Nicolas Sarkozy, Frankrikes lätt överenergiske president och tillika EU:s
ordförande, besöker i morgon Moskva. Med sig i bagaget har han kommunikén
från det extrainsatta EU-toppmötet i måndags:
Om inte de ryska trupperna i Georgien dras tillbaka till de positioner som de
hade före den 7 augusti kommer EU att frysa samtalen om ett nytt
partnerskapsavtal med Ryssland.
Detta var EU-ledarnas enda riktigt konkreta markering mot Rysslands övervåld i
konflikten med Georgien. Förvisso står det också att EU ”fördömer” det ryska
erkännandet av de georgiska utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien,
men några sanktioner är det inte tal om. Sådana propåer, främst från öst-
och centraleuropeiska medlemmar med egen erfarenhet av rysk dominans,
stoppades av Tyskland, Italien och Frankrike. Kommunikén var så urvattnad
att Ryssland berömde EU för ”ansvarsfullt” agerande.
Sarkozys utgångsläge i Moskva är inte det bästa. Delvis är det hans eget fel.
Det stilleståndsavtal som han förhandlade fram den 13 augusti, efter fem
dagars krig mellan Ryssland och Georgien, är löst i kanterna. Å ena sidan
skall alla styrkor dras tillbaka till tidigare positioner. Å andra sidan får
Ryssland behålla trupper i en säkerhetszon, vilket resulterat i en rysk
ockupation av georgiska områden utanför Sydossetien. Ingenstans i avtalet
garanteras Georgiens territoriella integritet.
Den 7 augusti, när Georgien med våld försökte återta kontrollen över
Sydossetien, befann sig merparten av de ryska styrkorna utanför provinsen;
enligt Moskva påbörjades det ryska motanfallet först den 8 augusti. I
realiteten kräver därmed EU att ryssarna lämnar Sydossetien. Det har de inga
planer på. Från Sydossetien kommer istället uppgifter om en planerad rysk
annektering medan Abchazien överväger att ansluta sig till unionen mellan
Ryssland och Vitryssland.
Inte ens Kina erbjuder Ryssland något helhjärtat stöd i Georgienfrågan. Men
den ryska regimen stöter ifrån sig kritiken och följer Machiavellis recept:
det är mycket säkrare att vara fruktad än att vara älskad.
Hot om att Ryssland inte släpps in i världshandelsorganisationen WTO har
avfärdats med att Ryssland inte behöver WTO. Suspenderade samtal med EU om
ett nytt partnerskapsavtal viftades undan av Rysslands EU-sändebud Vladimir
Tjizjov: ”Europeiska unionen bestraffar sig själv.”
I vissa avseenden har den ryska tonen snarast skärpts den senaste veckan.
Premiärminister Vladimir Putin, Rysslands starke man, har i ett bisarrt
utspel anklagat USA för att ligga bakom krisen. De styrande i Washington
ville, menar Putin, ”skapa en konkurrensfördel för en av kandidaterna i det
amerikanska presidentvalet”. Putin syftade på republikanen John McCain.
Rysslands mål är att tvinga bort Georgiens folkvalde president Micheil
Saakasjvili. Det har bekräftats av den ryske utrikesministern Sergej Lavrov,
som sagt om Saakasjvili att ”det bästa vore om han avgick”.
I tisdags kom ytterligare en bekräftelse, formulerad av president Dmitrij
Medvedev, Putins marionett:
”För oss existerar inte president Saakasjvili. Han är död som politiker.”
Varför är Saakasjvili så hatad i Kreml?
Den USA-utbildade Saakasjvili, som kom till makten efter Rosornas revolution
2003, vill att Georgien ansluter sig till både EU och Nato. Ryssland kan
aldrig, heter det, acceptera att den västliga försvarsalliansen utvidgas
till fler forna Sovjetrepubliker. De tre baltiska staterna, Natomedlemmar
sedan 2004, utgör ett specialfall, eftersom de var självständiga under hela
mellankrigstiden. Georgien tillhörde – liksom Ukraina, en annan Natokandidat
– Sovjetimperiets hårda kärna.
Det var Saakasjvilis företrädare Eduard Sjevardnadze som först ansökte om
georgiskt Natomedlemskap. Men under Sjevardnadzes kaotiska och korrupta
styre utsattes Georgien aldrig för någon rysk kampanj av det slag som
drabbat landet efter Saakasjvilis tillträde: spärrade kommunikationer,
importförbud mot georgiskt vin och mineralvatten, avbrott i elleveranserna,
gränskränkningar, deportationer av georgier från Ryssland.
Alltså måste det handla om något mer än Nato. Och det gör det: Saakasjvili
står i vägen för Rysslands ambition att kontrollera flödet av gas och olja
västerut.
