Men nu, när 2011 sjunger på sista versen, märks en begynnande massmedial
trötthet. Aftonbladet kostade rent av på sig en smula självironi när
tidningen, med anledning av Statistiska centralbyråns senaste
opinionsmätning, satte följande rubrik över en stor bild på Juholt:
”KRISPANIKSKRÄCK.” (8/12)
Kanske har bevakningen varit för intensiv, omfattande och närgången i något
enskilt avseende, men på det hela taget är uppmärksamheten befogad. Carl XVI
Gustaf är rikets statschef och Socialdemokraternas partiordförande Håkan
Juholt gör anspråk på att få leda landet.
En skandaliserad kung vars nära vänner försöker ”hjälpa” honom via kontakter
med kriminella och en oppositionsledare som gång på gång trampar i klaveret
och far med osanning måste granskas hårt. Det är mediernas demokratiska
skyldighet.
Men låt oss lämna kungen därhän – han saknar formell makt – och istället
fokusera på Juholt och hans sargade socialdemokrati.
Det som pågår är inget mindre än ett fritt fall.
Socialdemokraternas SCB-notering på 27,7 procent i november är partiets lägsta
sedan mätningarna inleddes 1972. Men det kan vara ännu värre. Expressen kom
över SCB:s så kallade rådata, det vill säga de oviktade svaren från nästan
6000 tillfrågade. Då har Socialdemokraterna stöd av bara 24,4 procent. (8/12)
När SVT nyligen lät Sifo genomföra en undersökning om väljarnas syn på de
politiska alternativen på fyra områden – ekonomi, sysselsättning,
regeringsduglighet och välfärd – vann den borgerliga alliansregeringen med
4-0. Inte ens LO-medlemmarna anser att S är bäst på att sköta ekonomin. (30/11)
Enligt en annan Sifo-mätning, för Svenska Dagbladet, anser 61 procent att
Håkan Juholt är en belastning för Socialdemokraterna. Bland Juholts
partivänner är det, trots hans Canossavandring till distrikt och
lokalavdelningar, fler som delar den uppfattningen än som ser honom som en
tillgång: 39 procent mot 35 procent. (3/12)
I Demoskops senaste väljarbarometer för Expressen är Socialdemokraterna nere
på 26,1 procent. Blott 12 procent har förtroende för Håkan Juholt.
Motsvarande siffror för Moderaterna och för statsminister Fredrik Reinfeldt
(M) är 36,3 procent respektive 56 procent. (14/12)
Sedan sitt tillträde i mars har Håkan Juholt svarat för en serie fadäser,
pinsamheter och reträtter utan motstycke: pensionerna, fastighetsskatten,
Libyen, skolan, Polenresorna, hyresersättningen med mera.
I samband med Socialdemokraternas förtroenderådsmöte för ett par veckor sedan
sade Juholt att han hade lärt sig av sina misstag. Nu skulle han tänka efter
innan han öppnade munnen.
Men uppenbarligen har han otur när han tänker. För några dagar senare var det
dags igen. I en intervju med Dagens Nyheter lovade Juholt fullständig
mobiltäckning i hela landet. (7/12)
Han fick genast mothugg från Post- och Telestyrelsen: projektet skulle kosta
30 miljarder kronor – och är i praktiken omöjligt att genomföra. Juholt
tvingades backa.
Knappt hade den uppståndelsen lagt sig förrän det var dags för nästa
ogenomtänkta utspel.
Redan innan förra veckans EU-toppmöte var slut sade Juholt – som så sent som i
september talade sig varm för skärpt budgetkontroll och euroobligationer –
blankt nej till svensk deltagande i den finanspakt som skall rädda euron.
Även Fredrik Reinfeldt är skeptisk, eftersom Sverige har valt att behålla
kronan. Men när statsministern häromdagen intervjuades i SVT:s Rapport
betonade han att ingen ännu vet exakt hur pakten kommer att se ut. Därför är
det rimligt att vänta och se:
”Jag har som utgångspunkt ... att inte säga nej eller ja till saker som jag
inte vet vad det är.”
Udden var även riktad mot Folkpartiet, som sagt ett oreflekterat ja till
pakten.
Det förra socialdemokratiska statsrådet Thomas Östros, nationalekonomen som
Juholt petade från posten som ekonomisk-politisk talesman, verkar ha samma
uppfattning som statsministern. Om Juholts rigida inställning sade Östros i
Rapport:
”Det här är alldeles för viktiga frågor för att spela på volley.” (13/12)
Reinfeldt och Östros är inte ensamma om en lite mer avvaktande attityd.
