Men Socialdemokraterna var inte ensamma om att tappa mark: fem av de sju
partier som under mandatperioden 2006–2010 var representerade i riksdagen
gick tillbaka. Bara Moderaterna och Miljöpartiet ökade, liksom
Sverigedemokraterna, de främlingsfientliga nykomlingarna.
Tre av fyra partier i den regerande borgerliga alliansen tillhör alltså
förlorarna. Centern krympte från 7,9 procent i valet 2006 till 6,6 procent
2010; Folkpartiet från 7,5 till 7,1 procent; Kristdemokraterna från 6,6 till
5,6. Två av dem, FP och KD, minskade dessutom, i likhet med
Socialdemokraterna, för andra valet i rad.
De borgerliga småpartierna har därmed ett akut profileringsbehov, som kommer
att orsaka påfrestningar inom en allians där Moderaterna ogenerat strävar
efter att överta Socialdemokraternas samhällsbärande roll.
Processen har redan börjat.
Svenska Dagbladet inledde för några dagar sedan en intervjuserie med ledarna
för valets förlorarpartier. Först ut var Centerns Maud Olofsson, som bland
annat vill att skolelever skall kunna betygsätta sina lärare (4/1). Därmed
lade hon sig på kollisionskurs med Jan Björklund, utbildningsminister och
ledare för Folkpartiet.
Men samtidigt som Olofsson gör denna inomborgerliga markering har en gammal
idé dammats av: att fusionera Centern och Folkpartiet.
Så här skriver det Folkpartiet närstående Bertil Ohlininstitutet i sin
valanalys:
”Det finns goda skäl till att på allvar överväga ett närmande och kanske i
förlängningen till och med en sammanslagning av Folkpartiet och
Centerpartiet. Det vore välgörande om Centerpartiets utveckling i liberal
riktning, breda organisation på landsbygden och stadda kassa förenades med
Folkpartiets urbana och intellektuella kapital.”
Det skulle, heter det vidare, vara ”gott ur ett väljarperspektiv om de två
stora maktpartierna fick en större utmanare i form av ett större och bredare
liberalt parti med tvåsiffrigt väljarstöd”.
Formuleringen, som klumpar ihop M och S, är ett tydligt tecken på
frustration över Moderaternas dominans.
Resonemanget har fångats upp av tidskriften Liberal Debatt, som
pekar på att Centern numera lockar även ”unga, högutbildade shoppande
storstadsbor”.
Något är i görningen. På torsdag, i Stockholm, anordnar Ohlininstitutet och Liberal
Debatt en offentlig diskussion på temat ”Dags att samla alla liberaler i
ett parti?”
Idén om ett slags centerliberalism bygger emellertid på två orimliga premisser:
Den första är att en sådan sammanslagning skulle fungera i praktiken.
Den andra är att det i Sverige existerar en genuin och partipolitiskt
organiserad liberalism.
För trettioåtta år sedan havererade en omsorgsfullt planerad sammanslagning av
Centern och Folkpartiet. Tanken var att de tillsammans skulle samla kring 35
procent av väljarna, bli ett verkligt alternativ till Socialdemokraterna och
minimera Moderaternas inflytande över borgerligheten.
Partiledningarna, med Thorbjörn Fälldin (C) och Gunnar Helén (FP) i spetsen,
var överens och allt skulle formaliseras vid Centerns förtroenderådsmöte i
Uppsala i november 1973. Där blev det stopp. Förslaget var inte tillräckligt
förankrat hos framför allt ungdomsförbunden.
I sin volym om Fälldin i samlingsverket Sveriges statsministrar under
100 år konstaterar Olle Svenning:
”För de unga i respektive parti levde gamla motsättningar: stad mot land,
liberal kulturradikalism kontra solidarisk landsbygdsgemenskap.”
Partikulturerna var helt enkelt inte kompatibla. Men har inte detta förändrats
nu när partierna är mer jämnstora och när den liberala, eller snarare
nyliberala, Stureplanscentern har blivit ett begrepp?
Knappast. Skillnaderna ingår i vad man skulle kunna kalla partiernas DNA.
Småföretagare på landsbygden mot tjänstemän i städerna; lågutbildade mot
högutbildade; kokkaffe mot latte; mexitegel mot Poggenpohl. Och den
ungdomliga storstadscentern är en marginell företeelse: i Stockholm,
Göteborg och Malmö samlade Centern blott 6,3, 3,8 samt 2,8 procent av
rösterna i det senaste riksdagsvalet.
