Läsning för Sahlin

Under mer än sextio år har blocköverskridande uppgörelser definierat mycket av svensk politik. Från ”kohandeln” 1933 till pensionsöverenskommelsen 1994 har denna pragmatiska samförstånds­anda tjänat landet väl.

Nu råder andra villkor. Med två allianser, en borgerlig och en rödgrön, är blockpolitiken mer cementerad än någonsin. Och inför valet den 19 september skruvas retoriken upp till så oförsonliga nivåer att det är svårt att urskilja någon beredskap för breda lösningar, vilket kan straffa sig i en parlamentariskt brydsam situation.

Följaktligen är det numera sällsynt med utsträckta händer över blockgränsen. Men Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin gjorde i alla fall ett försök i förra veckan. Vid en debatt med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) på Svenskt Näringslivs framtidsmöte i Stockholm den 27 maj sade hon:

”Jag tycker att vi borde försöka med blocköverskridande överenskommelser om energipolitiken och utrikes- och säkerhetspolitiken. Sen skulle det vara intressant att starta en diskussion om skattepolitiken.”

Reinfeldt avfärdade gesten:

”Detta är en välkänd teknik för att försöka dölja skillnader som Socialdemokraterna inte vill stå för.” (Expressen 28/5).

Det är onekligen svårt att ta Sahlin på allvar helt och hållet.

En bred överenskommelse om energipolitiken måste omfatta kärnkraften, som svarar för cirka hälften av Sveriges elförsörjning. Där har den borgerliga alliansen öppnat för nya reaktorer som ersättning för gamla medan de rödgröna vill avveckla. Det finns inget kompromissutrymme mellan så oförenliga ståndpunkter.

När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken gjorde Sahlin sitt utspel just när det blivit allmänt känt att oppositionen samlats kring följande linje:

”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Det är rent huvudlöst och ett kvitto på Vänsterpartiets inflytande. Den transatlantiska länken – och därmed USA:s militära närvaro i Europa – har varit central för Sveriges säkerhet och har snarast ökat i betydelse på senare år i och med den revanschism som präglar Rysslands agerande.

Dessutom innebär kravet att en eventuellt ny regering i Sverige har för avsikt att överpröva demokratiska beslut i länder som valt att alliera sig med USA. Så går det när man släpper in ett demokratiskt tvivelaktigt parti i ett politiskt samarbete.

Mona Sahlin, som ofta åberopar Olof Palme som inspiration, sägs ha godkänt de rödgrönas utrikespolitiska dokument. Uppenbarligen känner hon inte till Palmes order till ÖB Stig Synnergren när den svenska kritiken mot USA:s krigföring i Vietnam var som fränast på 1970-talet:

”Nu när jag bråkar med amerikanerna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området.”

Hur som helst kommer inget borgerligt parti att medverka till utrikespolitisk legitimering av låtsasreformerade kommunister.

Så var det skatterna.

Där är det lättare att förstå Sahlin:

För det första satt hon själv i den socialdemokratiska regering som 1991 investerade massor av politiskt kapital i en stor och ambitiös skattereform med stöd av Folkpartiet. Sedan dess har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar hackat sönder en reform som breddade skattebasen, sänkte skatten på arbete och skapade ett mer enhetligt system. Sverige är nu på väg tillbaka till något som liknar det svåröverskådliga lapptäcke som Socialdemokraterna en gång – och på mycket goda grunder – dömde ut.

För det andra är skattepolitiken speciell i den meningen att den genomsyrar i stort sett hela samhällslivet i en utvecklad välfärdsstat samtidigt som den i högre grad än de flesta andra politikområden påverkar Sveriges möjligheter att hävda sig i den globala konkurrensen. Det betyder att skattesystemet måste vara effektivt, stabilt och uthålligt – oavsett regeringsskiften.

Hur skulle en ny skattereform kunna se ut?

Vägen dit må vara komplicerad, men svaret är desto enklare:

Ungefär som den gamla.

På uppdrag av ESO, finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi, har den danske nationalekonomen Peter Birch Sørensen sammanställt en översyn av det nuvarande svenska skattesystemet med förslag på åtgärder som huvudsakligen innebär en återgång till principerna från 1991 och en reform som enligt Birch Sørensen var ”närmast revolutionerande”.

