Efter en osedvanligt turbulent Almedalsvecka – med Gudrun Schymans
sedelflambering, Solveig Ternströms avhopp från Centern, Sven Otto Littorins
dramatiska avgång som arbetsmarknadsminister och de märkliga turer som
följde – lägrar sig nu ett visst lugn över svensk politik några veckor
framåt. Partierna och särskilt partiledarna laddar batterierna inför valet.
Ingen vet vad resultatet blir den 19 september, men vissa förutsättningar
avtecknar sig redan när det gäller själva valrörelsen: den blir jämn,
intensiv, spännande och verkligt historisk i den meningen att blocken, eller
allianserna, är så cementerade att det påminner om ett tvåpartisystem.
Men blir det en rolig valrörelse?
Knappast.
Med några enstaka undantag är det klent ställt med humorn hos svenska
toppolitiker.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) odlar en gravallvarlig image som enbart
är rolig i ett slags ofrivillig bemärkelse. När han häromåret sade att han
”går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär” blev det komiskt av
den anledningen att så pompösa fraser liksom inte gör sig i Sveriges
egalitära politiska kultur.
På motsatta kanten skrattar Vänsterpartiets ledare Lars Ohly ofta och
hjärtligt, men det oförsonliga och ibland rent hatiska budskapet om
”parasiterna” i samhället är inget som någorlunda historiemedvetna väljare
flinar åt.
Humorbristen i svensk politik belyses i Humorrapporten 2010 från
TV-kanalen Comedy Central. Rapporten, presenterad under politikerveckan i
Visby, bygger visserligen på en undersökning som förefaller vara gjord med
lätt hand, men utfallet antyder att humor har politisk potential:
* Nästan varannan väljare anser att det fattas humor i svensk politik.
* En tredjedel uppger att deras politiska engagemang skulle öka med mer humor
i politiken.
* En klar majoritet, 59 procent, tycker att politik är viktigt, men endast en
liten minoritet, 5 procent, anser att politik är roligt.
Resultaten motsägs möjligen av det förhållandet att lustigkurren bland
partiledarna, Kristdemokraternas Göran Hägglund, företräder ett parti som
ligger illa till i opinionsundersökningarna; KD noterade 4,6 procent i
Synovates junimätning. Men de politiska ungdomsförbundens ordförande korade
förra året Hägglund till Sveriges roligaste partiledare och helt oförtjänt
var det inte. Särskilt Hägglunds bildspråk lockar till skratt. Som när han i
riksdagen beskrev överbuden i oppositionens budgetalternativ:
”Fru talman! När man köper hamburgare så kan man höra någon som vill ha
extra. Extra ketchup, extra dressing, extra dricka. Och när jag läser
oppositionens budgetar så känns det som att stå i kön till korvmojen … Ni
lovar allt extra. Plusmeny.”
I Visby häromveckan lyckades Hägglund till och med locka fram en spirituell
reaktion från den stränge och kontrollerade FP-ledaren Jan Björklund.
Hägglund hade varit sängliggande på sitt sommarställe sedan han druckit
förorenat vatten och uppmanade åhörarna: ”Drick inte
vatten!” Björklund replikerade: ”Du har missuppfattat det
hela. Du skall gå på vatten.”
Det var en elegant alludering på Kristdemokraternas konfessionella rötter, men
vad Björklund knappast reflekterade över var att kommentaren också, just på
Gotland, förde tankarna till en av Sveriges största humorister: Axel
Wallengren, mannen bakom pseudonymen Falstaff, fakir. En av hans mer berömda
sentenser lyder:
”Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.”
Författaren, poeten och journalisten Wallengren, som dog ung i Berlin 1896,
skulle inte minst kunna inspirera Socialdemokraternas Mona Sahlin, som
uppfattas som den tråkigaste partiledaren, i varje fall enligt Comedy
Centrals undersökning. Kopplingen är självklar: Tage Erlander, Sahlins
legendariske föregångare på partiledarposten och statsminister 1946– 1969.
Roligare politiker får man leta efter.
En viktig humorkälla för Erlander, som formats av sina studentår i Lund, var
den genuine lundensaren Axel Wallengren: född i den skånska lärdomsstaden
1865, mogenhetsexamen vid Katedralskolan, aktiv i studentlivet, filosofie
kandidat, sekreterare i Akademiska föreningen, karnevalsorganisatör. Han
tillhörde för övrigt en radikal diskussionsklubb i Lund som kallades Den
unge gubben, DUG, som sedan, under bland andra Erlanders ledning, fick en
fortsättning under namnet Den yngre gubben, DYG.
