Kanhända det retar en del

Anledningen var att en 48-årig man hade skjutits till döds på en parkeringsplats vid Fosievägen, det sjätte offret på två månader för det av allt att döma gängrelaterade våld som hemsöker staden.

Situationen, med mord efter mord på öppen gata, är förfärlig och oacceptabel.

Men undantagstillstånd?

Nationalencyklopedin definierar undantagstillstånd som att myndigheterna tillgriper ”extraordinära maktbefogenheter”:

”Undantagstillstånd kan proklameras i krigssituationer men också vid inre oroligheter och katastrofer. En ofta förekommande åtgärd vid undantagstillstånd är införande av utegångsförbud.”

Malmöpolisen har förvisso fått förstärkning. Men det rör sig inte om ”extraordinära befogenheter”; polisen anser i sig istället ha för små befogenheter. Malmö är inte utsatt för militärt angrepp och har heller inte, såvitt känt, härjats av upplopp. Själv har jag rört mig ute i Malmönatten utan att bli gripen som misstänkt plundrare.

En dag senare, den 2 februari, återgav Expressens konkurrent Aftonbladet den här frågan på sin löpsedel:

”Vem ska mördas i Malmö idag?”

Normalt sansade Svenska Dagbladet måste ha överraskat sina läsare på Östermalm förra söndagen, då nästan hela tidningen handlade om en stad 60 mil söderut. En hel del var högst läsvärt – som Sofia Nerbrands betraktelse över sin nya hemstad och författaren Kristian Lundbergs omskakande kulturtext. Men om proportionerna, 19 sidor Malmö, var rimliga och publicistiskt motiverade kan diskuteras.

Efter att ha tagit del av de så kallade riksmediernas rapporter härifrån de senaste veckorna – inbegripet flämtande direktsändningar från Möllevångstorget, Malmös Ground Zero – undrar man om det finns något i luften eller vattnet som gör Malmöbor mer våldsbenägna än andra.

Städer som Göteborg och Södertälje har ju tidigare brottats med samma typ av problem – våldsamma uppgörelser i kriminella kretsar – utan att stämplas med lika stora och svarta rubriker.

Så vad är det med Malmö som får Stockholm att tappa fattningen?

Frågan föranleder reflektioner från en inbiten Malmöbo som tillbringade sina första tolv år på Möllevångsgatan, klassisk mark i både lokal och politisk bemärkelse. Varje morgon på väg till skolan passerade jag en plakett med namnet Gustav Möller; den legendariske socialministern föddes här 1884.

Min bild av Malmö har formats av uppväxten på 1960-talet, men också av jämförelser som jag senare kunde göra när jag bodde i andra städer innan jag 1988 återvände hit: Lund, Stockholm, New York och – om än bara något halvår – Göteborg.

Jag har kommit fram till att jag vill leva i Malmö därför att staden är så präglad av möten: mellan kontinenten och Skandinaviska halvön, mellan stad och landsbygd, mellan arbete och kapital och numera också mellan olika kulturer.

I en stad som är mindre och mer koncentrerad än till exempel Stockholm kan möten mellan grupper och intressen generera friktioner och konflikter. Men de har aldrig tillåtits urarta. Kompromisser, pragmatism och samförstånd har varit nödvändiga företeelser för att Malmö skall fungera. Inte minst på detta sätt är Malmö, som kollegan Per Svensson konstaterar i sin lysande stadsbiografi, ”världens svenskaste stad”. Men man kan även ana ett amerikanskt drag.

Med tiden utvecklades en svårdefinierad men ändå tydlig atmosfär, eller anda, som har fungerat som ett slags socialt smörjmedel mellan Malmöbor från olika bakgrunder: i Malmö blir man inte imponerad i onödan. Stämningen är inte olik den man möter i New York.

Fast skillnaden är förstås att New York-bon har sett allt, medan Malmöbon tror att han har sett allt.

En förklaring till varför somliga i Stockholm sällan missar ett tillfälle att framställa Malmö i sämsta möjliga dager – på 1980-talet avfärdades staden som en hopplöst tråkig stenöken nästan lika ofta som den idag beskrivs som en krigszon – kan hänga samman med denna Malmöanda, med vad man skulle kunna kalla Zlatanfaktorn.

För Malmö är en stad med samma kaxiga attityd som fotbollsfenomenet från Rosengård. Malmö, den mest kosmopolitiska platsen i Sverige, ber inte om ursäkt för sig och saknar en motsvarighet till den inåtvända, syrefattiga och visavi Stockholm ängsliga Göteborgsandan.

Denna malmöitiska kaxighet, som säkert kan uppfattas som provocerande, manifesterar sig överallt: på fotbollsplanen, i litteraturen, i musiken. Wilmer X hade aldrig kunnat uppstå i Djursholm.

Till detta skall läggas att Malmöområdet, geografiskt och demografiskt, utgör den enda svenska region som på allvar skulle kunna konkurrera med Stockholm.

En socialdemokratisk politiker, sedermera statsråd, besökte tillsammans med sina kollegor i Storstadsutredningen Malmö i slutet av 1980-talet. Han var bekymrad över stadens framtidsutsikter och menade att det brådskade med en fast förbindelse över Öresund. Men, fortsatte han, motståndet var utbrett inom den politiska Stockholmseliten, dolt bakom en ridå av miljöargument som sedan visade sig vara sanslöst överdrivna. Starka krafter ville helt enkelt inte ge Malmö en sådan möjlighet.

Men nu har vi Bron. Och högskolan. Och ett vibrerande nöjes- och kulturliv. Malmö började rent av uppfattas som en spännande och attraktiv stad, närmast chic. Kanhända det retar en del.

När de styrande i Stockholm 2009 aviserade planer på en ny skyskrapa vid Lidingöbron var vinkeln liksom given i ABC-nytt, SVT:s lokala nyheter:

”Stockholms svar på Turning Torso.”

Här invänder kanske någon att våldsvågen ändå måste vara ett tecken på att Malmö håller på att slitas sönder av motsättningar, klyftor och segregation. Men Malmö har stärkts av tidigare kriser. Minns hur staden räknades ut efter nedläggningen av Kockums civila fartygsproduktion. I själva verket blev det början på en urban vitalisering.

Utmaningen nu är att använda den senaste tidens förfärande händelser för att – återigen – samla staden kring vad som måste göras: att ta itu med de missförhållanden som underblåser kriminalitet, hopplöshet och utanförskap.

Detta låter sig inte göras utan centralt stöd. Det är riksdagen i Stockholm och inte kommunfullmäktige i Malmö som lagstiftar. Ilmar Reepalus ilska över den borgerliga regeringens loja hållning till skärpta vapenlagar är förståelig: att gängvåldet fått fäste här hänger samman med att Malmö är en inkörsport för illegala vapen, främst från Balkan. Men socialdemokraten Reepalu, som i egenskap av kommunstyrelsens ordförande sedan 1994 har gjort Malmö stora tjänster, kan inte undandra sig ansvar.

Människor skjuts till döds på gatan. Det måste få ett slut. Detta är inte ett partipolitiskt eller ideologiskt problem, utan berör vad alla, från höger till vänster, är överens om: att upprätthållandet av säkerhet för medborgarna utgör kärnan i det offentliga åtagandet.

Viktigast för Malmö är att renovera ett sargat och segregerat skolsystem – usla betyg i öster, bättre i väster, ett tusental 16–25-åringar som har tillåtits försvinna från samhällets radarskärm – och göra något åt den förbannelse som stavas ungdomsarbetslöshet. Bara så kan staden hantera det möte mellan infödda och nya svenskar som ibland är problematiskt, men som egentligen, rätt utnyttjat, erbjuder väldiga möjligheter.

Det tar tid innan sådana åtgärder får effekt. Därför är den akuta situationen, med det ena ouppklarade mordet efter det andra, ett i första hand polisiärt ansvar.

Men Malmöpolisen har mest famlat, vilket inte är så konstigt med tanke på att den ingår i en länspolismyndighet med landets näst lägsta uppklarningstal: 15 procent. Endast Stockholm är sämre. Förhoppningsvis innebär torsdagens gripanden ett genombrott.

I sin initierade bok Maffiakrig, obligatorisk läsning för den som vill förstå mekanismerna bakom vad som pågår, skriver Sydsvenskans Tobias Barkman och Joakim Palmkvist:

”Om inte polisen löser gängbrotten, oavsett om det är mord, bombdåd eller kortkapningar, går det inte att veta exakt hur offrens väg till obduktionsbordet på rättsläkarstationen i Lund ser ut. Därmed går det inte heller att veta hur samhällssjukan ska botas.”

Malmös nuvarande kris är också det svenska rättssystemets. Det borde vara väl så massmedialt intressant som att proklamera undantagstillstånd i rikets tredje stad.

MER ATT LÄSA: Malmö.Världens svenskaste stad. En oauktoriserad biografi (Weyler) av Per Svensson. Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i. Ett reportage (Albert Bonniers Förlag) av Tobias Barkman och Joakim Palmkvist.