I sin grundliga rapport inventerar den danske professorn de ändringar, avvikelser och snedvridningar som successivt har förstört ”Århundradets skattereform”. Till exempel:

* En differentierad moms underminerar den likformighet som var en av reformens bärande idéer. Standardnivån är 25 procent, men för livsmedel sänktes momsen till 12 procent och för olika kulturella tjänster till 6 procent. Birch Sørensen rekommenderar en enhetlig momssats.

* Införandet av värnskatten för högre inkomster efter den socialdemokratiska valsegern 1994 – åtgärden sades först vara temporär – har omintetgjort en annan tanke bakom reformen: att marginalskatten på arbetsinkomster inte skulle överstiga 50 procent, låt vara att det i realiteten blev 51 procent på grund av kommunalskatterna. Birch Sørensen menar att värnskatten, i praktiken en extra skatt på utbildning, innebär en nettoförlust för staten. Skatten bör avskaffas.

* Genom den borgerliga regeringens fas­tighetsskattereform 2008, som medför betydande skattebidrag till egnahemsinvesteringar, åsidosätts skattereformens neutralitetsprincip. Om skattesystemet kanaliserar kapital till lågproduktiv användning, som i den egna bostaden, blir den samlade nationalinkomsten lägre än vad den annars skulle vara. Birch Sørensen föreslår en platt fastighetsskatt på 1 procent.

Med dessa och andra åtgärder, ägnade att höja den ekonomiska effektiviteten, skulle skatteintäkterna öka med drygt 30 miljarder kronor om året, eller 1 procent av BNP.

Valutgången kan ändra förutsättningarna under nästa mandatperiod, men i dagsläget framstår en ny och bred skattereform på basis av den gamla som utopisk, eftersom Socialdemokraterna då måste bryta med den politik som de har utformat tillsammans med V och MP. För om denna politik genomförs tar Sverige det hittills längsta klivet bort från 1991 års reform.

Sven-Olof Lodin, en av Sveriges främsta skatteexperter, framhöll nyligen att det rödgröna slopandet av jobbskatteavdragets fjärde steg leder till höjd skatt för cirka 3 miljoner personer, det vill säga merparten av arbetsstyrkan. Världens redan högsta marginalskatter blir ännu högre och kan i vissa kommuner hamna över 60 procent (DN Debatt 27/5).

Därutöver vill S, V och MP återinföra förmögenhetsskatten. Det vore direkt kontraproduktivt i en öppen och omvärldsberoende ekonomi som den svenska. Förmögenhetsskatten, avskaffad av den borgerliga alliansregeringen, var ytterst destruktiv: den beräknas ha drivit 1 000 miljarder kronor ut ur landet 1980–2006.

Mona Sahlin lär knappast ta intryck av Peter Birch Sørensens ESO-rapport; den förra socialdemokratiska regeringen betraktade ESO:s sanningssägande med misstro och lade ned verksamheten. Men om Sahlin verkligen menar allvar med sin utsträckta hand i skattefrågan kan hon hämta inspiration från en annan och så att säga mer närstående rapport.

I den kan hon läsa om förmögenhetsskatten:

”Sedan förmögenhetsbeskattningen avskaffades 2007 har det största oppositionspartiet utfäst sig att åter införa den om valet 2010 leder till ett regeringsskifte. Denna ’återställare’ kan visa sig vara svår att genomföra men löftets existens räcker för att hålla kvar osäkerheten om kapitalbeskattningens framtid och hämmar beslut om både återhämtning av kapital från utlandet och investeringar. En politisk strid om förmögenhetsskatten gynnar inte Sveriges attraktionskraft som plats för långsiktiga kapitalplaceringar.”

Och om värnskatten:

”Enligt min mening går det inte att hävda att det sista steget i skatteskalan, den s k värnskatten, märkbart bidrar till en jämnare fördelning av välståndet … Min slutsats är att värnskatten gör mer skada än nytta varför den statliga inkomstskatten bör sänkas till en nivå som återställer den högsta marginalskatten på inkomster till 50 procent.”

Citaten är hämtade ur en rapport till Globaliseringsrådet som förra året efterlyste en ny bred översyn av det svenska skattesystemet.

Författare är Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982–1990.