Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Land utan försvar

Land utan försvar
BILD: HENRIK MONTGOMERY / TT

Land utan försvar

Per T Ohlsson. ”Svenska politiker är sorgligt historielösa.”

Försvars- och säkerhetspolitik brukar inte väga tungt i svenska valrörelser.

Men det så kallade supervalåret 2014 – med val till EU-parlamentet, riksdagen, kommunerna och landstingen – kan det bli annorlunda. Försvarsfrågor flyttar allt högre upp på dagordningen. Det märktes tydligt under årets Folk- och försvarskonferens i Sälen som avslutades i tisdags.

Liksom förra året föregicks konferensen av ett utspel från överbefälhavaren Sverker Göranson.

För ett år sedan förklarade han:

”Vi kan försvara oss mot ett angrepp mot ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”

Det ledde till en debatt om ”enveckasförsvaret” som underblåstes av en rysk flygövning riktad mot Sverige. Övningen genomfördes på långfredagen. Den svenska incidentberedskapen stod, pinsamt nog, kvar på marken. Nya uppgifter, publicerade i Expressen, tyder på att det var ryska bombplan av typen Tu-22M3 Backfire C som övade kärnvapenattacker mot Försvarets radioanstalt på Lovön och ett mål längre söderut.

Riksdagen har slagit fast att ”hela Sverige ska försvaras”. Men i år lät ÖB förstå att det är omöjligt. Han kan inte ens garantera ett försvar av alla de fem delar av Sverige som är militärt prioriterade: Stockholm, Gotland, Skåne, Norrbotten och Göteborg.

”Vi kommer att tvingas göra operativa val om var vi ska satsa resurserna”, sade Göranson i Svenska Dagbladet och tillade att det viktigaste är att ”alltid säkra riksledningen”.

Det betyder att endast Stockholm kan försvaras effektivt. Övriga landet blir ett fall för hemvärnet.

I samband med Sälenkonferensen offentliggjorde också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, en opinionsundersökning som visar att en majoritet av svenskarna, 52 procent, har ganska eller mycket dåligt förtroende för försvarspolitiken.

Motsättningarna hårdnar inför den rapport från försvarsberedningen som skall vara klar den sista mars och ligga till grund för nästa års försvarsbeslut.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven anser att regeringen ”har slarvat med försvarspolitiken” medan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) verkare tycka att allt är bra som det är. Löfven vill ha större fokus på försvaret av Sverige och mindre på internationella insatser. ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Punkt”, sade Löfven i Sälen.

Konfliktlinjerna skär rakt igenom blocken.

Folkpartiledaren Jan Björklund, med en bakgrund som militär, kritiserar den egna regeringens försvarspolitik och pekar särskilt på de rekryteringssvårigheter som har uppstått efter värnpliktens avskaffande 2009.

Stefan Löfven markerar mot Miljöpartiets närmast pacifistiska hållning. Han tänker uppenbarligen inte släppa in MP i en rödgrön regering om partiet driver sin nedrustningslinje: ”Sitter man i en regering måste man vara överens i den här frågan.”

Löfven, som själv har arbetat i försvarsindustrin, välkomnar försäljningen av svenska Jas Gripen till Brasilien; det gröna språkröret Åsa Romson ”beklagar” affären.

Fredrik Reinfeldt, som leder regeringens dominerande parti, har en särskilt besvärlig situation att hantera. Moderaterna har tappat en av sina traditionella paradfrågor och två av partiets tidigare försvarsministrar, Anders Björck och Mikael Odenberg, dömer ut regeringens försvarspolitik.

Sverige lägger 41 miljarder kronor om året på försvaret. Det låter mycket, men som andel av BNP är det bara 1,2 procent, lägst i närområdet. Att pengarna inte räcker framgår av Riksrevisionens slutsats att ”Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen har beslutat”.

En genomgång i Svenska Dagbladet i söndags visade dessutom att Sveriges försvarsförmåga som helhet har försämrats sedan 2006.

Hur har det kunnat gå dithän?

En anledning är att svenska politiker är sorgligt historielösa.

Säkerhetspolitiska bedömningar måste vara öppna för oväntade scenarier på lång sikt. Men efter kalla krigets slut och Sovjetunionens sammanbrott agerade politikerna som om den eviga freden hade infunnit sig.

Redan vid millennieskiftet, när den revanschistiske och Sovjetnostalgiske Vladimir Putin blev rysk president, borde larmklockorna ha skrällt. Men Sverige sov.

Man kan likna 1990-talets svenska försvars- och säkerhetspolitik med den felbedömning som låg bakom det förhastade nedrustningsbeslutet 1925. I den allmänna NF- och fredsyran efter första världskriget slog propositionen fast:

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas.”

