Det är alldeles sant att webbaserade tjänster som möjliggör direkt
kommunikation mellan användarna – Facebook, Twitter, Youtube med mera –
leder oss in i ett interaktivt informationssamhälle som i många avseenden
blir mer demokratiskt och jämlikt. Men det är dags att också börja diskutera
nätets baksidor.
Två förfärande episoder i Sverige har de senaste veckorna satt det så kallade
näthatet i blixtbelysning:
Den 24 mars sändes ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning om en 14-årig
flicka i det norrländska samhället Bjästa som hade våldtagits av en lokalt
populär 15-årig pojke. Skolkamrater och vuxna invånare i Bjästa var
övertygade om att pojken var oskyldig och vände sig mot flickan, som
utsattes för trakasserande kampanjer via bland annat Facebook. Hon måste
flytta till en annan ort och en annan skola.
Men efter TV-reportaget vände det digitala dyngflödet. Nu blev istället pojken
måltavla. Hoten haglade.
Det flockbeteende som flickan drabbades av är totalt oacceptabelt. Nästan alla
svek, även skolan och prästen, när hon behövde stöd och pojken har dessutom
dömts för det skändliga övergreppet. Men även om hans skuld står bortom allt
rimligt tvivel har inte omgivningen rätt att kränka och hota honom.
Den 29 mars råkade ett äldre par i bråk med en ung man på en parkeringsplats i
Landskorna. Situationen urartade och slutade med att han misshandlade den
71-årige mannen och dennes 78-åriga hustru. Kvinnan föll så hårt mot
asfalten att hon senare avled.
I tisdags häktades en 23-åring som på sannolika skäl misstänkt för grov
misshandel och grovt vållande till annans död. Men vid det laget var han
redan dömd på nätet, där det under flera dagar hade cirkulerat detaljerade
personuppgifter om honom. Vissa kommentarer har varit grovt rasistiska, en
lek med eld i Landskrona, där Sverigedemokraterna samlade 22 procent av
rösterna i valet 2006.
Att med våld ge sig på en 78-åring är så hänsynslöst att man måste hoppas att
den skyldige blir inlåst under lång tid. Men 23-åringen är misstänkt, inte
dömd. Och det är domstolarna – inte lynchmobbar på nätet – som skall döma
människor. Att alla betraktas som oskyldiga så länge deras skuld inte har
blivit juridiskt bevisad är en för rättssamhället fundamental princip, som
tenderar att upplösas på nätet.
Det är naturligtvis en ren tillfällighet, men temat för nya numret av Arena
kunde knappast vara mer angeläget just nu:
”Nätets baksida. Hur internet blev en plats fylld av hat, diktatorer, mobbare
och klickjournalistik.”
Frilansjournalisten Lisa Bjurwald skriver engagerat och vasst om det växande
näthatet; enbart under 2009 ökade antalet anmälda fall av nätförtal med 45
procent.
Bjurwald konstaterar att det bästa med internet – friheten att uttrycka sig
snabbt och direkt – samtidigt är det värsta med internet. Eller som Ann
Frisén, professor i psykologi och expert på cybermobbning, har formulerat
det (SvD 26/3):
”Det har blivit en uppluckring av gränser som man annars har i samhället. Det
man gör på nätet är impulsivt, snabbt och kortsiktigt medan effekterna kan
bli väldigt långsiktiga.”
Förvisso är det en liten minoritet förbittrade vettvillingar som på detta vis
missbrukar nätet, men de tar allt större plats och driver på ett moraliskt,
språkligt och intellektuellt förfall som i förlängningen hotar
kvalitetsmediernas integritet och det rationella och konstruktiva
meningsutbyte som är demokratins livsluft.
Att stoppa nätmobben är omöjligt, men det finns metoder som åtminstone skulle
kunna dämpa en del excesser, till exempel att seriösa hemsidor och bloggar
kraftigt begränsar sina kommentarfunktioner. De har blivit tummelplatser för
hatiska och anonyma tyckare som skriver och tänker så illa att ingen
ansvarskännande publicist ens hade övervägt att sätta deras svammel på
pränt.
Men hatet är inte det enda demokratiproblemet med webben. I Arena skriver
vitryssen Evgeny Morozow, som arbetat med västfinansierade nätprojekt i
forna Sovjetrepubliker, om övertron på att fria informationsflöden skall
underminera totalitära och auktoritära regimer.
