationell storhet.
Har det kalla kriget kommit tillbaka?
Nej, så illa är det inte. De politiska, ekonomiska och strategiska
realiteterna har förändrats i grunden efter omvälvningarna 1989–1991. Men
rysk revanschism med nukleära förtecken är illa nog.