Mirakel med förhinder

Initiativet drogs tillbaka, men det inrikespolitiska kaos som utlöstes i Grekland innebär att en grekisk statsbankrutt rycker närmare med allvarliga konsekvenser för exponerade europeiska banker. EU är på väg ut i okänd terräng.

I detta prekära läge, med skuldkris och väldiga obalanser i USA och Europa, riktas blickarna allt mer mot Kina. Landet med världens högsta tillväxt, världens starkaste valutareserv och världens största befolkning framstår plötsligt som räddaren i nöden, oavsett om det gäller att finansiera USA:s budgetunderskott, bidra till eurons räddningsfond EFSF eller frälsa den svenska personbilsindustrin.

Kinas president Hu Jintao spelade följaktligen en av huvudrollerna vid veckans G20-möte i Cannes. Men i vilken utsträckning kan – och bör – världen förlita sig på Kina?

Internationella valutafonden, IMF, gör bedömningen att Kina, med en tillväxt på drygt 9 procent förra året, övertar USA:s position som världens största ekonomi 2016. Men trots imponerande siffror har Kina ännu inte uppnått den relativa styrka som gör det möjligt för landet att fungera som lokomotiv.

Mätt som bnp per person ligger Kina på en föga imponerande 94:e plats bland världens länder.

Kina svarar för cirka 10 procent av den globala ekonomin; USA och Europa står för över 50 procent.

Europa satsar mer i Kina än tvärt om. Förra året investerade Kina knappt 1 miljard euro i Europa, vilket motsvarar drygt 1 procent av de utländska investeringarna. Europa investerade fem gånger så mycket i Kina.

Man skulle rent av kunna säga att Kina har en dämpande inverkan på den europeiska produktionen, eftersom kineserna säljer mycket mer till Europa än de köper härifrån.

Förr eller senare kommer Kina att nå supermaktsstatus, inte bara i ekonomiskt avseende, utan i förlängningen också politiskt och militärt; Kinas militärutgifter har sedan år 2000 ökat med i genomsnitt 15 procent om året. Och även om de kinesiska ledarna än så länge agerar med viss försiktighet så växer självförtroendet. Målet är att Kina skall bli en internationell modell, en ambition som borde skrämma slag på alla som tror på demokratins universella värden.

Nyligen beslutade kommunistpartiets ledning om en storsatsning på en ”blomstrande socialistisk kultur” värdig en ”mäktig nation”.

Kina vill därtill utmana framför allt USA:s ”mjuka makt” genom att sprida det kinesiska språket och den kinesiska kulturen, bland annat via Konfuciusinstitut, knutna till utländska universitet och uppkallade efter Konfucius, tänkaren som för 2 500 år sedan lade grunden till konfucianismen, den viktigaste idétraditionen i Kinas historia, och till kejsardömets hierarkiska ämbetsmannavälde.

Kineserna är övertygade om att världen är på väg tillbaka till ett historiskt normaltillstånd, där Kina, ”Mittens rike”, åter­igen blir ledande på alla områden.

Detta är också temat för nationalekonomen Klas Eklunds senaste bok: Kina. Den nygamla supermakten.

Med sedvanlig formuleringstalang och pedagogisk precision – fast ibland med en lite väl okritisk attityd – har Eklund sammanställt en utmärkt introduktion till det kinesiska mirakel som på många sätt håller på att transformera världen.

Fram till början av 1800-talet och en rad krig och olyckor som försvagade och förödmjukade landet var Kina världens största ekonomi. Men inte nog med det. Kina låg också hundratals år före västerlandet när det gällde teknisk utveckling och politisk samordning.

På 800-talet, när Europa var nedsänkt i medeltida mörker, började kineserna trycka böcker, 600 år före tysken Gutenberg. Kineserna var också först med papperet, krutet och kompassen.

Kina, världens äldsta civilisation och statsbildning, utvecklade på ett tidigt stadium ett centraliserat styre utan motsvarighet på andra håll. En anledning var risets betydelse för ekonomin. Risodling kräver noggrannhet, jämna vattenflöden och terrasserade fält. Det blev därför nödvändigt med gemensamma lösningar, planering och underhåll.

Betraktat från detta kinesiska perspektiv framstår de senaste två seklerna med västerländsk dominans som en liten blinkning i mänsklighetens historia, ett tillfälligt hack i utvecklingen.

