Ännu ett ”ödesmöte” med EU-ledarna har klarats av i Bryssel och Den gamla världen stapplar vidare under sin enorma skuldbörda.
I Den nya världen bryr man sig inte nämnvärt.
Enligt Pew Research Center var det i maj bara 3 procent av amerikanerna som tyckte att ekonomiska nyheter från Europa var angelägna.
De har ju sina egna problem att tänka på.
Sedan hösten 2008, när investmentbanken Lehman Brothers haveri utlöste en akut finanskris, har världens största ekonomi befunnit sig i en svacka som är så djup att den jämförts med depressionen på 1930-talet.
Arbetslösheten har minskat något från en toppnotering på 10 procent i oktober 2009, men har bitit sig fast kring 8 procent, en för amerikanska förhållanden hög siffra. I de hårdast drabbade delstaterna uppgår den verkliga arbetslösheten till 15–20 procent. I en färsk USA-rapport, publicerad i veckan, pekar OECD särskilt på att långtidsarbetslösheten ökar: fyra av tio arbetslösa har varit utan jobb i 27 veckor eller mer.
Det är inte bara den amerikanska arbetsmarknaden som verkar ha tappat sin dynamik. Det gäller hela den amerikanska samhällsmodellen. OECD varnar för de långsiktiga konsekvenserna av väldiga inkomstklyftor, svag social rörlighet och försämrat innovationsklimat.
Eländet förvärras av ett politiskt system som förlamas av motsättningar mellan demokrater och republikaner i kongressen, vilket blockerar saneringen av USA:s ansträngda finanser: det federala budgetunderskottet uppgår till nästan 10 procent av BNP och statsskulden motsvarar 100 procent av produktionen.
Huvudansvaret för denna dysfunktionella situation vilar på radikaliserade republikaner, som betraktar varje kompromiss som ideologiskt förräderi. Partiet, med majoritet i representanthuset sedan valet 2010, har råkat i händerna på kristna fanatiker och den spritt språngande Tea Party-rörelsen.
Åsiktsklyftorna speglas i den allmänna opinionen. Pew har sedan 1987 undersökt graden av polarisering i den amerikanska väljarkåren utifrån 48 olika värderingsfrågor. Att döma av de senaste resultaten är splittringen nu den djupaste på 25 år.
I detta ekonomiskt och politiskt prekära läge går USA till presidentval den 6 november.
Republikanen Mitt Romney skall försöka förhindra ett återval av demokraten Barack Obama.
För bara några månader sedan, med republikanska kandidater som vältrade sig i stolligheter, såg det ut som att Obama var på väg mot en klar valseger. Men sedan republikanerna slutit upp bakom Romney, något mer sansad än sina konkurrenter i primärvalen, har läget förändrats.
I den senaste mätningen från NBC och Wall Street Journal är det i praktiken dött lopp mellan Obama och Romney. Presidenten stöds av 47 procent, Romney av 44 procent. Skillnaden ligger inom felmarginalen.
Det är uppenbart att den bräckliga ekonomin försvagar Obama. Det är den i särklass viktigaste valfrågan och Romney, med en bakgrund som riskkapitalist, profilerar sig som speciellt kompetent på området. Och de två senaste presidenter som bara fick en mandatperiod i Vita huset, demokraten Jimmy Carter 1977–1981 och George H W Bush 1989–1993, föll båda på just ekonomin.
Likafullt måste Barack Obama ses som favorit.
Torsdagens utslag i Högsta domstolen om sjukvårdsreformen var en triumf för presidenten. Med knappast möjliga marginal, fem röster mot fyra, kom The Supreme Court fram till att The Affordable Care Act från 2010, Obamas viktigaste reform, på det hela taget är förenlig med konstitutionen.
Obama har därmed uppnått något som flera tidigare presidenter har misslyckats med: att världens rikaste land garanterar sjukvård åt nästan alla sina medborgare. Omkring 50 miljoner amerikaner saknar idag sjukförsäkring. Över 30 miljoner av dem täcks av Obamas reform.
Men det är inte säkert att framgången stärker Obama. I och med att lagen nu är godkänd kan republikanerna fortsätta att använda den som mobiliseringsargument. Mitt Romney har lovat att riva upp den ”socialistiska” reformen ifall han vinner presidentvalet. Och lagen, som tvingar amerikanerna att teckna sjukförsäkring eller betala böter, är inte särskilt populär: enligt Pew är 43 procent av amerikanerna för och 48 procent emot.