Åtta år senare kom Adolf Hitler till makten i Tyskland. Mot slutet av 1930-talet började Sverige stärka sitt försvar, men processen var färdig först 1947. Då hade andra världskriget varit slut i två år.

Ett annat historielöst moment i svensk försvars- och säkerhetsdebatt är vad man skulle kunna kalla Nordenromantiken. Eftersom Sverige inte klarar att försvara sig på egen hand skall samarbetet byggas ut med Norge, Danmark och Finland.

Det nordiska spåret har prövats förr och ömkligen fallerat.

Först var det den socialdemokratiske utrikesministern Rickard Sandler som på 1930-talet eftersträvade en nordisk ”neutralitetsberedskap”. Den finländske veterandiplomaten Max Jakobson har beskrivit misslyckandet med kall ironi. Länderna upplevde olika hotbilder:

”Finland fruktade Ryssland och Danmark fruktade Tyskland; Sverige kunde inte bestämma sig för vilkendera det borde frukta mest; Norge kände sig tillräckligt tryggt för att inte frukta någondera.”

Idag är det Norges och Danmarks Natomedlemskap som sätter gränser för nordisk samverkan. Då återstår Finland, som nu har hamnat i centrum för det svenska intresset.

Så var det också i slutet av 1930-talet. Danmark och Norge föll ifrån och Sandlers storstilade visioner reducerades till Stockholmsplanen för ett gemensamt svensk-finskt försvar av Åland. Planen, som aldrig sattes i verket, var nära att dra in Sverige i finska vinterkriget 1939–1940.

Åren närmast efter andra världskriget var det dags igen. Statsminister Tage Erlander och utrikesminister Östen Undén – liksom folkpartiledaren Bertil Ohlin – engagerade sig starkt för ett skandinaviskt försvarsförbund med Sverige, Norge och Danmark. I januari 1949 havererade projektet. Norge och Danmark valde att söka sig västerut och gick med i Nato.

Sveriges proklamerade alliansfrihet var, det vet vi idag, en chimär. Genom åren utvecklades ett nära men ytterst hemligt samarbete med Nato. Samarbetet har på senare år blottlagts av statliga utredare, forskare och undersökande journalister. Det omfattade allt från upprättandet av en svensk exilregering i London eller Washington till landningsbanor som kunde ta emot amerikanskt bombflyg.

Men retoriken kring den officiella alliansfriheten, ibland verbalt omdefinierad till neutralitetspolitik, blev så uppskruvad från socialdemokratiskt håll att begreppen antog närmast religiös karaktär. Därav den Natonoja som fortfarande har Socialdemokraterna i sitt grepp.

Sverige samarbetar nära med Nato och gör det numera helt öppet. Men ett svenskt medlemskap sägs vara uteslutet. Stefan Löfven vill inte ens ha en utredning om det enda som inom rimlig tid kan råda bot på Sveriges säkerhetsunderskott. Och Fredrik Reinfeldt tänker inte aktualisera Natofrågan så länge Socialdemokraterna är emot.

Denna socialdemokratiska besatthet av alliansfrihetens illusioner tyder på att partiet vägrar ta intryck av det hemliga samarbete som redan på 1950-talet gjorde Sverige till en informell Natomedlem. Men det tyder också på att partiet vägrar dra säkerhetspolitiska slutsatser av att Sveriges neutralitet hade en begränsning. Vi visste så att säga var vi hörde hemma.

Någon borde informera Stefan Löfven om ett uttalande som Tage Erlander gjorde i Borås och Rydboholm i februari 1951, mitt under Koreakriget:

Sverige är en demokrati, som med avsky vänder sig mot diktaturen, vare sig den uppträder i nazistisk eller kommunistisk form. Vi känner med andra ord ideologisk samhörighet med den västerländska demokratin.

Eller, om nu detta med Erlander känns för ålderstiget, Olof Palmes order till ÖB Stig Synnergren i början av 1970-talet, då Palmes kritik av USA:s krig i Vietnam ledde till djupfrysta diplomatiska förbindelser mellan Washington och Stockholm, kanske den stund i svensk utrikespolitik som Socialdemokraterna vårdar allra mest:

Se för Guds skull till att vi har ett gott samarbete med amerikanerna på försvaret i varje fall.

Sveriges säkerhet är idag ett enda stort frågetecken.

Svaret är givet: Nato. Att det skall vara så svårt.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Per T Ohlsson
  • Opinion
Fakta

Tid för stärkt försvar. Nato väntar på Sverige (Frivärld) red. Mats Johansson.

Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser. RIR 2013:22 (Riksrevisionen).

Den dolda alliansen. Sveriges hemliga Nato-förbindelser (Atlantis) av Mikael Holmström.

www.msb.se.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu