I ett läge när konjunkturen viker – Borg räknar med en tillväxt på blott 0,4 procent i år och med en arbetslöshet som ökar till 7,8 procent – anses han hålla för hårt i plånboken. Borg svarar med att hänvisa till behovet av rejäla säkerhetsmarginaler i en skakig ekonomisk situation. Reformer får vänta till höstbudgeten.
Kritikerna har mest rätt men också lite fel.
Rätt därför att Sverige är ett av få EU-länder som kan bedriva en något mer stimulerande politik. Den offentliga sektorn går visserligen med ett temporärt underskott 2012 på 0,3 procent av BNP, men med en skuldsättning på endast 37,7 procent nästa år tillhör Sveriges statsfinanser de allra starkaste i Europa.
Kritikerna har också rätt eftersom situationen på arbetsmarknaden är djupt bekymmersam för två grupper, ungdomar och utlandsfödda, som tillsammans svarar för merparten av den totala arbetslösheten. Där hade snabba åtgärder varit välkomna.
Vårpropositionen innehåller rent av en märklig självmotsägelse:
”Minskad arbetslöshet bland unga och personer med utländsk bakgrund prioriteras högt.”
Varför görs då inte mer för dem?
Kritikerna har däremot fel – och Borg rätt – när det gäller bedömningen av den internationella ekonomin.
En ny störtdykning i konjunkturen, orsakad av till exempel Spaniens obalanser eller chockhöjda oljepriser, skulle slå hårt mot en exportberoende ekonomi som den svenska, precis som 2008–2009. Då måste det finnas ett tillräckligt statsfinansiellt utrymme för att möta nedgången.
Borg kan stödja sig på den senaste prognosen från Internationella valutafonden, IMF, som publicerades i tisdags. Den varnar för en fortsatt förhöjd risknivå, särskilt i ett skuldtyngt Europa, där BNP i eurozonen beräknas krympa i år.
Anders Borg har alltid varit en försiktig finansminister, mån om att alliansregeringen, till skillnad från sina borgerliga föregångare, skall ha ordning och reda i statsfinanserna. Men sedan regeringen förlorade sin majoritet i valet 2010 och råkat ut för bakslag i riksdagen har försiktigheten blivit nervöst överdriven.
Konsekvenserna av detta är mer politiska än ekonomiska.
Nästan halvvägs in i mandatperioden, med en vitaliserad socialdemokrati och växande slitningar mellan alliansens fyra partier, riskerar Borg att cementera uppfattningen att regeringen har blivit defensiv och trött och att den nöjer sig med att förvalta.
Det var bakgrunden till att Socialdemokraternas nya ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson kunde ge Borg en ordentlig match när de möttes i sin första debatt i SVT på måndagskvällen. Att den i dessa sammanhang oprövade Andersson, som har en bakgrund som politisk tjänsteman, kunde hålla någorlunda jämna steg med den vid det här laget rutinerade finansministern var imponerande.
Med nye S-ledaren Stefan Löfven och hans parhäst Magdalena Andersson har det sannerligen blivit ett intellektuellt lyft i svensk politik jämfört med de tio månader då firma Juholt & Waidelich ägnade sig åt att subtrahera från det mänskliga vetandet. Och det märks i opinionen: Socialdemokraterna är återigen största parti.
Det är två och ett halvt år kvar till valet 2014 och opinionsundersökningar mitt i mandatperioden speglar sällan valresultatet; minns de rödgrönas överväldigande ledning 2008. Men regeringen har knappast råd att genom passivitet slösa bort den bild av ambitiös men ansvarstagande handlingskraft som byggdes upp 2006–2010.
Ingen borde vara mer införstådd med betydelsen av politisk image än Anders Borg, huvudarkitekten bakom Moderaternas extreme make over i svallvågorna från den valkatastrof 2002 som ledde till att den nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt 2003 tog över som partiordförande efter Bo Lundgren.
Att Borgs roll var och är central framgår av TV4–reportern Anders Pihlblads bok Ett partis fall och uppgång, som utkommer i dagarna. Det är en initierad och rapp – emellanåt lite väl rapp – skildring av hur en liten grupp moderata förnyare transformerade sitt parti på ett så genomgripande vis att tankarna närmast går till Tony Blair och New Labour på 1990-talet. Även Sven Otto Littorin, Per Schlingmann och Mikael Odenberg var involverade i arbetet, men det dirigerades av Borg. I Pihlblads bok minns Reinfeldt att Borg kunde vara ”hårdför i sina argument”.