Viktigast för Obama är att dels mobilisera de minoriteter som bar honom till seger över John McCain 2008, dels behålla ledningen i de delstater, battle ground states, som fäller avgörandet.
Presidentvalet 2008 kännetecknades av det högsta valdeltagandet sedan 1960-talet: nästan 62 procent. Minoriteterna strömmade till vallokalerna i en omfattning som USA aldrig tidigare har upplevt. Det gynnade Obama.
Att Obama samlade 95 procent av de svarta rösterna var knappast överraskande, men han vann stort också i andra grupper: 67 procent av väljarna med latinamerikansk bakgrund, latinos, och 62 procent av asiaterna röstade på honom. Av särskild betydelse var stödet bland latinos, eller hispanics. Med en befolkningsandel på cirka 15 procent utgör de numera USA:s största minoritet. Till detta skall läggas att Obama stöddes av nästan sju av tio unga väljare.
Obama är fullt införstådd med minoriteternas betydelse även i årets val. Det framgår inte minst av hans uppmärksammade beslut nyligen att stoppa avvisningarna av illegala invandrare som kommit som barn till USA. Det berör framför allt latinos.
Han kan fortfarande också räkna med stöd från yngre väljare. Enligt en Gallupmätning leder han med 23 procentenheter bland 18–29-åringar. Romney har sitt allra starkaste stöd bland vita väljare över 65.
Men i år lär inte Obamas kampanj lyftas av samma entusiasm som förra gången. Bara 56 procent av ungdomsväljarna har bestämt sig för att rösta. Motsvarande andel bland väljare över 65 är 86 procent. Och till skillnad från 2008 verkar republikanerna vara mer motiverade än demokraterna, trots att den kristna högern inte är helt bekväm med mormonen Romney, en förhållandevis liberal guvernör i Massachusetts 2003–2007.
Bland de republikanska väljarna uppger 72 procent att det verkligen spelar roll vem som vinner presidentvalet; bland demokraterna är andelen 65 procent. För fyra år sedan var bilden den omvända.
En annan besvärande omständighet för Obama – och ett beklämmande inslag i USA:s politiska liv – är att republikanskt styrda delstater har stiftat nya lagar som försvårar för minoriteter att delta i valet. Det mest flagranta exemplet är att Florida har förbjudit röstning söndagen före valdagen, då många svarta väljare haft som tradition att först gå till kyrkan och sedan till vallokalen.
Som alltid när det drar ihop sig till ett amerikanskt presidentval finns det anledning att påminna om att valet är indirekt. Presidenten utses av ett elektorskollegium där delstaterna har elektorer i förhållande till sin folkmängd. Kalifornien med nästan 40 miljoner invånare har 55 elektorsröster; Montana, med en miljon invånare, har tre. Det krävs 270 elektorer för att vinna.
Den kandidat som samlat flest röster får inte nödvändigtvis majoritet i elektorskollegiet. Senast detta inträffade var år 2000, då olyckornas olycka, republikanen George W Bush, stod som slutsegrare efter en kaotisk och utdragen rösträkning i Florida, trots att demokraten Al Gore fått fler röster.
Elektorsmatematiken är alltså central i amerikanska presidentkampanjer: det gäller att vinna i delstater där det brukar stå och väga.
I år, liksom i de senaste valen, är det framför allt tre stater som tilldrar sig intresse: Florida, Pennsylvania och Ohio med 29, 20 respektive 18 elektorsröster. Ohio, där valet 2004 avgjordes, har sin speciella betydelse: Ohio har sedan 1904 röstat på vinnaren i samtliga presidentval utom två.
Barack Obama leder för tillfället klart i dessa tre viktiga delstater.
Men det är fyra månader kvar till valet – och på fyra månader kan mycket hända. Inte minst i Europa, en omständighet som borde få de hemmablinda amerikanerna att intressera sig lite mer för utvecklingen på andra sidan Atlanten.
I sin USA-rapport betonar OECD att ”de många kopplingarna mellan USA:s finansiella institutioner och Europas finansmarknader” utgör en riskfaktor. Annorlunda uttryckt: en ny europeisk krisvåg kan knäcka den amerikanska återhämtningen. Och Barack Obamas presidentskap.
Gunnar Myrdals klassiska studie av rasfrågan i USA hette An American Dilemma. Den utkom 1944. Sextioåtta år senare skall USA:s förste svarte president försöka bli omvald. Hans dilemma är europeiskt.