Djävulen bor i detaljerna, heter det.
”När det blåser i vår omvärld kan Sverige bättre än tidigare stå emot
vindbyarna”, sade statsminister Fredrik Reinfeldt (m) när han läste upp
regeringsförklaringen i riksdagen den 16 september. En knapp vecka senare
presenterades budgetpropositionen. Där talades det om ”mörka moln” över
världsekonomin, men regeringen bedyrade att Sverige, med sina starka
offentliga finanser, har goda förutsättningar att ”möta en svagare ekonomisk
utveckling”.
Sedan växte finanskrisen till stormstyrka. Regeringar och centralbanker
tvingades till dramatiska ingripanden för att rädda finansiella system och
institutioner. Från den svenska regeringen kom lugnande besked. ”Får vi
finansiella störningar i Sverige, så har vi god ordning och möjligheter att
hantera dem”, förklarade finansminister Anders Borg (m).
Men i tisdags dök det upp en liten djävul i detaljerna. Efter EU:s
finansministermöte sade Anders Borg till Ekot:
”Vi litar ju på att Riksbankens och Finansinspektionens bedömningar om att det
råder tillfredsställande finansiell stabilitet är riktiga.”
Plötsligt är det inte längre regeringen som bedömer läget som stabilt. Den
litar bara på myndigheterna. Glidningen i Borgs språkbruk kan tolkas som att
regeringen vill ha ryggen fri ifall situationen förvärras.
Dagen före Borgs uttalande hade Stockholmsbörsen fallit med 7,1 procent, den
största nedgången sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001.
Trots en presskonferens på morgonen där Borg och finansmarknadsminister Mats
Odell (kd) berättade att insättningsgarantin fördubblats till 500¿000
kronor. Och trots att Riksbanken pumpade in ytterligare 100 miljarder kronor
i systemet.
De svenska storbankerna står starka med god tillgång på kapital och relativt
begränsade kreditförluster. Men även här leder ökad misstro mellan bankerna
till allvarliga problem. I förra veckan blev det temporärt stopp i Rix, det
centrala betalningssystemet. Först efter ett ingripande av Riksbanken kom
flödena igång igen.
Finanskrisen har gått in i en fas där den drivs mer av rädsla och psykologi än
av ekonomiska realiteter. Förr eller senare lugnar det ner sig, men en
kraftig och utdragen lågkonjunktur är oundviklig.
Bara under september varslades cirka 9¿000 personer i Sverige. I veckan spädde
Volvo Personvagnar på den dystra statistiken med ett jättevarsel som
fortplantar sig långt in i underleverantörsledet. I budgetpropositionens
finansplan flaggade regeringen för ökad arbetslöshet: från 6,0 procent i år
till 6,6 procent 2010. Dessa siffror framstår nu som glädjekalkyler.
Krisen är här. Den blir djup. Och den får politiska konsekvenser inför valet
om två år.
Mona Sahlins socialdemokrater måste vinna tillbaka de mitten- och
medelklassväljare som de förlorade 2006. Sahlin har insett att det blir
svårt att åstadkomma detta tillsammans med vänsterpartiet, som vägrar
acceptera fundamentala principer och regler för den ekonomiska politiken. I
onsdags meddelade hon att det är en tvåpartikoalition med miljöpartiet som
gäller. Lars Ohly som möjlig minister skulle bli den borgerliga regeringens
tyngsta argument mot oppositionen, särskilt i ekonomiskt besvärliga tider.
Krisen kan gynna den trängda alliansregeringen och i synnerhet moderaterna.
När det gäller trovärdighet i ekonomiska frågor får det största
regeringspartiet högre betyg än socialdemokraterna. Och i Demoskops
väljarbarometer, publicerad i Expressen i tisdags, gör moderaterna en
kraftig framryckning till drygt 28 procent. Desto viktigare då för Mona
Sahlin att hålla vänsterpartiet på behörigt avstånd.
Skillnaden mellan å ena sidan socialdemokraterna och miljöpartiet och å andra
sidan vänsterpartiet är tydlig i veckans budgetmotioner. Vänsterpartiet vill
höja skatterna dubbelt så mycket som de båda andra partierna – och
höjningarna skulle drabba förvärvsarbetande i vanliga inkomstlägen.
Vänsterpartiet står också fast vid sitt nej till EU. Genom en
medlemsomröstning har däremot miljöpartiet bestämt sig för att slopa kravet
på att Sverige lämnar unionen. Finanskrisen gör det ännu mer angeläget med
en konstruktiv hållning till EU: Europa kan inte ta sig ur problemen utan
långtgående samordning.
Men vänsterpartiet har gott om tillskyndare i rörelsen, främst på fackligt
håll, och i fredags tvingades Sahlin backa. Kraven på vänsterpartiet
kvarstår, men om partiet accepterar budgetreglerna så är ett
regeringssamarbete fortfarande möjligt.