Början på Kinas återkomst kan dateras till 1978, två år efter Mao Zedongs död. Då inledde Kinas nye ledare Deng Xiaoping, utrensad av Mao, en serie reformer som steg för steg ledde Kina bort från det planekonomiska vanvett som sedan kommunisternas maktövertagande 1949 hade förött landet. Enbart under Det stora språnget, moderniseringsförsöket 1958–1962, dukade 45 miljoner kineser under för svält, umbäranden och terror.

Deng gjorde det möjligt att starta ko­operativa företag, senare privatiserade, som fick sälja sina produkter på marknaden. Standarden steg. Statliga industriföretag konkurrensutsattes. Kina öppnades för utländska investeringar.

”Det är ärofullt att bli rik”, deklarerade Deng.

Brytningen med Maos ekonomiska system fullbordades i formell mening 1993, då partikongressen definierade Kina som ”en socialistisk marknadsekonomi”, en motsägelsefull kombination av stenhård kommunistisk diktatur och kapitalistisk produktionsordning.

Fyra år tidigare hade principen om kommunistpartiets ledande roll manifesterat sig med blodig tydlighet på Himmelska fridens torg när ett par tusen demokratiaktivister dödades.

Här blottas Kinas stora svaghet. För de som trosvisst hävdar att det är matematiskt ofrånkomligt – tillväxten, befolkningen – att Kina blir en supermakt in splendid isolation bortser från en av de viktigaste faktorerna i en modern ekonomi:

Kreativitet och innovationsklimat.

Kan ett totalitärt samhälle, där de styrande inte tolererar minsta protestyttring på gatan eller på nätet, producera geniala och nyskapande entreprenörer som Steve Jobs och Bill Gates, banbrytande ekonomer och tänkare som John Maynard Keynes och Karl Popper, självständiga och egensinniga artister och poeter som Bob Dylan och Tomas Tranströmer?

Det är värt att notera att kommunistpartiets satsning på ”röd kultur” sker parallellt med skärpt kontroll och censur och ogenerad repression mot utmanande konstnärer som Ai Weiwei. Dessutom är Kina genomsyrat av oreflekterad nationalism. Att misstro omvärlden är inget framgångsrecept i en globaliserad ekonomi.

Men, invänder någon, i takt med att ekonomin utvecklas och levnadsstandarden höjs så måste väl ändå kineserna börja drömma demokratiska drömmar. Som folken i Öst- och Centraleuropa, där ett ekonomiskt systemskifte gick hand i hand med ett politiskt.

Problemet är att Kina är så annorlunda, så enormt och så djupt förankrat i sin särpräglade civilisation att den typen av jämförelser saknar relevans.

Kina är ett i grunden auktoritärt samhälle med en rak linje från Konfucius till Mao, den röde kejsaren, och den Maokult som fortfarande odlas av de styrande.

Ingenstans utmed linjen från Konfucius till Mao har Kina upplevt något som motsvarar den västerländska upplysningen, det vill säga ett genombrott för de idéer om mänskliga fri- och rättigheter och jämlikhet som låg bakom västvärldens fenomenala kraftutveckling – politiskt, ekonomiskt, socialt – under 200 år.

Kina saknar helt enkelt kulturell jordmån för det kritiska och prövande förhållningssätt som är en förutsättning inte bara för demokrati, utan också för en välståndsprocess där kvalitet kompenserar för brist på kvantitet. Som i fallet Sverige: ett ganska litet land med en mycket framgångsrik storindustri.

Kina har, i kraft av sina mer än 1,3 miljarder invånare, kvantiteten. Det kan ingen ändra på.

Men väst har fortfarande, i kraft av sin öppenhet, kvaliteten. Om den vårdas rätt. Här brister det för närvarande i såväl USA som Europa när det gäller vilja och ledarskap. Därav den utdragna kris som påskyndar maktförskjutningen till Kinas fördel.

Vi bevittnar således en uppgång i öst parallellt med en självförvållad nedgång i väst.

Kina är inte räddaren i nöden. Det är de öppna samhällena som nu, på egen hand och i konkurrens med Kina, måste ta sig samman och än en gång bevisa att frihet erbjuder den bästa och mest anständiga vägen till välstånd.

MER ATT LÄSA: Kina. Den nygamla supermakten (SNS Förlag) av Klas Eklund. Strategic Survey 2011. The Annual Review of World Affairs (IISS). No ”Jasmine” for China (Current History, September 2011) av Bruce J Dickson. Why the West Rules – For Now. The Patterns of History and What They Reveal About the Future (Profile Books) av Ian Morris.