Dagen därpå lägger partiet fram sin budgetmotion.
Därmed börjar bilden av den socialdemokratiska politiken klarna så smått efter kaoset med Löfvens kortvarige företrädare Håkan Juholt.
Men politik handlar inte enbart om procentsatser och konkreta förslag i sak, utan också om idéer.
Socialdemokraternas svaghetstillstånd sedan 1991 – i endast ett av de sex senaste riksdagsvalen, 1994, har S nått över 40 procent – sägs hänga samman med att partiet har distanserat sig från sin ideologi. Påståendet emanerar oftast från socialdemokratins vänsterflygel, där Olof Palmes radikala 1970-tal betraktas som en höjdpunkt.
Då blir det särskilt intressant med ett ideologiskt inlägg från partiets andra flygel. För även om uppdelningen i höger och vänster är en smula förenklad skulle nog ingen placera den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt till vänster; han personifierar ju begreppet ”kanslihushögern”.
Feldt, finansminister 1982–1990, har nyligen gett ut en debattbok med titeln En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris. Där hymlar han inte med att 1970-talet, då han själv satt på ledande poster, blev ett förlorat decennium för socialdemokratin. De ekonomiska utsikterna försämrades efter ”rekord-åren”, inflationen tog fart och lönebildningen fungerade allt sämre. LO, som fått för sig att ta över ägandemakten i näringslivet, drev partiet framför sig i löntagarfondsfrågan.
”Det anseende för en klok och tillväxtorienterad politik som socialdemokratin byggt upp under de goda åren dränerades”, skriver Feldt.
Och mycket riktigt: partiet förlorade valen 1976 och 1979.
Feldts poäng är att Socialdemokraternas samhällsbärande position efter Per Albin Hanssons första valseger 1932 berodde på att politiken var fokuserad på praktiska resultat och förbättringar. Ett antikapitalistiskt parti var noga med att inte undergräva kapitalismens välståndsalstrande krafter.
Därav det breda stödet från grupper utanför industriarbetarklassen: först bönderna, sedan tjänstemännen. Och därav valresultat efter valresultat kring 45 procent.
Kjell-Olof Feldt vill återuppväcka denna pragmatiska reformism och stöpa om den efter moderna förhållanden. Men vad som framför allt gör Feldts bok så aktuell och tankeväckande är hur nära han ligger Stefan Löfven, som utan att hittills ha sagt så mycket har lett sitt parti till stora opinionsframgångar: plus 10 procentenheter på tre månader.
Feldt anser till exempel att Socialdemokraterna gör klokt i att ”gå till val med sin egen politik och låta väljarna avgöra vilken parlamentarisk situation det ger partiet”. Löfven, fullt införstådd med att det internt framtvingade samarbetet med Vänsterpartiet 2008 bidrog till valkatastrofen 2010, har i flera intervjuer varit inne på samma spår. Senast i Sydsvenskan förra söndagen:
”Är det någon som har erfarenhet av att regera i minoritet och samla majoritet för sina förslag i parlamentet så är det socialdemokratin.”
Likafullt finns det en vit fläck i Kjell-Olof Feldts flyhänta framställning, en anmärkningsvärd frånvaro som säger något om den ideologiska vilsenhet som under ett par decennier har kännetecknat Socialdemokraterna.
I Feldts skrift finns inte ett spår av socialdemokratins i särklass viktigaste ideolog, en originell tänkare som än idag kan ge partiet vägledning:
Nils Karleby (1892–1926).
Man kan inte förstå de socialdemokratiska framgångar som grundlades under mellankrigstiden, den formativa epoken i svensk politik, utan att förhålla sig till Karleby. I sitt postumt utgivna verk från 1926, Socialismen inför verkligheten, visade han hur svensk socialdemokrati bröt ny och egen mark, bort från den tyska marxismens tunga traditioner utan att fördenskull överge Karl Marx.
Karleby menade att Marx idéer främst handlade om villkoren för social utveckling, inte om att mekaniskt skruva ihop ett nytt ekonomiskt system som så snabbt som möjligt skulle ersätta kapitalismen. Ur denna insikt växte en politik som var inriktad på att befria människor med hjälp av demokratisk delaktighet, sociala reformer och omfördelning av resurser.
Regelrätt socialisering var en fråga om lämplighet från fall till fall, inte om ett schematiskt förstatligande av produktionsmedlen. Det brukar ibland kallas ”funktionssocialism”.