Tack vare sin humor blev Erlander, som först avfärdades som en nödlösning
efter Per Albin Hanssons bortgång, med tiden en synnerligen folkkär
politiker. Ofta citeras den historia från hemtrakterna i Värmland som han
drog i Hylands hörna 1962. Den handlade om en präst som var tävlingsskytt.
När prästen försökte krångla sig ur hölstret uppe i predikstolen small ett
skott av, varpå en jägare i församlingen hojtade:
”Göbber och kärnger, huk er i bänkera, för nu laddar han om.”
Om denna och andra episoder berättar Rolf Alsing, tidigare chefredaktör på
Aftonbladet, i sin volym om Erlander i Sveriges statsministrar under 100
år, en svit med 22 kompakta biografier som nyligen gavs ut av
Albert Bonniers förlag med Mats Bergstrand och undertecknad som
huvudredaktörer.
Ännu bättre än vitsen hos Hyland var vad Erlander, möjligen som ett resultat
av en inspirerad efterkonstruktion, erinrade sig från ett besök i Moskva. I
hans delegation ingick Svenska Dagbladets chefredaktör Allan Hernelius,
tillika högerriksdagsman. Erlander presenterade honom för Sovjetledaren
Nikita Chrusjtjov och sade att Hernelius var chef för en tidning som
dagligen försökte fälla Erlanders regering. Chrusjtjov slog ut med armarna:
”Så roligt att få träffa en svensk kommunist.”
Allra dråpligast var emellertid Erlander i en annan replik som även den rörde
Chrusjtjov. Den har återgetts av Gunnar Fredriksson, en av Alsings
företrädare som Aftonbladets chefredaktör och en lundensare som kände
Erlander väl.
Året var 1964 och statsministern talade vid Värmlands nation i Uppsala. Några
månader tidigare hade Erlander utnämnt Chrusjtjov till
”amiral över Värmlands förenade flottor” och
tyckte nu att han borde vara artig mot nationens kurator. Han avsatte därför
Chrusjtjov som amiral och utsåg istället kuratorn. Strax efteråt kom ett
brådskande telefonsamtal från UD. Chrusjtjov hade just störtats. Erlander:
”Det var en jäkel att vara lättstött.”
Fredriksson har, mycket träffande, beskrivit Erlander som ”absurdisten” i
svensk politik och pekat på arvet från Falstaff, fakir. Så kunde till
exempel Erlander, när serveringen dröjde på krogen, ropa ut över lokalen:
”Hovmästaren! En liter brännvin, men fort, ty jag är alkoholist!”
Vad den lätt förskräckta omgivningen sällan förstod var att statsministern
hämtade formuleringen från Falstaff, fakir.
Fast kanske skall man inte bara beklaga bristen på politisk humor i Sverige.
Företeelsen frodas framför allt i diktaturer, om än i underjordisk form. Att
skämta om de styrande fungerar som folklig missnöjesventil. I det
kommunistiska östblocket utvecklades det närmast till en konstform.
Förra året offentliggjordes den västtyska underrättelsetjänsten BND:s
humorsamling från DDR. När dessa återkommande och sekretessbelagda rapporter
om östtyskarnas systemkritiska skämtlynne låg färdiga kastade sig ministrar
och politiska tjänstemän över materialet. ”Det var vår största hit”, mindes
en före detta BND-agent när han intervjuades av Der Spiegel.
Ett exempel:
”Vad skulle hända om öknen blev kommunistisk? Ingenting till att börja med,
men sedan skulle det bli brist på sand.”
Lite mer humor i svensk politik hade ändå inte skadat som komplement till den
blandning av tröttsamt procentrabblande och infantilt reklamspråk som breder
ut sig. Faktum är att Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir, erbjuder såväl
borgerligheten som vänstern humoristiska lärdomar från Lund.
Jan Björklund, hårt fokuserad på betydelsen av utbildning, skulle ju kunna
använda titeln på Falstaff, fakirs mest kända skrift för att klargöra sin
politiska målsättning:
”En var sin egen professor.”
Och Lars Ohly skulle kunna förklara sin heta åstundan att träda in i maktens
salonger genom att åberopa följande Fakirpassus:
”Proletären gärna ville
dricka punsch och spela kille.”