Analyserna bygger på en rikstäckande undersökning som nu omfattar totalt 9 000 personer och som genomförs på hösten året före publiceringen.
För politiska kalenderbitare är dessa rapporter obligatorisk läsning, om än lätt svårhanterliga i hängmattan; årets rapport, I framtidens skugga, är på 694 sidor.
Diskussionen om det politiska läget i Sverige har på senare tid kretsat kring hur en vitaliserad socialdemokrati under Stefan Löfvens ledning har ändrat spelplanen. Den tidigare Metallbasen, pragmatisk och eftertänksam, tog i januari över partiordförandeskapet från Håkan Juholt, som med sin monumentala brist på omdöme drev Socialdemokraterna mot avgrundens rand – som vore det inte nog med två svidande valförluster 2006 och 2010.
Mellan november förra året och maj i år ökade Socialdemokraterna med nästan 10 procentenheter i Statistiska centralbyråns mätningar: från 27,7 till 37,3 procent. Samtidigt har Moderaterna rasat från 33,4 till 28,6 procent. Efter Juholtkatastrofen är Socialdemokraterna åter största parti i opinionen. På grund av detta remarkabla uppsving skulle det bli rödgrön majoritet och regeringsskifte om det varit val idag, låt vara att det föga framgångsrika samarbetet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i valet 2010 har placerats i malpåse.
Alltså:
En regering på reträtt och en socialdemokrati på frammarsch.
Rörelserna under ytan, frilagda i SOM-rapporten, komplicerar bilden.
Man skulle, med tanke på opinionskantringen, kunna tro att det blåser vänstervindar i Sverige. Det gör det inte, trots intensiva debatter om allt från barnfattigdom till vinster i välfärden. Hösten 2011 placerade sig 31 procent av väljarna till vänster och 40 procent till höger. Gapet mellan höger och vänster var lika stort som valåret 2010.
I förra årets rapport, Lycksalighetens ö, konstaterade SOM- forskarna att väljarna 2010 gav alliansen gott betyg för hanteringen av finanskrisen. Regeringens job performance fick det högsta betyget hittills i SOM-institutets mätserie: 59 procent ansåg att regeringen skötte sig bra. Det avgjorde valet. För första gången fick en sittande borgerlig regering förnyat förtroende.
Sedan dess har betyget gått ned, men ligger ändå kvar på en relativt hög nivå. Fyra av tio svenska väljare anser att regeringen gör ett bra jobb. Det är en av de högsta noteringarna ett icke-valår sedan början av 1990-talet.
Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap i Göteborg och expert på väljarbeteenden, svarar för det mest intressanta, eller rent av sensationella, kapitlet i årets SOM-rapport.
Oscarsson har undersökt partiernas maximala elektorala potential, förkortat MEP.
Annorlunda och mer enkelt uttryckt:
Hur stora skulle partierna kunna bli om de lyckades samla alla sina tänkbara sympatisörer?
Oscarsson försöker ta reda på det genom att summera varje partis andel av första- och andrapreferenserna, det vill säga de väljare som tycker att ett visst parti är bäst eller näst bäst.
Socialdemokraterna har anledning att vara bekymrade. Partiets MEP var hösten 2011 den lägsta som har uppmätts: 43 procent. Här finns sannolikt en negativ Juholteffekt, eftersom SOM- mätningen genomfördes mitt i stormen kring den förre S-ledaren. Men med tanke på att partiets MEP ofta har överstigit 50 procent – 56 procent så sent som 2002 – borde den vikande trenden oroa de socialdemokratiska partistrategerna.
Det ligger numera ett glastak vid 40 procent över Socialdemokraterna; dit, men inte högre. Det är också på den nivån, strax under 40 procent, som stödet för S har planat ut ett knappt halvår efter Stefan Löfvens tillträde. I Novus och Ekots sammanvägning av opinionsundersökningar, poll of polls, för juni får Socialdemokraterna 35,5 procent, en uppgång jämfört med valresultatet 2010, 30,7 procent, men också klart under partiets historiska noteringar kring 45 procent.
När sedan MEP-siffrorna bryts ned på viktiga väljargrupper blir situationen för S ännu dystrare: 32 procent i storstäderna, 39 procent bland förvärvsarbetande, 31 procent bland högutbildade, 42 procent av 16–29-åringarna. Istället är Socialdemokraterna överrepresenterade i kategorier som förtidspensionärer, 71 procent, arbetslösa, 55 procent, och bland äldre väljare.
