Monarkins konsekvenser

Det har Sydsvenskan gjort i många år.
Anledningen är inte att den nuvarande kungen tycks ha svårt att hålla sig till de konstitutionella spelregler som definierades i den så kallade Torekovskompromissen 1971: att han är Sveriges statschef, men skall avhålla sig från politik.
De tyngsta argumenten för den ärftliga monarkins avskaffande är principiella.

Statschefen i en demokrati skall vara vald, direkt av folket eller indirekt av den lagstiftande församlingen.
Mot detta invänder rojalister att kungahuset har starkt stöd bland svenskarna. Det är sant: sju av tio vill behålla monarkin, enligt en färsk Sifoundersökning. I denna mening åtnjuter kungahuset folklig legitimitet.
Men demokrati handlar inte enbart om majoritetens vilja. Demokrati är också ett system för utkrävande av ansvar.
En dålig regering kan avsättas, antingen som en följd av fria val eller genom misstroendeförklaring i riksdagen.
I Sverige omfattas inte statschefen av denna demokratiskt fundamentala princip.
Det är en i längden ohållbar ordning.

Carl XVI Gustaf har sedan tillträdet 1973 gjort sig skyldig till en rad övertramp:
*"Jag gillar inte att inviga kärnkraftverk, men gör det om jag får order", sade han 1978, mitt under kärnkraftsdebatten.
*Apropå säljakten i Norge sade han 1989: "Om inte Gro Harlem Brundtland kan ta hand om sälproblemet, så undrar jag, hur skall hon då kunna ta hand om det norska folket?"
*Julen 2002 mötte det häftiga protester när kungen - försörjd av ett årligt apanage på sisådär 40 miljoner kronor - vände sig till undersåtarna med följande uppmaning: "Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig om att göra ditt bästa."
Till sådana incidenter skall läggas kungens ifrågasättande av den kvinnliga tronföljden och hans allt ordrikare anföranden vid riksdagens högtidliga öppnande.
Första gången Carl XVI Gustaf invigde riksmötet i enlighet med den nuvarande Regeringsformen var 1975. Då yttrade han 51 ord. Öppningstalet 1997 bestod av 882 ord. Innehållet har blivit mer politiskt och kungen använder ordet "vi" på ett sätt som ibland skapar osäkerhet om huruvida han syftar på svenska folket eller på sig själv i pluralis majestatis.
Men hans uttalanden i Brunei om sultan Haji Hassanal Bolkiah - envåldshärskare i ett land där det rått undantagstillstånd sedan 1962 - tog så att säga Serafimerorden. Ty den här gången rörde det sig inte om några förflugna meningar.

När kungen i måndags avslutade sitt omdiskuterade statsbesök i det oljerika sultanatet på Borneo snärjde han in sig i ett långt resonemang som gick på tvärs mot Sveriges officiella linje.
På frågan om Bruneis sultan är en ickedemokrat som styr sitt land med järnhand svarade kungen ordagrant:
"Jag har inte ... av olika anledningar så har jag inte haft, så att säga, den ... den känslan ... utan den ... jag upplever snarare tvärtom."
Därefter följde en vid det här laget välkänd uppräkning av sultanens "närhet till folket": 40 000 födelsedagsgäster, buffé i palatset och öppna audienser efter moskébesök.
Kungens egen förklaring, accepterad av statsminister Göran Persson i torsdags, är att han uttalade sig om sultanens personliga kontakter med befolkningen, inte om det politiska systemet.
Men faktum är att kungen beskrev Brunei som "ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig".

Olof Petersson, en av Sveriges främsta statsvetare, fick nästan lika stor uppmärksamhet som kungen när han omgående började tala om "konstitutionell kris". Kungen borde, sade Petersson, "göra den svenska demokratin en tjänst och abdikera". Vissa riksdagsledamöter framförde liknande synpunkter.
Nåja.
Riktig kris blir det först om kungen agerar - eller uttalar sig - så att det öppnas en bestående klyfta mellan honom och landets politiska ledning. Det var vad statsministern avvärjde med sina överslätande kommentarer sedan han träffat kungen.
Därmed kan Bruneiaffären sorteras in i den kungliga mappen för avklarade pinsamheter.
Problemet är att mappen börjar bli full.

Göran Persson aviserade i september förra året en översyn av Regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar. Överläggningar pågår om förutsättningarna för en sådan utredning.
Skall monarkins vara eller inte vara placeras på dagordningen?
Syftet med den förestående utredningen är att få det politiska beslutsfattandet att fungera bättre. Avsikten är inte att ändra statsskickets grunder. Blir monarkin utredningsfråga riskerar det att leda energi och uppmärksamhet från andra författningspolitiska problemområden.
Däremot kan utredningen gott se över kungens uppgifter inom ramen för Regeringsformen.
Han är ordförande i Utrikesnämnden i enlighet med RF 10:7. Är det lämpligt att han förblir det?
Att avveckla monarkin är en omvälvande och tidsödande process som kräver noggranna överväganden och förankring i opinionen. Ett generande ordflöde som skadat kungen mer än det skadat svensk utrikespolitik kan knappast tjäna som utgångspunkt.

Det riktigt intressanta, eller sorgliga, med kungens Bruneifadäs är inte de konstitutionella aspekterna, utan de mänskliga:
Den visar vad monarkin gör med monarken.
Resan var från början kontroversiell. Kungen informerades grundligt av UD om läget i sultanatet. Han hade sällskap av en statssekreterare, Krister Nilsson, som på regeringens uppdrag kritiserade regimen.
All relevant information fanns tillgänglig.
Alla varningslampor blinkade.
Ändå blev det fel.
En förklaring kan vara att kungen - just därför att han är kung - saknar de nödvändiga referensramarna.

Monarkin är en anakronism i ett modernt, demokratiskt samhälle. Därtill är den grym - grym mot dem som föds att företräda den.
Monarkins avskaffande skulle demokratisera den svenska statschefsrollen. Det är principiellt viktigt.
Men det skulle dessutom befria kungen - och en hel familj - från privilegier som är lika glamorösa som begränsande. Kanske rent av fördummande.
Thomas Jefferson konstaterade redan 1810:
"Skäm bort dem med god mat ... när deras passioner och bannlys allt som kunde få dem att börja tänka ... Så går det till att uppfostra kungar, och så har det gått till i flera hundra år."