När lugnet slits sönder

Norge, ett land i chock, måste nu erbjudas all tänkbar solidaritet och hjälp från omvärlden i allmänhet och från grannländerna i synnerhet.

Det öppna samhället är en skör och sårbar planta. Just därför måste demokratins politiska mekanismer och frågeställningar engagera oss även i stunder av sorg och förtvivlan. Ty rädsla och frihet är oförenliga begrepp. Som Franklin D Roosevelt sade: ”Det enda vi har att frukta är fruktan själv.”

I svensk inrikespolitik råder, som vanligt vid den här tiden på året, sommarstiltje. Fast det är ett bedrägligt lugn som förebådar en storm.

Hösten 2011 ser ut att bli ovanligt dramatisk. Sverige styrs av en borgerlig minoritetsregering som kanske inte får igenom ett centralt inslag i sin ekonomiska politik: ett femte jobbskatteavdrag. I så fall hotar regeringskris, kanske i ett läge med finansiellt kaos till följd av skuldproblemen i eurozonen och USA.

Till den politiska sommartraditionen hör att en av årets mest intressanta rapporter om stämningen i nationen dimper ned mitt i stiltjen: resultaten från en stor opinionsundersökning som SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför varje höst, analyserade av några av landets främs­ta statsvetare och sedan sammanställda i en diger antologi.

Rapporterna är obligatorisk läsning i hängmattan för politiska kalenderbitare. Underlaget, i år 3 000 personer i åldern 16–85 år, medger en ganska träffsäker nedbrytning när det gäller preferenserna inom olika väljargrupper. Mätningarna erbjuder dessutom goda möjligheter till jämförelser över tid.

Det finns skäl att särskilt uppmärksamma årets rapport, Lycksalighetens ö. Det beror delvis på att SOM-undersökningarna firar 25-årsjubileum; den första genomfördes 1986. Fast egentligen började valforskningsprogrammet i Göteborg redan på 1950-talet när professor Jörgen Westerståhl, inspirerad av amerikanska exempel, förde in sociologiska och beteendevetenskapliga element i svensk opinionsforskning. Sören Holmberg, som i många år ansvarade för SOM-mätningarna, har redogjort för bakgrunden i Kontraster och nyanser, ett specialnummer av Statsvetenskaplig Tidskrift som förra året gavs ut i bokform till Statsvetenskapliga förbundets 40-årsjubileum.

Men den viktigaste anledningen till att årets rapport är så intressant är att undersökningen genomfördes parallellt med förra årets historiska riksdagsval, då en sittande borgerlig regering för första gången fick förnyat förtroende av väljarna – samtidigt som den förlorade sin majoritet.

Förklaringarna till att den borgerliga alliansen inte bara klarade sig kvar vid makten, utan också drygade ut avståndet till den rödgröna oppositionen framträder tydligt i SOM-materialet.

Valet genomfördes mot bakgrund av finanskrisen och det globala konjunkturraset 2008–2009, det brantaste sedan depressionen på 1930-talet. Krisen slog hårt mot svensk exportindustri och efter den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers kollaps i september 2008 var det en lika stor andel svenskar som tyckte att regeringen skötte sig bra som ansåg att den skötte sig dåligt: 34 procent. Ett år senare, när det blivit uppenbart att Sverige hade klarat sig relativt väl undan krisens härjningar, var det emellertid en klar övervikt för dem som ansåg att regeringen hanterade situationen bra: 47 procent. Valåret 2010 hade andelen ökat till 59 procent.

Det är den mest positiva siffra för en regering som någonsin har uppmätts av SOM-institutet.

Forskarna går inte närmare in på den omständigheten att Socialdemokraternas vänsterfalang mitt i det akuta krisskedet 2008 tvingade en motvillig Mona Sahlin att inkludera Vänsterpartiet och Lars Ohly i ett rödgrönt regeringsalternativ. Men den dramatiska opinionssvängningen 2008–2010 kan sannolikt förklaras med att många tvekande mittenväljare flydde åt höger av rädsla för Vänsterpartiets regeringsmedverkan. Även Vänsterpartiet backade, till 5,6, procent, och bland ledarna för riksdagspartierna är bara Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson mer impopulär än Ohly.

