Maktens marinad

På senare tid är det dock rörelsens egna företrädare som ertappats med fiffel och fasoner. Senast i raden - men knappast sist - är riksdagsman Ola Rask, som driver den fackligt ägda konferensanläggningen Rönneberga på Lidingö som ett familjegods.
Somliga är mer jämlika än andra.
Fenomenet beskrevs, mycket träffande, av LO-dissidenten Olle Sahlström i Rapport häromkvällen:
Arbetarrörelsen är "marinerad av självgodhet".

Socialdemokraterna har, i symbios med LO, regerat Sverige under sextiofyra av de senaste sjuttiotre åren och under sjutton av de senaste tjugo.
Landets största parti, SAP, och landets största intresseorganisation, LO, betraktar makten som sin egendom. Och folk börjar märka det.
På 1970-talet genomförde Sifo årliga mätningar, där de tillfrågade fick svara på om de såg socialdemokrater som "pampar" eller som "reformivrare". Pampfaktorn var som starkast 1976: 41 procent. Det året förlorade partiet regeringsmakten. När Sifo i höstas ställde samma fråga var det 63 procent som uppfattade socialdemokraterna som "pampar".
Detta kan förklara vissa desperata reaktioner - som när socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog gör vilda utfall mot budbäraren: Dagens Nyheter.
Ola Rask har lagt sten på rörelsens börda.

Det finns ett krux med affärer av detta slag:
Fokuseringen på materiella aspekter - lägenheter, dubbla löner, diskutabla ersättningar - drar uppmärksamhet från mer subtila konsekvenser av socialdemokratins dominans.
Makten över dagordningen.
Makten över tanken.
Den marinad som vi alla skvalpar omkring i.
Olof Petersson, statsvetare och ordförande i Maktutredningen, konstaterade för femton år sedan:
"Sveriges offentliga samtal sker i väsentlig grad på socialdemokratiska premisser."
Så förhåller det sig fortfarande.
Denna socialdemokratiska hegemoni upprätthålls genom ett bruk, eller missbruk, av utnämningsmakten som kulminerat under Göran Persson.

Grundlagen (RF 11:9) stipulerar att "sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet" - inte politiska meriter - skall vara avgörande när statliga tjänster tillsätts. Det har ingen större betydelse.
Regeringen förfogar över utnämningsmakten. Utan att besväras av insyn och konstitutionell granskning.
Litet tillspetsat skulle man kunna säga att regeringen - och därmed statsministern personligen - åtnjuter ett kungligt privilegium: sedan Gustav Vasa har makten över utnämningarna varit koncentrerad till rikets styrelse.
När Göran Persson 1998 frågades ut i riksdagens konstitutionsutskott undrade en ledamot varför vissa generaldirektörer tillsätts snabbare än andra och bad statsministern redogöra för utnämningsprocessen:
"Det har jag ingen som helst anledning att göra", blev svaret.

Stämmer det verkligen att socialdemokraterna politiserar förvaltningen?
Förre moderatledaren Bo Lundgren är chef för Riksgäldskontoret. En annan känd moderat, Malmöpolitikern Joakim Ollén, blev generaldirektör för Lantmäteriverket i Gävle och är numera VD för det statliga bolaget Akademiska Hus. H G Wessberg var vice VD på Svenskt näringsliv. Idag är han generaldirektör för Bolagsverket i Sundsvall.
Även rörelsens motståndare får fina jobb.
Förvisso, men vad är det för myndigheter de sätts att leda?
Riksgäldskontoret förvaltar statsskulden. Lantmäteriverket för fastighetsregister och producerar kartor. Bolagsverket registrerar företag och företagsinteckningar.
Det rör sig om kamerala, tekniska och administrativa uppgifter.