Nätet har en enorm potential att mobilisera motstånd mot – och kunskap om –
förtryckarregimer. Men Morozow framhåller att effekten också kan bli den
motsatta, eftersom det har blivit lättare att ”infiltrera och neutralisera
diskussioner som förs på nätet innan de övergår i off-line-aktiviteter”.
I Vitryssland, ”Europas sista diktatur”, har myndigheterna använt sig av
regimkritiska forum på nätet för att identifiera oppositionella. I Iran
agerade Revolutionsgardet på liknande sätt i samband med protesterna mot
resultatet i förra årets presidentval. Och i fallet Kina, med sin
jättemarknad, har västliga internetföretag visat censuren alldeles för stort
tillmötesgående, en bild som knappast förändras av Googles ganska senkomna
beslut att dirigera om sin kinesiska trafik till Hongkong.
Dessutom, menar Morozow, är regimer av detta slag fullt medvetna om att nätet
kan fungera som ”ett opium för folket”: pornografi och skvaller stjäl
uppmärksamhet från samhällskritiska budskap.
Sydsvenskankollegan Andreas Ekström är aktuell med en reportagebok om den
Kalifornienbaserade nätjätten Google, ett av världshistoriens snabbast
växande företag; enbart i Sverige svarar Google för cirka 90 procent av
nätsökningarna.
I Google-koden skildrar Ekström, elegant och initierat, företagets expansion
och de problem som är förknippade med Googles dominans. Och i sin
introduktion snuddar han vid en av nätets allra farligaste baksidor:
”För trots att vi förmodligen lever i den mest informationstäta tid man kan
tänka sig, där det är lättare än någonsin tidigare att söka och kritiskt
värdera information direkt från källorna, så lever uppfattningen om den
dolda agendan starkare än någonsin.”
Den dolda agendan.
Det vill säga konspirationsteorier.
I höstas lät TV4:s Kalla Fakta genomföra en opinionsundersökning som visade
att nästan var femte svensk under 30 år tror att USA:s egen regering låg
bakom terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001. I
samband med undersökningen granskades Sanningsrörelsen, Truthers, som har
sina rötter i USA. Den hävdar att den amerikanska regeringen iscensatte
attackerna för att kunna starta ”kriget mot terrorismen”.
Denna föreställning om en hemlig komplott sprids framför allt på nätet, där
första versionen av den konspiratoriska filmen Loose Change nådde masspublik
2005-2006. Med tanke på att ungdomar är flitiga användare av internet är det
inte så underligt att många av dem, även i Sverige, tror på fantasierna.
Den ”bevisning” som bär upp Sanningsrörelsen, till exempel att telefonsamtalen
från de kapade flygplanen är förfalskningar, har malts sönder och samman,
senast av den prisbelönade journalisten David Aaronovitch i Voodoo
Histories. Likafullt fortsätter galenskapen att frodas på nätet tillsammans
med andra konspirationsteorier – om allt från Förintelsen till
månlandningen.
Professor Erik Åsard, som skrivit en bok om konspirationsteorier, har vittnat
om de förödande konsekvenserna (DN 29/11 09):
”Mina studenter har allt svårare att värdera källors kvalitet. Vad händer med
kunskapssamhället om ett snabbt blogginlägg får lika stor tyngd som ett
femårigt forskningsarbete?”
Fortfarande överväger de demokratiska fördelarna med nätet: det ökar
öppenheten och låter oss veta sådant som vi annars inte hade fått veta. Så
sent som i veckan lade den ideella sajten Wikileaks ut en chockerande
militärvideo från 2007 som visar hur en amerikansk attackhelikopter mejar
ned civila i Bagdad.
Men likt alla tekniker och kanaler för kommunikation kan nätet exploateras för
odemokratiska och kunskapsfientliga syften. Ty det är människor som skapar
och använder dessa tekniker och kanaler – och alla människor vill inte
väl.
De digitala marodörerna kan inte regleras bort; nätet är och skall vara en
form av anarki. Så när allt kommer omkring finns bara ett recept:
Vanlig vaksamhet som bygger på sunt och reflekterande förnuft.
Där brast det i både Bjästa och Landskrona när de sociala medierna visade sig
från sin mest antisociala sida.
MER ATT LÄSA: Arena (2/2010). Google-koden (Weyler) av Andreas
Ekström. Voodoo Histories. The Role of the Conspiracy Theory in Shaping
Modern History (Riverhead Books) av David Aaronovitch. Det dunkelt tänkta
(Ordfront) av Erik Åsard.