Diskrepanserna speglades i statsvetaren Katarina Barrling Hermanssons eminenta
avhandling Partikulturer från 2004. Hon undersökte partiernas
självbilder genom att djupintervjua deras riksdagsledamöter:
* ”Folkpartiets självbild domineras … av att man är en grupp som
representerar saklighet och kunnighet, och det kunnande som betonas är
teoretiskt snarare än praktiskt och erfarenhetsgrundat.”
* Centergruppen ser sig som ”företrädare för en form av sakkunskap som
stödjer sig på praktisk erfarenhet och det vardagligt konkreta snarare än
abstrakt teoretiska kunskaper och intellektuell briljans.”
En sammanslagning av C och FP, prövad och övergiven 1973, framstår som lika
omöjlig som fusionen mellan svenska Telia och norska Telenor.
Men 1970-talets feltänkta lösningar tycks utöva en oemotståndlig lockelse inom
2010-talets krispartier. Den socialdemokratiska vänster som larmar och gör
sig till inför partikongressen i mars drömmer ju febrigt om ständigt höjda
skatter och enveten kamp mot marknadsekonomins välståndsalstrande krafter.
Som när det begav sig, liksom.
Så var det detta med liberalism.
Centern har sina rötter i en bonderörelse präglad av hembygdsromantik och
allmän misstänksamhet mot omvärlden. Det har genom åren manifesterat sig i
protektionism, antieuropeiska stämningar och neutralitetssvärmeri.
Under den mellankrigstid som definierade modern svensk politik var alla
partier utom kommunisterna – på den punkten bör yttervänstern hedras –
påverkade av främlingsfientliga och rasbiologiska förvillelser. Men inget
parti var lika infekterat som Bondeförbundet, Centerns föregångare.
Efter en mångårig och besvärande debatt vill partiet idag bagatellisera sitt
förflutna, trots tidigare löften om grundlig byktvätt. Ett erbarmligt
exempel är boken 100 år av handlingskraft, utgiven till
Centerns hundraårsjubileum 2010. Där beskrivs de rasistiska förlöpningarna
som ”rätt oskyldiga”. Man häpnar.
Maud Olofsson må tala om liberala värderingar och Centern må ingå i
EU-parlamentets liberala partigrupp, men det rör sig om en mycket, mycket
tunn fernissa.
Folkpartiet kallar sig liberalt och uppfattas som bärare av den liberala
ideologin i svensk politik. Men sedan den lika och allmänna rösträttens
införande 1921 – ett resultat av samverkan mellan liberaler och
socialdemokrater – har det varit en liberalism med måtta. Förklaringen
stavas frisinne.
Från början användes frisinne och liberalism som synonymer, men med tiden
växte spänningen mellan en öppen och individualistisk liberalism av mer
klassiskt snitt och ett landsbygdsbaserat, slutet och syrefattigt frisinne
som var präglat av en bigott frikyrkorörelse och en repressiv
nykterhetsrörelse.
Det liberala partiet sprängdes 1923. Den frisinnade delen var klart störst och
kunde i och med det styra och ställa sedan partiet 1934 hade återförenats
som Folkpartiet.
I denna föga liberala historia bottnar Folkpartiets senare tendenser till
moralism, regleringsiver och social ingenjörskonst och dagens smått
neurotiska ovilja mot allt från kepsar i klassrummet till gårdsförsäljning
av vin.
Om Centerns idéarv är antiliberalt kan Folkpartiets på sin höjd kallas
pseudoliberalt.
Bondeförbundets partiprogram från 1933 stipulerade:
”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot
inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av
invandring till Sverige av icke önskvärda element.”
Sex år tidigare hade Carl Gustaf Ekman, frisinnad statsminister 1926–1928 och
1930–1932, klargjort hur han ville förändra samhället:
”För det första skulle jag omdana jordbruket, så att det bara bleve små,
lämpligt avvägda lägenheter, vilka födde sin man; för det andra skulle jag
avskaffa storindustrin och göra den till en hemindustri, där var och en vore
sin egen arbetsgivare; och för det tredje skulle jag göra Sveriges folk till
ett helnyktert folk.”
Genom att slå ihop två partier med ett sådant ideologiskt bagage skall svensk
liberalism räddas åt framtiden.
Som en tidigare folkpartiledare en gång lär ha uttryckt sig:
Lycka till.