Det nära samspelet mellan Fredrik Reinfeldt och Borg kan ge intryck av att de har en mycket lång gemensam historia. Det har de inte. Från början var det Bo Lundgren som rekryterade Borg som kanslichef och chefsekonom. Pihlblad beskriver hur Borg ”likt ett yrväder stormade in på partikansliet med en helt ny agenda”.
Som ung hade Borg varit radikalt nyliberal, men med renegatens energi dömde han nu ut systemskiftespolitiken: om Moderaterna någonsin skulle bli en dominerande kraft, så måste partiet förhålla sig till det faktum att svenska folket uppskattar välfärdsstatens idé.
Det var först då, efter valet 2002, som Borg började arbeta tillsammans med Reinfeldt, gruppledare i riksdagen. De insåg att de behövde lära känna varandra bättre och vid en middag på Lidingö sade det klick.
Borgs betydelse för Moderaternas förnyelse kan inte överskattas och Reinfeldt inser att den som av Financial Times har utsetts till ”Europa bästa finansminister” är regeringens största tillgång. Sådant ger makt. Som nyhetsmagasinet Fokus nyligen konstaterade, kort men korrekt, i en genomgång med rubriken ”Härskaren”:
”Anders Borg styr Sverige.”
Det är inte första gången som en finansminister fungerar som ett slags extra regeringschef:
Efter den allmänna och lika rösträttens införande blev Hjalmar Branting måttligt intresserad av inrikespolitik och reste så ofta han kunde till NF-palatset i Genève. Kraftcentrum i Brantings tre regeringar under 1920-talets första hälft var finansminister Fredrik Vilhelm Thorsson, ursprungligen skomakare från Ystad.
Ernst Wigforss var finansminister i Per Albin Hanssons samtliga regeringar från 1932. Wigforss var mer teoretisk i sin socialistiska övertygelse än Per Albin, men lät aldrig dogmerna ta överhanden; han lanserade den eleganta termen ”provisoriska utopier”. Per Albins folkhemsprojekt byggde på en expansiv ekonomisk politik som utformades av Wigforss.
Gunnar Sträng var finansminister 1955–1976, först under Tage Erlander och sedan under Olof Palme. Han har framför allt förknippats med socialdemokratins framgångar under Erlanders långvariga statsministerperiod och med ”rekordåren” i början av 1960-talet. Sträng höll i pengarna – han talade ogenerat om ”min budget” – medan Erlander kunde ägna tid åt idéer och strategier.
Om de ”nya” moderaterna Anders Borg och Fredrik Reinfeldt tillsammans vill väcka nytt liv i regeringsarbetet har de säkert ett och annat att lära av dessa socialdemokratiska företrädare. Ty det krävs nog mer än fredagens moderata byte av partisekreterare.
Men framför allt borde de söka sig tillbaka till mitten av 1800-talet och Sveriges mest effektiva regering någonsin.
Från 1809 och fram till en departementsreform 1876 hade svenska regeringar två statsministrar: en justitiestatsminister, i praktiken regeringschef, och en för utrikes ärenden. Åren 1858–1866 samarbetade justitiestatsminister Louis De Geer med en oförvägen finansminister vid namn Johan August Gripenstedt. Reformtakten var svindlande – och det var Gripenstedt som drev på: järnvägsutbyggnad, nya banker, frisläppt ränta, näringsfrihet, övergång från ståndsriksdag till tvåkammarsystem, frihandel.
Så lades grunden till det svenska välståndet: mellan 1870 och 1970 ökade Sveriges BNP per person snabbare än i något annat europeiskt land.
Till saken hör att Johan August Gripenstedt, som gärna undertecknade dokument med initialerna JAG, är Anders Borgs stora idol; hans porträtt hänger på väggen på finansministerns kontor.
Så vad har då Gripenstedt att säga sin sentida efterföljare som nu anklagas för överdriven försiktighet?
Kanske detta, hämtat från representationsdebatten 1865, då Gripenstedts talekonst bidrog till att vända stämningen på Riddarhuset:
”Att alltid tveka; att oupphörligen söka uppskov, även då man inser att något måste göras, blir ett betänkligt fel.”