Samtidigt har Mona Sahlin öppnat för krisöverläggningar med regeringen: ”Vi
har alltid tagit ansvar i sådana här lägen och är förstås beredda att göra
det nu också.”
Men Fredrik Reinfeldt säger nej och betonar skillnaderna mellan dagens kris
och krisen i början av 1990-talet, då Carl Bildts borgerliga regering gjorde
upp med socialdemokraterna om två åtgärdspaket. Reinfeldts regering har, i
motsats till Bildts, egen majoritet i riksdagen. Då var krisen i huvudsak
hemmagjord, idag är problemen importerade.
Likafullt kan det finnas anledning för statsministern att hålla dörren öppen.
Allt som signalerar stadga och förutsägbarhet har betydelse i dagens nervösa
situation.
Den tidigare statsministern och s-ledaren Ingvar Carlsson, som med blandade
känslor satte sig i förhandlingar med Carl Bildt 1992, pekade häromdagen på
några omständigheter som talar för ett blocköverskridande samarbete i
nuvarande krisläge (DN Debatt 8/10).
En del av hans punkter är polemiska i överkant. Hur överlägger man om åtgärder
mot ”glorifiering av kapitalet”? Men i ett viktigt avseende har Carlsson en
poäng: dagens kris har ”en mycket vidare omfattning än 1992”.
Sverige är ännu mer omvärldsberoende än för sexton år sedan. Uttryckt i
siffror: 1992 var den svenska exportens BNP-
andel 27,9 procent – förra året uppgick den till 52,4 procent.
Samtal mellan regeringen och socialdemokraterna skulle kunna lösa upp ett par
blockeringar som riskerar att förvärra krisen:
Nästan en halv miljon personer har lämnat a-kassan sedan avgiftshöjningen
2007. För många av dem återstår bara socialbidrag i händelse av
arbetslöshet. Det innebär att staten vältrar över kostnader på kommunerna.
Dessutom fungerar socialbidrag som en ren fattigdomsfälla: utbetalningar
förutsätter att mottagaren är barskrapad. En kraftig ökning av antalet
socialbidragstagare skulle underminera hela regeringsstrategin mot det så
kallade utanförskapet.
Finanspolitiska rådet, en expertgrupp som skapats av alliansregeringen, är
starkt kritiskt till a-kassereformen och varnade tidigare i år för att den
”kan bli ett allvarligt problem vid en kraftig lågkonjunktur”. Nu är vi där.
I sin budgetmotion föreslår socialdemokraterna – liksom för övrigt
vänsterpartiet – att förmögenhetsskatten återinförs. Skatten, som
avskaffades efter regeringsskiftet, beräknas ha bidragit till att mer än 1¿
000 miljarder kronor drevs ut ur landet 1980–2006. Den hämmade företagande
och investeringar.
Mitt i en finanskris, när Sverige behöver mer investeringar och mer kapital,
vill det största oppositionspartiet återinföra denna skadliga skatt.
Särskilt ansvarsfullt är det inte.
Regeringen lär inte på egen hand ompröva a-kassereformen: allianspartierna har
investerat mycket politisk prestige i frågan. Det är lika svårt att tänka
sig att socialdemokraterna självmant överger den ”rättvisa”
förmögenhetsskatten. Men inom ramen för en blocköverskridande uppgörelse,
baserad på givande och tagande, skulle båda sidor kunna retirera från
ståndpunkter som framstår som kontraproduktiva.
Mycket talar för att en verklig återhämtning dröjer till efter valet 2010.
”Det kommer att ta några år för det finansiella systemet att reda ut
problemen och det påverkar den allmänna efterfrågan”, säger riksbankschefen
Stefan Ingves. Därför har både regering och opposition ett intresse av att
skapa så goda förutsättningar som möjligt – och det kan vara värt att notera
att återhämtningen efter 1990-talskrisen underlättades av tre
blocköverskridande beslut som bröt upp gamla låsningar: om skatterna, om
pensionerna och om EU.
Fredrik Reinfeldt borde åtminstone ta reda på om Mona Sahlin menar allvar. Att
tala kostar inget. Och så bor det ytterligare en djävul i detaljerna som
borde föranleda höjd beredskap för blocköverskridande samarbete.
Finanskrisen verkar inte ha skrämt bort väljare från Sverigedemokraterna,
som fördubblades till 4,5 procent i Demoskops senaste mätning.
MER ATT LÄSA: Budgetpropositionen för 2009 (2008/09:1). En ansvarsfull
ekonomisk politik för jobb & välfärd (www.sap.se). Svensk finanspolitik
(www.finanspolitiskaradet.se).