I Ramlösa mötte Erlander utmärglade norrmän, i Landskrona besökte han ett
barnsjukhus och i Malmö inspekterade han museet, som förvandlats till
mottagningscentral för de människotrasor som i sista stund förts ut ur
Tyskland.
Om detta skrev han långt senare i sina memoarer, med en outtalad referens till
Sveriges passivitet under kriget:
”De såg liksom förbi oss. Men de tackade oss. Det var kanske den värsta
upplevelsen.”
Erlander fortsatte:
”Efter en ganska hård dag drog jag mig tillbaka till ett rum på Hotell
Kramer i Malmö. Jag var trött, men intrycken av vad Hitler lyckats ställa
till med under sina tolv regeringsår höll mig vaken en stund till dess att
tröttheten tog ut sin rätt.”
Hela denna episod, lägerfångarnas ankomst till Malmö och Skåne, har nu blivit
föremål för dokumentärfilmen Hoppets hamn,
mästerligt regisserad av Magnus Gertten: stark, gripande, grundligt
genomarbetad.
Här möter man överlevande, svenskar som var involverade i aktionen och,
alldeles mot slutet, sonen till syster Gertrud Fröberg, som smittades av
fläcktyfus och dog sedan hon tagit hand om sjuka.
Hoppets hamn, som visas på Spegeln i Malmö, kan vara en av de bästa
svenska dokumentärer som någonsin har producerats. Se den!
Genom de vita bussarna – de var målade i vitt och försedda med röda kors för
att minska anfallsrisken under färden genom ett brinnande Tyskland –
räddades omkring 15 000 människor, främst skandinaver, ur olika
koncentrationsläger. Efter Tysklands kapitulation undsattes ytterligare
10 000.
Operationen har inte varit okontroversiell, vilket bekräftades av den upprörda
diskussionen kring historikern Ingrid Lomfors bok Blind fläck
från 2005. Hon hävdade att skandinaver i vissa fall räddades på bekostnad av
andra och fick därför motta en kanonad av kritik.
Ty de vita bussarna har blivit en del av den svenska självbilden. Liksom Raoul
Wallenbergs hjältemod i Ungern framställs de som ett utslag av ädel svensk
generositet mot slutet av ett krig för friheten, ett krig som Sverige ställt
sig utanför.
Låt detta stå klart:
De vita bussarna var en storslagen insats. Ingen som tar del av bilderna och
vittnesmålen i Hoppets hamn kan komma till någon annan slutsats.
Och Folke Bernadotte, som inte utan risk förhandlade med Heinrich Himmler
och andra nazistkoryféer, agerade modigt och beslutsamt.
Men hur svenskt var projektet, egentligen?
Kan det vara något med de vita bussarna som komplicerar bilden av blågul
dådkraft – ungefär som med Raoul Wallenberg och hans kopplingar till den
amerikanska myndigheten War Refugee Board?
Frågan har personlig betydelse för mig tack vare en förtjusande och elegant
dam som inte längre finns: Caroline Ditleff Buchberger, dotter till den
norrman som var de vita bussarnas upphovsman.
När jag 2005–2006 arbetade med min bok om livsmedelsentreprenören Herbert
Felix, Konservkungen, fick jag kontakt med Caroline, som bodde i
Malmö. Anledningen var hennes vid det laget avlidne man, Fritz Buchberger,
Herberts närmaste barndomsvän.
De växte upp i samma stad, Znojmo i nuvarande Tjeckien. Herberts familj var
judisk, Fritz katolsk. När kriget närmade sig begav sig Herbert till Sverige
medan Fritz tvångsenrollerades i den tyska armén.
Några år efter starten av vad som senare skulle bli AB Felix anmälde sig
Herbert, som var reservofficer, till frivillig krigstjänst. Han slogs med de
allierade i Frankrike 1944 och blev vid krigsslutet sambandsofficer hos de
amerikanska styrkor som befriade delar av Tjeckoslovakien. Herbert fick då
veta att hans familj hade utplånats i Auschwitz, men innan han återvände
till Sverige lyckades han med iskall förslagenhet befria Fritz ur ett
kommunistiskt fångläger och föra honom hit. De förblev vänner fram till
Herberts död 1973.
Följaktligen var Caroline en utomordentligt viktig källa för mig. Men när vi
träffades ville hon också tala om sin far, den norske diplomaten Niels
Christian Ditleff, och sin bitterhet gentemot Folke Bernadotte och det
svenska etablissemanget.