Andra myndigheter ägnar sig åt mer politiskt och ideologiskt användbara verksamheter. De sprider information, gör prognoser och formulerar problem.
Dessa kommandohöjder i det offentliga landskapet brukar kontrolleras av rörelsens män och kvinnor.
*Diskussioner om läget på arbetsmarknaden utgår ofta från siffror och analyser från Ams.
Generaldirektören, Anders L Johansson, är socialdemokrat. Den tidigare LO-ekonomen Per-Olof Edin sitter på ordförandestolen. För säkerhets skull, liksom.
*Skolan är den socialdemokratiska partivänsterns skjutfält. Så har det varit sedan Stellan Arvidsons dagar; han blev känd som enhetsskolans fader och mindre känd som ordförande i Föreningen Sverige-DDR.
Myndigheten för skolutveckling leds av generaldirektör Pia Enochsson, som på 1990-talet satt i ledningen för socialdemokratiska kvinnoförbundet. I en intervju förra året berättade hon om ett formativt livsögonblick. Hon åkte som 27-åring Transsibiriska järnvägen till Kina, där hon blev imponerad av "hur man kunde vara med och påverka".
*Statistiska centralbyrån, SCB, skall tillhandahålla "underlag för beslutsfattande, debatt och forskning". Generaldirektören, Svante Öberg, har ett förflutet som socialdemokratisk statssekreterare.
SCB drar sig inte för att låna sitt aktade namn åt politiska stolligheter. Ett exempel är en utskälld SCB-undersökning från 2003 som legitimerade ett kufiskt index, WISP, konstruerat för att ge nordiska välfärdsstater maximal utdelning i internationella jämförelser.

Rättssystemet berörs också. I toppen sker det en fortlöpande inmalning av jurister som meriterat sig i regeringskansliet genom att författa propositioner. De avancerar till justitieråd och regeringsråd och får till uppgift att tolka och värdera lagar som de själva utformat på socialdemokratiskt uppdrag.
Till detta kan läggas inflytandet över högre utbildning och forskning.
Kristdemokraterna presenterade nyligen en kartläggning av universitets- och högskolestyrelserna: 61,7 procent av ledamöterna har anknytning till socialdemokraterna, som fick 39,8 procent av rösterna i valet 2002.

Vid sidan av universitet och högskolor har Sverige en rik flora av institut, råd och stiftelser - politiskt styrda och finansierade - som kanaliserar stora forskningsresurser. T ex Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps) med s-veteranen Mats Hellström som ordförande och Brottsförebyggande rådet (Brå), där riksdagsledamot Susanne Eberstein (s) är ordförande.
Carl Tham, socialdemokratisk utbildningsminister 1994-1998, har uppdraget som ordförande för Institutet för framtidsstudier, IF, som skall "stimulera till en öppen och bred diskussion om framtida hot och möjligheter i samhällsutvecklingen".
Det urartar ofta i ren ideologiproduktion, vilket bland annat framgår av rapporter som IF publicerat inom ramen för "forskningsprogrammet" Människan i framtiden:
Möjligheterna ryms i den svenska modellen, den starka staten och det gröna folkhemmet. Hoten kommer från the usual suspects: marknaden och "nyliberalerna".
Inte så konstigt, kanske. Programmet sjösattes 1999 av Lena Sommestad, sedermera miljöminister. Hennes make fungerade som forskningsledare.
Så håller det på.

Genom att placera rätt personer med rätt åsikter och rätt bakgrund på rätt poster ser den maktägande rörelsen till att rätt idéer produceras och reproduceras så att medborgarna marineras av rätt föreställningar: att den svenska modellen är överlägsen, att staten är god och att Per Albin Hansson var i begynnelsen. Allt medan Marita Ulvskog gör gällande att det är Bonniers som hotar mångfalden.
Detta - den mentala enpartistaten - är ett betydligt större problem än Ola i Rönneberga.



MER ATT LÄSA: Makten över tanken (Carlssons) av Olof Petersson och Ingrid Carlberg. Den politiska adeln. Politikens förvandling från uppdrag till yrke (Wahlström & Widstrand) av Anders Isaksson. En socialistisk högskola (Kristdemokraterna 2005). Välfärd och ofärd på 90-talet (Rapport nr 100, Statistiska centralbyrån 2003). Forma framtiden! (Institutet för framtidsstudier 2004).