De senaste månadernas opinionssiffror har inte varit uppmuntrande för de fyra regeringspartierna. I Statistiska centralbyråns stora majmätning låg samtliga under sina valresultat: Moderaterna fick 28,6, Folkpartiet 5,5, Centern 4,7 och Kristdemokraterna 3,7 procent. KD, som även i andra undersökningar inte når över fyraprocentsspärren, skulle alltså ha förpassats ut ur riksdagen om det hade varit val idag.
Det såg ungefär likadant ut i förra söndagens Sifobarometer: M 27,6, FP 5,6, C 4,8 och KD 3,9 procent.
Desto gladare kan Socialdemokraterna vara med 37,3 procent hos SCB och 38,8 procent hos Sifo. Det en gång samhällsbärande partiet har återhämtat sig från förra årets nära-döden-upplevelse.
Det rödgröna samarbetet från valet 2010 ligger i malpåse, men Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle kunna bilda regering idag utan att besväras av Sverigedemokraterna som tungan på vågen. I SCB-mätningen samlade det rödgröna blocket 51,2 procent mot alliansens 42,5 procent.
Övertaget beror på ett remarkabelt uppsving för Socialdemokraterna sedan Stefan Löfven i januari tog över partiledarskapet från Håkan Juholt, som med sitt tanklösa pladder lyckades trycka ned stödet under 25 procent.
Men frågan är hur relevant det är att utgå från dessa siffror när man skall bedöma förutsättningarna i valet 2014. Opinionssvängningarna blir snabbare och kraftigare. Sommaren 2008 uppgick stödet för Socialdemokraterna till drygt 41 procent. Valresultatet 2010, partiets sämsta sedan 1914, blev 30,7 procent. För första gången fick en sittande borgerlig regering förnyat förtroende av väljarna.
En annan faktor att ta hänsyn till är att Socialdemokraternas framgångar i opinionen nästan helt och hållet är en Löfveneffekt medan det fortfarande råder oklarhet om vad partiet vill när det bland annat gäller skatter och vinster i välfärdssektorn. Pragmatikern Löfven har öppnat för blocköverskridande samtal om energipolitiken, men har svårt att reda ut hur hans i grunden kärnkraftsvänliga position förhåller sig till partiets avvecklingslinje.
När dessa socialdemokratiska dimmor skingras är det inte säkert att de nuvarande opinionssiffrorna står sig.
Bilden av en regering på nedgång kompliceras dessutom av en undersökning från Skop: mellan april och maj ökade den andel av väljarna som anser att regeringen gör ett bra jobb från 50 till 56 procent.
Likafullt är det uppenbart att alliansregeringen dras med allvarliga problem som måste åtgärdas i god tid före nästa val om den skall klara sig kvar. Ifall det överhuvudtaget erbjuds ett alliansalternativ 2014.
De borgerliga partiledarna skall redan ha kommit överens om att utforma en gemensam valplattform och i en intervju i Affärsvärlden räknar statsminister Fredrik Reinfeldt (M) med att den presenteras någon månad före valet. Men planen är ännu inte förankrad i partierna och riksdagsledamöter från både KD och C uppger att de inte vill ha något gemensamt valprogram. (Expressen 13/6)
Alliansens största och viktigaste problem stavas Moderaterna.
Regeringens dominerande parti har efter valet 2010 blivit ännu mer dominerande. Det har slagit över i en arrogans som inte bara irriterar de mindre partierna, utan också stöter bort väljare från Moderaterna själva.
Gång efter annan kommer rapporter om hur Moderaterna agerar som vore de ensamma i regeringen. Med ett eller annat undantag, som när Centern fick igenom den tveksamma åtgärden med sänkt krogmoms, körs de mindre partierna över i en budgetprocess som dikteras av finansdepartementet, hårt styrt av finansminister Anders Borg (M).
Utan alliansen hade Moderaterna inte suttit i regeringen och inte minst därför borde det i särklass största partiet visa generositet mot de andra. Men den moderata attityden har snarast skärpts sedan 2010, vilket har lett till slitningar inom koalitionen.
Den förra centerledaren och näringsministern Maud Olofsson är tydlig med att något har gått snett:
”Alliansen är inte Moderaterna. Det måste man jobba med.”
