Läraren som försvann

Tidigare har det – bland annat – handlat om steriliseringar, sjukskrivningar och polska rörmokare. Nu har den prisade journalisten Maciej Zaremba återigen producerat en artikelserie för Dagens Nyheter som satt fart på debatten.

Den här gången rör det sig om den svenska skolan.

I serien, publicerad i fem avsnitt mellan den 3 och 14 april under vinjetten Hem till skolan, möter man, i stort och smått, förhållanden och interiörer som förstärker bilden av en skola i kris. Exempelvis:

Förfallet på Tolvåkersskolan i Löddeköpinge, där klass 9 A under fem terminer har upplevt åtta rektorer och femtiotvå lärare, varav en hämtades i ambulans efter ett nervöst sammanbrott.

En skola som har förvandlats till kommunalekonomiskt dragspel. Krisåren 1991–1995 höjdes hyrorna för landets skolor med 850 miljoner kronor samtidigt som anslagen till undervisning sjönk med fyra miljarder kronor.

Kvalitetsbrister inom den pedagogiska forskningen: bland cirka 120 svenska professorer i pedagogik har de allra flesta, 65 procent, inte citerats i någon ansedd vetenskaplig publikation utomlands under de senaste tio åren.

I december förra året offentliggjordes Pisa 2009, en OECD-studie som mäter kunskaperna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap bland femtonåringar i 65 länder. Pisa, Programme for International Student Assessment, genomförs vart tredje år och möjliggör jämförelser över tid mellan olika länder.

De senaste resultaten är inte uppmuntrande för svenskt vidkommande:

Läsförståelsen, ett område där svenska elever tidigare har presterat väl, ligger nu på en genomsnittlig nivå. I naturvetenskap hamnar de svenska femtonåringarna för första gången under OECD-snittet.

Lika illavarslande är att den svenska skolan har förlorat sin förut starka position när det gäller likvärdighet. I ett av världens mest jämlika samhällen erbjuder skolan inte mer än en internationellt genomsnittlig likvärdighet. Skillnaderna växer mellan hög- och lågpresterande elever. Och elevernas socioekonomiska bakgrund har numera starkare genomslag i Sverige än i ett genomsnittligt OECD-land.

Allt detta bekräftar riktigheten i en annan DN-text, som med tio års marginal på sätt och vis föregrep Zarembas artikelserie.

Redan 2001 skrev historikern och författaren Peter Englund, idag Svenska Akademiens ständige sekreterare, en ursinnig kolumn om skolan som övningsfält för ”karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det allra senaste flummet”. Offren är ”vanligt folks” barn, eftersom barn ”från studievana hem, hem där orden och böckerna och studerandet är en självklarhet, de klarar sig alltid”.

Vad beror eländet på?

Skolverket sammanställde häromåret en rapport om tänkbara orsaker. Fyra samhällsförändringar lyftes fram:

Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering.

En del av förklaringen står alltså att finna i dels den omstridda kommunalisering av skolan som den dåvarande skolministern Göran Persson drev igenom, dels i det fria skolvalet.

Riksdagen fattade beslut om kommunaliseringen 1989. Två år senare tog kommunerna över huvudmannaskapet.

Tanken bakom decentraliseringen var välvillig: skolan skulle föras närmare medborgarna. Men mycket har gått snett. Skillnaderna mellan olika kommuner när det gäller skolkvalitet är idag så stora att idén om en nationellt likvärdig skola är hotad.

Tjugo års erfarenhet av den kommunala skolan är ämnet för en mycket läsvärd antologi med Christer Isaksson som redaktör. Där sätter historikern Niklas Stenlås fingret på ett avgörande tankefel bakom reformen: medborgarna upplever statligt och nationellt beslutsfattande som mer legitimt än kommunalt och lokalt. Att kommunalisera skolan var att i någon mån degradera den.

Det fria skolvalet har onekligen ökat den individuella valfriheten och differentieringen inom skolsystemet, men det har också lett till en osund konkurrens, där skolor bjuder över varandra med generösa betyg, så kallad betygsinflation.

I Axess konstaterar ekonomen Magnus Henrekson, hans kollega Jonas Vlachos samt läraren Örjan Hansson att ”betygssättningen i svenska skolor ofta är djupt orättvis – en viss prestation bedöms ofta helt olika beroende på vilken skola en elev råkar gå på”.

Andelen elever som gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen ökade med 28 gånger mellan 1997 och 2008. Samtidigt som kunskaperna föll.