Häromdagen kunde man läsa i Financial Times att
regeringarna i minst fyra av de icke-euroländer som överväger att ansluta
sig till pakten bestämmer sig först när det föreligger en slutlig
avtalstext. (14/12)
Juholts blockering leder tankarna till en berömd replik som tillskrivs John
Maynard Keynes:
”När fakta ändras så ändrar jag uppfattning. Hur gör ni, min herre?”
Men Socialdemokraternas problem stavas inte enbart Håkan Juholt. Han är ett
symptom på partiets svårigheter att orientera sig i en verklighet som ser
annorlunda ut än på den tid då Socialdemokraterna var samhällsbärande och
kunde räkna med cirka 45 procent i valen.
Istället för att möta framtiden flyr Socialdemokraterna till det förflutna:
före avregleringarna, före EU-medlemskapet, före globaliseringens
genombrott. Ty den vänsterfalang som låg bakom Juholts upphöjelse betraktar
1970-talet som en lysande epok, vilket är lite märkligt med tanke på att
partiet förlorade valen 1976 och 1979.
Till följd av detta förfall har Socialdemokraterna glömt något viktigt:
kontraktet med en växande medelklass. Det kontraktet, baserat på pragmatism
och generella reformer, har varit ”socialdemokratins kanske största styrka”,
skrev Eric Sundström i en djupt tänkvärd artikel i Expressen:
”Klassresenärerna har (s)larvats bort.” (8/12)
Sundström, själv socialdemokrat och chefredaktör för Dagens Arena, har
nagelfarit SCB-siffror som tyder på att kontraktet håller på att lösas upp.
Att Moderaterna med råge har distanserat Socialdemokraterna i storstäderna har
stått klart ett bra tag, men Sundström pekar på ytterligare ett hot mot S:
Miljöpartiet.
I Stockholm är MP större än S. Bland väljare med längre eftergymnasial
utbildning samlar S 15,4 procent jämfört med 22,1 procent för MP. Idag är S
tredje största parti i Saco-gruppen; så sent som 2002 var S störst.
Både Saco och TCO, som tillsammans är större än LO, har borgerlig majoritet
bland sina medlemmar.
Tony Blair, den brittiske Labourledaren som vann tre val i rad, må vara
kontroversiell efter Irakinvasionen, men på ett pregnant sätt har han
formulerat klassresenärernas betydelse för socialdemokratiska partier.
När jag förra året intervjuade Blair med anledning av att hans memoarer gavs
ut på svenska – samtalet kan fortfarande ses på UR Play – förklarade han att
han alltid haft ambitionen att ”visa att man kan lyckas i livet och ändå
stå till vänster i politiken”:
”Man måste vara medveten om detta för annars hyllar man bara arbetarklassen
utan att förstå att den progressiva rörelsens historiska mission är att
befria människor så att de kan röra sig uppåt socialt. Det är vad de vill.
Men om de får för sig att de hålls tillbaka om de röstar vänster – det är då
vänstern misslyckas.”
I valet 2010, partiets sämsta sedan 1914, röstade bara 22 procent av väljarna
med jobb på Socialdemokraterna. De arbetande har flytt från arbetarpartiet.
Dessvärre har Socialdemokraterna råkat i händerna på krafter som är mer
intresserade av att hålla liv i konflikter och intriger från SSU-tiden än av
att bedriva praktisk politik. Därav oförmågan att formulera sammanhängande,
genomtänkta och trovärdiga alternativ trots att det egentligen borde vara
öppet läge: en kapitalism i kris, ökande arbetslöshet, Carema, tecken på
slitningar inom en fyrpartiallians som regerar i minoritet.
Det är en olycka för Socialdemokraterna, men också för hela det politiska
livet: demokratin mår bra av en effektiv opposition.
Om Håkan Juholt är mannen som kan vitalisera svensk socialdemokrati
ter sig högst osäkert. Hittills har det inte gått så bra.
Fast det beror knappast på bristande viljestyrka; Juholt imponerar genom att
stå rak i den storm som rasar kring honom. Det beror knappast heller på
huruvida han lutar åt vänster, åt höger eller mot mitten; turerna kring
höstens budgetmotion spretade åt alla håll.
Istället kan förklaringen vara att många väljare instinktivt lägger märke till
något som de flesta drar sig för att säga rakt ut i offentligheten.
För att åberopa en kollega på Österlen som ofta måste kämpa mot snön vid den
här tiden på året:
Det är inte plogat ända fram.
MER ATT LÄSA: Mitt liv, min resa. Memoarer (Albert Bonniers
Förlag) av Tony Blair. Socialdemokratins dominans. En studie av den
svenska socialdemokratins partistrategi (Acta Universitatis Upsaliensis)
av Torsten Svensson. www.scb.se.