Det började redan vid vår första träff.
När jag satte mig i hennes soffa föll mina blickar först på ett stort
silverskrin med ingraverade namnteckningar och sedan på ett grönt bylte som
låg i hörnet.
Skrinet var, fick jag veta, en tacksamhetsgåva till Niels Christian Ditleff
från hans ambassadörskollegor i Warszawa vid krigsutbrottet 1939; det var
deras namnteckningar som hade graverats in.
I egenskap av ålderman, eller doyen, förhandlade Ditleff fram ett eldupphör
som gjorde det möjligt för diplomater och anhöriga att lämna staden. Cirka
1 200 personer slapp undan det förestående tyska bombardemanget.
Efter ockupationen av Norge 1940 verkade Ditleff som norsk minister i
Stockholm, där han försökte övertyga skandinaviska kollegor om att rädda
lägerfångar innan Tyskland kollapsade i nazismens Ragnarök. Det var Ditleff
som tänkte ut idén med en evakuering via Röda Korset i ett neutralt land.
Och det var Ditleff som rekryterade Folke Bernadotte, medlem av den svenska
kungafamiljen, låt vara att fadern, prins Oscar, hade avsagt sig rätten till
tronen.
I Sune Perssons ”Vi åker till Sverige”, standardverket
om de vita bussarna, får Ditleff ett erkännande. Han var, skriver Persson,
”ovedersägligen den drivande kraften”. Men i mer officiella svenska
sammanhang är han på sin höjd statist. Han figurerar i Folke Bernadottes
egen bok om expeditionen från 1945, Slutet, fast mest som inledande
randanmärkning.
Ditleff är hyllad i Norge och fick en hjältes begravning när han 1956 hade
omkommit med sin hustru i en bilolycka. Men i Sverige är han praktiskt taget
okänd, trots sin avgörande roll bakom de vita bussarna. Här personifieras de
istället av Folke Bernadotte, ett namn som nästan antog mytiska dimensioner
när han 1948 mördades av judiska terrorister under en medlingsresa till
Jerusalem.
Caroline bodde med sin far i Stockholm under kriget och kunde på nära håll
följa planeringen av räddningsaktionen. Under mina intervjuer mindes hon hur
Bernadotte ”gjorde saker för att sätta sig själv i rampljuset”, men att
pappan reagerade starkt avvisande när hon förde det på tal. Han beundrade
Bernadotte.
Ett minne var särskilt plågsamt. Bernadotte hade återvänt till Stockholm och
var föremål för storstilade uppvaktningar:
”Pappa sade att jag skulle gå upp med en blomsterbukett till Bernadotte och
gratulera honom. Jag ringde på dörren och sade att jag heter Ditleff och att
jag kommer med blommor till Folke Bernadotte. Där inne var det smockfullt
med pressfolk och officerare och andra. Han stod i mitten. Så sträcker han
ut handen och tar emot blommorna och säger tack. Så smällde han igen dörren.
Inget mera. Det var så tydlig aversion.”
Naturligtvis önskade Caroline att jag skulle berätta om hennes far i Konservkungen,
men det fungerade inte. Det skulle, förklarade jag, dra fokus från Herbert,
huvudpersonen. Fast jag lovade henne att ta upp ämnet i något passande
sammanhang.
Tiden gick. Caroline dog 2007, 89 år gammal, och Ditleff började falna i mitt
minne. Men med Hoppets hamn dök tillfället äntligen upp – och löftet
är härmed infriat.
Kanske kan Niels Christian Ditleffs betydelse för de vita bussarna dessutom
kasta ytterligare ljus över vår tendens att göra Sveriges förflutna mer
svenskt än vad det är.
Byltet på soffan?
Jag lyfte upp det och golvet gungade liksom till under mig när jag anade vad
jag höll i händerna. Det var en uniformsjacka med kaptensstjärnor.
”Den var Herberts”, sade Caroline. ”Han hade den i kriget. Han var så rädd om
den och eftersom jag är bra på att sy lämnade han den till mig och bad mig
laga några detaljer. Han dog kort därefter. Sedan blev den bara hängande här
i garderoben.”
Carolines och Fritz son Christian har överlämnat hennes handlingar om Niels
Christian Ditleff till Riksarkivet i Oslo. Herbert Felix allierade
uniformsjacka finns numera på Eslövs stadsmuseum.