Karleby bejakade fri prisbildning, privat ägande, konkurrens, frihandel och löneskillnader. Om vinst, detta idag hett omdiskuterade begrepp, skrev han:
”Det finns ingen större anledning förmoda, att skomakaren lagar eller skofabriksarbetaren gör skor åt allmänheten av intresse för dess välgång. Hans intresse riktar sig på den betalning han kan vinna ... I denna mening är allt förvärvsarbete en ’produktion för profit’ ... I den mån vinstbegäret verkligen är en ekonomiskt betydelsefull egenskap, och det är den såsom en strävan efter så god ställning som möjligt här i världen, är den ganska allmänmänsklig och kommer att bli en realitet även i ett annorlunda organiserat samhälle än gårdagens och dagens.”
Den skånske snickarsonen Nils Karleby, som från början hette Jönsson, utbildade sig till typograf på Skånska Social-Demokraten i Helsingborg, genomgick Brunnsviks folkhögskola, gjorde en gesällresa ute i Europa, arbetade några år i Stockholm, återvände till Skånska Social-Demokraten 1916 och blev snart tidningens redaktör.
Karleby, som formligen slukade litteratur om politik och politisk filosofi, profilerade sig tidigt som hård motståndare till Zeth Höglund och den revolutionära falang som 1917 bröt sig ur det socialdemokratiska partiet. I konsekvens med det var han också en svuren fiende till den ryska bolsjevismen, ”en liten minoritets terrorism med bajonetten som stöd”. När Hjalmar Branting bildat sin första regering 1920 tillsattes en socialiseringsutredning med Karleby som sekreterare och Rickard Sandler, hans lärare på Brunnsvik, som ordförande.
Men 1918 inträffade katastrofen. Karleby insjuknade i lungtuberkolos och blev successivt allt svagare. Han övergav emellertid inte sina planer på en bok om socialdemokratins idéer och sade till en vän:
”Jag måste ha detta arbete fullbordat innan döden hämtar mig.”
Han dog i mars 1926. I april utkom Socialismen inför verkligheten.
Tage Erlander vittnade ofta om Karlebys betydelse och via Erlanders generation överfördes Karlebys tänkande till yngre socialdemokrater som Ingvar Carlsson. När Carlsson i Rolf Gustavssons statsministerbiografi ser tillbaka på den destruktiva episoden med löntagarfonderna säger han:
”Vi skulle bli ägare av produktionsmedlen, men det hade vi ju lärt oss av Karleby att vi inte skulle bli.”
Efter två svidande valnederlag, 2006 och 2010, måste Socialdemokraterna hitta nya vägar framåt, men det förutsätter att partiet vet varifrån det kommer. Och då är Karleby central. Ändå åberopas han sällan eller aldrig i dagens socialdemokratiska idédiskussion, som sitter fast i det galna 1970-talet.
Samtidigt har partiet i den gamle Metallbasen Stefan Löfven fått en resonerande, kompromissbenägen och intellektuellt receptiv partiledare som knyter an till det idéarv som formade en av världens mest framgångsrika politiska rörelser. Det arvet stavas Karleby.
Nils Karleby var allergisk mot utopier och föreställningar om perfekta lösningar, men när han satte punkt för Socialismen inför verkligheten formulerade han ändå ett slags samhällsideal, en pragmatismens höga visa som förklarar socialdemokratins breda attraktionskraft under mer än ett halvt sekel.
Ty alla som bär med sig socialt och demokratiskt anständiga värderingar kan instämma i denna iakttagelse, nedtecknad av en döende 34-åring utrustad med ett intellekt som inte grumlades av febern som rasade i hans kropp:
”Intet uniformt samhälle. Ingen absolut fullkomlighet. Ingen patentordning ... utan växlande liv efter växlande krav, fritt initiativ och kamp; vi veta ej vad resultatet till slut blir av det vi skapa, ej precist hurudant det samhälle blir beskaffat, som framgår som resultat av vår strävan.
Utvecklingen är icke slut med oss; vi äro blott dess bärare i nuet.”
MER ATT LÄSA: En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris (Albert Bonniers Förlag) av Kjell-Olof Feldt. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik (Tidens Förlag) av Nils Karleby. Sveriges statsministrar under 100 år. Volym 19. Carlsson (Albert Bonniers Förlag) av Rolf Gustavsson.