Lars Ohly, rejält ifrågasatt inför nästa V-kongress, var alltså socialdemokratins och Mona Sahlins olycka. Det kan vara värt att hålla i minnet när Sahlin görs ansvarig för det sämsta socialdemokratiska valresultatet sedan 1914: 30,7 procent.

Slutsatsen förstärks av den ideologiska vind som blåste i höstas.

Svenska val, liksom val i många andra länder, avgörs av mittenväljarna, men den gruppen tenderar att krympa under valår. Väljarna måste bestämma sig. Enligt SOM-undersökningen slogs 2010 ett bottenrekord för andelen mittenväljare, 25 procent, samtidigt som andelen med en högerposition nådde topprekordet 43 procent. Inte ens vid valet 1991, efter östblockets kollaps, blåste det en så kraftig högervind i Sverige.

Partiledarnas popularitet har haft begränsad betydelse i en partidemokrati som den svenska, men de blir successivt viktigare till följd av en intensiv mediebevakning och de senaste årens cementerade blockuppdelning med två presidentliknande statsministerkandidater.

I den senaste SOM-mätningen noterade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) den bästa siffran för en Moderatledare sedan undersökningarna påbörjades.

Varför kunde då inte Reinfeldt, trots högervind och popularitet, säkra fortsatt majoritet för alliansregeringen?

Svaret stavas Sverigedemokraterna. Med 5,7 procent av rösterna tog sig det främlingsfientliga partiet in i riksdagen och blev tungan på vågen. Men det märkliga är att den svenska opinionen, av SOM-siffrorna att döma, har blivit mer invandringsvänlig. Det borde ha missgynnat SD. Det gjorde det inte. Kanske berodde det på att en del missnöjda väljare helt enkelt drogs med av den starka högervinden – fast för långt åt höger.

Ett snarlikt och lätt paradoxalt fenomen avtecknar sig i SOM-resultaten om Miljöpartiet. Trots uppståndelsen kring klimatet har miljöfrågorna förlorat i betydelse inom väljarkåren. Likafullt gjorde Miljöpartiet ett bra val 2010, 7,3 procent, och blev riksdagens tredje största parti.

Att Sverigedemokraterna tycks ha brutit sig loss från sin ensidiga koppling till invandring och att Miljöpartiet attraherar väljare även när miljöintresset avtar antyder att båda partierna har en potential att skapa nya samarbetsmönster:

Alliansregeringen och Fredrik Reinfeldt uppvaktar de gröna medan den nye S-ledaren Håkan Juholt, mindre nogräknad än Sahlin, inte drar sig för att inofficiellt samverka med Sverigedemokraterna i kritiska lägen, till exempel i frågan om jobbskatteavdraget.

Under alla omständigheter var Sverigedemokraterna borgerlighetens olycka på ungefär samma sätt som Vänsterpartiet var socialdemokratins. Här bekräftas en gammal sanning i Sveriges samförståndsinriktade politiska kultur: ytterligheter är ett fördärv.

Det är valen, inte opinionsmätningarna, som avgör vem som styr landet. Tack och lov. Men det hindrar inte att ambitiösa och grundliga väljarstudier som SOM-institutets hjälper oss att förstå varför det blev som det blev.

Den borgerliga regeringsalliansen hade uppenbarligen starkare stöd än vad som framgick av valresultatet. Det kan kanske vara något för Fredrik Reinfeldt att ta spjärn mot i bataljerna med Håkan Juholt.

Men politiska vindar vänder snabbt: hösten 2008, två år före valet, hade de rödgröna en ledning som ansågs ointaglig.

Slutligen en observation som betonar den beteendevetenskapliga dimensionen i SOM-undersökningarna.

I årets rapport har forskarna för första gången anlagt ett psykologiskt perspektiv genom att undersöka hur olika personligheter placerar sig på vänster-högerskalan. Det är fascinerande läsning, om än inte särskilt överraskande.

Ett av de starkaste sambanden är att lugna människor tenderar att luta mer åt höger och ängsliga mer åt vänster. När Fredrik Reinfeldt uppträder med sävlig eftertänksamhet och Håkan Juholt skruvar upp retoriken i falsett, så vädjar de alltså till sina väljarbaser.

Det lär bli mer av den varan i höst. Båda har stort mobiliseringsbehov. För en tredje olycka kan inte uteslutas: ett nyval, det första sedan 1958.

Men detta blir ändå bara noteringar i marginalen en dag som denna, då vi alla bär Norge inom oss.