Men lösningen är inte ett förstatligande; skolan i Finland, som utmärker sig med toppresultat i Pisa, är kommunal den med.

Den svenska skolan behöver institutionell stabilitet. Stora förändringar är på väg att introduceras, däribland ett nytt betygssystem och en ny skollag. Att ovanpå detta lägga ett ändrat huvudmannaskap är ett recept för kaos. Däremot måste statens kontroll, styrning och uppföljning förstärkas.

Konkurrens kan vara nyttigt och stimulerande även på skolans område, men då måste den, som Henrekson och hans medförfattare framhåller i Axess, bli ett ”me­del i samhällets tjänst och inte blott aktieägarnas”. Även här behövs mer av statlig översyn.

Skolverkets rapport om resultaten i den svenska skolan har brister, menar de båda statsvetarna Mikael Gilljam och Mikael Persson i en kritisk granskning från förra året. De pekar på metod- och mätproblem. Men deras mest slående – och belysande – iakttagelse är det gapande hålet i myndighetens slutsatser.

Något saknas.

Eller rättare sagt:

Någon saknas.

Den skickliga läraren.

Experter som medverkar i rapporten betonar att den viktigaste faktorn för elevernas resultat är lärarnas undervisningsmetoder och kompetens.

I Finland lockas de bästa studenterna till ett läraryrke med hög status. Så har det inte varit på länge i Sverige. En pappa i Malmö – vad han heter är oväsentligt – minns fortfarande de rysningar som framkallades av lapparna från sonens lågstadielärare på 1990-talet. Typ:

”På torsdag är det frilufts dag. Då måsste barnen ha med mat låda.”

Men i Skolverkets sammanfattande analys finns läraraspekten inte med.

Gilljam och Persson uttrycker en förhoppning om att läraregenskaper och lärarkompetens skall bli ”en mer prioriterad fråga” för Skolverket och i svensk pedagogik, men de spekulerar inte närmare kring varför den skickliga läraren liksom är borta från myndighetens radarskärm.

En anledning kan vara att det länge har ansetts lika politiskt inkorrekt att tala om utökade befogenheter för lärare som det är att tala om större krav på eleverna när det gäller inlärning och uppträdande.

Ty sådant är klimatet:

Den som knystar om fördelarna med att plugga in elementära fakta avfärdas som katedertyrann.

Den som talar högt om att lärarna borde kunna känna sig trygga i sin roll när de ingriper mot bråk och mobbning stämplas som batongviftare.

Den som anser att duktiga lärare är värda både respekt och högre lön beskylls för att vilja återgå till gamla tider, då underdåniga ortsbor lyfte på hatten för magistern.

Och den som efterlyser starkare kopplingar till forskning och ämneskunskaper i lärarkåren – till exempel via fler lektorer, det vill säga lärare med doktors- eller licentiatexamen – döms ut som elitist.

Maciej Zaremba har fått en del kritik av detta slag. Men förhoppningsvis har hans ytterst angelägna artikelserie ändå bidragit till mer reflektion i skoldebatten och till att ”karriärkåta reformpedagoger” prioriteras ned medan skickliga lärare och skolledare prioriteras upp.

När tioåringar får i uppgift att ”forska” på egen hand, när ämnen försvinner i den dimma som kallas ”tema” och när lärarna reduceras till handledare säger det sig självt att det konkreta lärandet blir lidande. Det slår hårdare mot elever från socialt och ekonomiskt utsatta miljöer än mot elever från resursstarka familjer.

Så undermineras skolans två viktigaste uppgifter:

Att, för det första, förmedla kunskap och att, för det andra, bidra till bästa möjliga utgångsläge för livsresan, oavsett barnens bakgrund.

Själv är jag inte ett dugg överraskad av att det har gått utför.

Zarembas grundliga genomgång kan nämligen kompletteras med en personlig erfarenhet.

Min andra eller tredje termin i Lund på 1970-talet, i efterdyningarna från 1968, fick jag av någon anledning för mig att läsa ett betyg i pedagogik.

Annorlunda uttryckt:

Jag kan stoltsera med 20 akademiska poäng i ren galenskap.

MER ATT LÄSA: Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen? (Ekerlids Förlag) red. Christer Isaksson. Pisa 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap (Skolverket). Skolforskning med problem. Funderingar kring en rapport om resultaten i svensk grundskola (Pedagogisk Forskning i Sverige nr 4/2010) av Mikael Gilljam och Mikael Persson. Axess (nr 3/2011). www.dn.se.