Olofsson är inte vem som helst i sammanhanget. Hon har kallats ”alliansens moder” och det var hemma hos henne, i Högfors, som den bildades 2004.
Så sent som häromveckan satte två nya incidenter Moderatdominansen i blixtbelysning.
Nye partisekreteraren Kent Persson, som företer vissa likheter med Håkan Juholt, presenterade den 10 juni ett moderat förslag om en särskild ”välfärdsinspektion” som skall granska kvaliteten i äldrevården. En sådan inspektion är dock redan på gång, initierad av Kristdemokraterna. ”Jag vet inte om de inser vad de gör, om de är okunniga eller helt enkelt plankar en idé”, sade KD:s partisekreterare Acko Ankarberg–Johansson.
Knappt hade uppståndelsen kring Persson lagt sig förrän Svenska Dagbladet den 14 juni avslöjade att en särskild arbetsgrupp i regeringskansliet har fått i uppdrag att föreslå nedskärningar i försvaret, inbegripet förbandsavvecklingar, för att finansiera ”Super-Jas”. Gruppen består enbart av moderater.
FP:s försvarspolitiske talesperson Allan Widman kallade det hela ”mycket olyckligt” och hans kollega i KD, Mikael Oscarsson, ansåg att det var ”oacceptabelt” med uteslutande moderater i arbetsgruppen.
Den tilltagande moderata arrogansen, förstärkt av statsministerns tendens att ibland formulera sig en aning storvulet, kan vara en del av förklaringen till att partiet inte längre verkar kunna dra fördel av den finansiella oron i omvärlden.
När finanskrisen slog till med full kraft hösten 2008 började väljarna uppskatta den stabila trygghet som Reinfeldt och Borg utstrålade i kraft av Sveriges solida statsfinanser. Därmed inleddes en opinionsförskjutning som fullbordades på våren 2010 när Grekland blev ett akut hot mot den europeiska ekonomin.
Fredrik Reinfeldt gör vad han kan för att även nu, med hela eurozonen i gungning, framstå som ansvarskännande statsman. Därav hans fokus på Europa och ekonomi när han inledde förra veckans partiledardebatt i riksdagen: ”Det som sker i övriga Europa kommer att påverka vår ekonomi, vår välfärd och förutsättningarna att behålla jobb i Sverige.”
Men det vill sig liksom inte. Moderaterna och regeringen tappar mark samtidigt som den gamle Metallbasen Stefan Löfven har återgett Socialdemokraterna det förtroende i ekonomiska frågor som partiet saknade under Mona Sahlin och Juholt.
Väljarna brukar vända sig bort från regeringar – och statsministrar – som uppfattas som arroganta. Det drabbade Socialdemokraterna och Göran Persson inför valet 2006, då Persson bagatelliserade arbetslösheten. Reinfeldt riskerar att begå ett liknande misstag när han till exempel försöker förklara bort dagens arbetslöshet, 8,1 procent, med verbala krumbukter som att den är låg bland ”etniska svenskar mitt i livet”.
Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder, en av alliansens främsta tillskyndare, satte förra söndagen följande rubrik över en krönika där han resonerade kring det borgerliga samarbetets framtid:
”Bli inte till Göran Persson.”
Det mesta talar för att alliansen håller ihop fram till valet: de fyra partierna har investerat så mycket i projektet att det krävs något extraordinärt för att det skall spricka.
Men det extraordinära skall aldrig uteslutas i politiken. Om Kristdemokraterna och Centern parkerar under fyraprocentsspärren lär interna opinioner i dessa partier kräva ett uppbrott; den egna existensen är, trots allt, viktigare än alliansens.
Men detta står redan klart: alliansen kommer inte att överleva ett valnederlag 2014.
Här någonstans avtecknar sig konturerna av ett nytt politiskt landskap i Sverige, där blockpolitiken såg ut att cementeras 2006–2010 i och med den borgerliga alliansen och det rödgröna alternativet.
Tre omständigheter kan öppna för nya – och överraskande – konstellationer:
En borgerlig allians som visar tecken på sönderfall.
En socialdemokrati som har återvänt till sina pragmatiska rötter under en partiledare som vägrar binda sig i regeringsfrågan.
Ett Miljöparti som har etablerat sig som en tredje politisk kraft.
Vem vet, efter valet i september 2014 återgår kanske svensk politik till sitt naturliga tillstånd: det blocköverskridande.