Ryssland är världens största gasproducent och den näst största oljeexportören.
I takt med att andra länder blir allt mer beroende av rysk energi växer
Moskvas inflytande. Tyskland, som tassar försiktigt om Georgien, importerar
40 procent av sin gas från Ryssland.
Detta beroende kan bli ett allvarligt problem för EU, som med amerikanskt stöd
försöker kringgå det ryska distributionssystemet, bland annat genom Nabucco,
en projekterad ledning för kaspisk gas via Turkiet till Österrike.
Här har Georgien redan viss betydelse. Den så kallade BTC-ledningen för olja –
Baku, Tbilisi, Ceyhan – löper från Azerbajdzjan över Georgien till Turkiet.
Parallellt med BTC går en gasledning, BTE, från Baku via Tbilisi till
turkiska Erzerum.
Men hittills har Ryssland lyckats underminera EU:s ansträngningar genom att
exploatera det förhållandet att unionen saknar en effektiv energistrategi.
Marshall I Goldman, högt ansedd Rysslandsexpert vid Harvard, klargör sambanden
i boken Petrostate, en lika initierad som kuslig skildring av hur den
styrande klicken kring Putin målmedvetet strävar efter att göra Ryssland
till en ”superenergimakt”:
”När det gäller Georgien, med sin viktiga roll som förbindelselänk mellan Baku
och Ceyhan, försöker Ryssland efter bästa förmåga destabilisera regionen och
hindra landet från att operera ledningen på ett ordnat och pålitligt sätt.”
Goldman fortsätter:
”Det förklarar, åtminstone delvis, varför den ryska regeringen har gett öppet
stöd till Sydossetien och Abchazien.”
Förra året krävde Gazprom, Kremls gigantiska maktbolag, att få ta över
Georgiens och Moldaviens gasledningar. Samtidigt höjdes gaspriserna.
Moldavien vek sig. Men Georgien vägrade och såg istället till att göra sig
mindre beroende av ryska leveranser. Över 80 procent av Georgiens gasimport
hämtas idag från icke-ryska källor.
En tredje – och mer förbisedd – förklaring till att Ryssland vill pressa fram
ett regimskifte i Tbilisi är Saakasjvilis reformpolitik.
Micheil Saakasjvili är inte fläckfri. Han har maktfullkomliga tendenser. Och
beslutet att ingripa militärt i Sydossetien var en överloppsgärning: trots
amerikanska varningar gick han rakt i en fälla som gillrats av Moskva. Men
jämfört med Putins Ryssland är Saakasjvilis Georgien en hyfsad demokrati –
med en vital och öppen ekonomi.
I en färsk rapport inventerar Johnny Munkhammar och Jon Millarp utvecklingen i
Georgien efter Rosornas revolution:
Mellan år 2000 och 2003 hade Georgien en genomsnittlig tillväxt på 5,8
procent. Mellan 2004 och 2007 var den 9,3 procent.
I Världsbankens rankning av företagsklimatet i olika länder har Georgien
klättrat från plats 137 till plats 18.
De utländska direktinvesteringarnas andel av Georgiens bnp har nästan
fördubblats, från 8 procent till 15 procent.
Detta remarkabla uppsving hänger samman med omfattande liberaliseringar och
krafttag mot den förut epidemiska korruptionen.
Georgien har en platt inkomstskatt på 12 procent. Nio av tio varor är befriade
från tullavgift. På korruptionsområdet uppvisar inget annat land en lika
”slående förbättring”, konstaterar Världsbanken.
Det ter sig självklart att ett auktoritärt och genomkorrumperat Ryssland –
vars nyvunna ekonomiska styrka uteslutande beror på kraftigt höjda
energipriser – betraktar Georgien som ett farligt föredöme för andra
postsovjetiska stater. Saakasjvili måste bort.
Här avtecknar sig den fundamentala princip som står på spel i den
rysk-georgiska konflikten: varje lands rätt att välja sin egen väg. Efter
det kalla kriget och Sovjetunionens sammanbrott kunde den principen äntligen
förverkligas i Europa. Diktaturer förvandlades till demokratier. Och EU
växte från tolv till tjugosju medlemmar.
Nicolas Sarkozy må göra en tapper ansträngning i Moskva, men mycket talar för
att denna epok tog slut i augusti 2008. Medan ett splittrat och
petroleumdrogat EU tittade på.
MER ATT LÄSA: Petrostate. Putin, Power, and the New Russia (Oxford University
Press) av Marshall I Goldman. Tackling Dependency: The EU and its Energy
Security Challenges (FOI) av Robert L Larsson. Georgien. Den lysande
stjärnan på reformhimlen (Timbro) av Johnny Munkhammar och Jon Millarp.