Här avtecknar sig knappast konturerna av ett parti i förbund med framtiden.
Men även regeringsalliansen brottas med problem. Det allvarligaste stavas Kristdemokraterna, vars MEP endast är 9 procent. Inte ens var tionde svensk väljare kan överhuvudtaget tänka sig att rösta på KD. Bara Sverigedemokraterna, det minst populära av riksdagens åtta partier, får en sämre notering: 8 procent.
KD, allianskedjans bräckligaste länk, löper en överhängande risk att ramla ur riksdagen 2014. Liksom 1994 och 2010 kan partiet räddas av moderata stödröster, men det är inte säkert: blott 6 procent av väljarna betraktar KD som andrahandsalternativ.
Partiet befinner sig, konstaterar SOM-forskarna, i en ”mycket sårbar situation på en oförutsebar väljarmarknad”.
Inte heller de båda andra mindre partierna i alliansen imponerar med sina MEP-tal: 15 procent för Centern och 25 procent för Folkpartiet. Siffran för FP är anmärkningsvärt svag med tanke på att partiet genom åren har varit väljarnas andrahandsfavorit. Mycket talar för att den positionen har tagits över av Miljöpartiet med ett MEP-tal på 33 procent; 21 procent anger MP som näst bästa parti.
De tre mindre regeringspartiernas profileringsbehov – och en viss trötthet med Moderaternas dominans – manifesterades i förra veckan.
I gotländska Almedalen presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) den 3 juli en så kallad jobbpakt mellan stat, näringsliv och fack för att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Reinfeldt tror att pakten kan resultera i 30 000 nya arbetstillfällen. Förhandlingarna mellan parterna är långtifrån färdiga, men om pakten blir verklighet skingras bilden av en kraftlös och loj regering.
Initiativet bekräftar Moderaternas särställning i alliansregeringen. Redan i själva idén speglas deras ambition att framstå som det nya ”arbetarpartiet”: pakten knyter an till den strävan efter samförstånd som symboliseras av Saltsjöbadsavtalet från 1938 mellan SAF och LO och hela den svenska modell som politiskt förknippas med Socialdemokraterna.
Men de övriga allianspartierna är inte helt med på noterna. De uppfattar pakten som ett renodlat M-projekt. Det var två moderata statsråd, finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, som i höstas inledde diskreta samtal med arbetsmarknadens parter.
I Almedalen hällde FP-ledaren Jan Björklund, påhejad av C och KD, kallt vatten över pakten genom att förorda en ”ny arbetsmarknadsmodell” med obligatorisk a-kassa och liberaliserad arbetsrätt, två röda skynken för fackföreningsrörelsen.
Fast Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, regeringens radarpar, bryr sig nog inte så mycket om dessa markeringar från de mindre allianspartierna, eller ens om Kristdemokraternas och Centerns plågade dans kring riksdagens fyraprocentsspärr.
Den extreme makeover av Moderaterna som de började genomföra 2003, efter valkatastrofen ett år tidigare, syftade inte i första hand till att ena borgerligheten. Målet var att etablera Moderaterna som Socialdemokraternas självklara utmanare som ”samhällsbärande” parti, en term som Reinfeldt själv använt. Idén om en jobbpakt passar perfekt in i strategin: Moderaterna vill framstå som de bästa förvaltarna av den svenska modell som utformades under socialdemokratiskt överinseende.
Att döma av I framtidens skugga har Reinfeldt och Borg lyckats med sin operation.
För första gången noterar Moderaterna högre MEP än Socialdemokraterna: 47 procent. Det kan jämföras med partiets MEP-tal 2002: 23 procent.
Moderaterna har alltså fördubblat sin väljarpotential och leder över Socialdemokraterna i viktiga grupper: med 54 procent bland storstadsborna, 52 procent bland förvärvsarbetande och 56 procent bland tjänstemännen.
Undangömt i den senaste SOM-rapportens tabeller skymtar således något som på längre sikt lär transformera svensk politik – oavsett hur man värderar det och oavsett kortsiktiga opinionsförskjutningar:
Socialdemokratins förlorade hegemoni.