I måndags slog de amerikanska statsfinanserna i det lånetak som fastställts av
kongressen: 14 300 miljarder dollar.
USA:s statsskuld närmar sig 100 procent av bnp – den ökar med över 100
miljarder dollar varje månad – och om inte kongressen höjer taket tar
pengarna slut den 2 augusti, enligt det amerikanska finansdepartementets
bedömning.
Trots förbittrade motsättningar mellan republikaner och demokrater i
kongressen lär det inte gå så illa. Alla inblandade förstår att om USA,
världens största och viktigaste ekonomi, skulle ställa in betalningarna, så
vore det en katastrof av oanade proportioner.
Istället är det en annan aspekt av USA:s ekonomiska obalanser som borde oroa:
Den globala maktförskjutningen kan gå snabbare än man trott.
För bara några veckor sedan kom nya beräkningar från Internationella
valutafonden, IMF, som tyder på att Kinas bnp, köpkraftskorrigerad, kan gå
om USA:s så tidigt som 2016. Kina, med en tillväxt på 10,3 procent förra
året, har redan distanserat Japan som världens näst största ekonomi och
Tyskland som världens största exportör. Till saken hör dessutom att en stor
del av den amerikanska statsskulden ”ägs” av Kina: cirka 60 procent av den
kinesiska centralbankens gigantiska utlandsreserv består av amerikanska
statspapper.
Att Kina förr eller senare passerar USA i ekonomisk storlek innebär i sig
ingen dramatisk omvälvning. USA har en rad fördelar – till exempel världens
främsta universitet, ett fantastiskt innovationsklimat, en oöverträffad
militärapparat och en kultur med global räckvidd – som fortsätter att göra
landet ledande länge än. Men förskjutningen är likafullt obönhörlig:
Solen går liksom ned över USA och västerlandet och stiger över Kina och
österlandet.
I den helt fascinerande boken Why the West Rules – For Now
extrapolerar historikern och arkeologen Ian Morris mångtusenåriga trender
och kommer fram till ett exakt årtal för när processen är fullbordad:
2103.
Då tar öst över.
Även om detta skifte ligger långt bortom horisonten för nu levande kan det
finnas anledning att börja fundera över innebörden av att den globala
utvecklingen i allt högre grad kommer att styras av en totalitär diktatur.
Världens mest prestigefyllda utmärkelse, Nobels fredspris, kan fungera som ett
slags test på skillnaden mellan en USA-ledd värld och en där Kina bestämmer.
Inte därför att Barack Obama, USA:s nuvarande president, fick priset 2009,
utan på grund av omständigheterna kring två andra pristagare.
I december 1964 tog Martin Luther King emot fredspriset i Oslo. Något halvår
tidigare hade King firat en av sina stora triumfer när han bevittnade hur
president Lyndon Johnson skrev under en epokgörande medborgarrättslag, som
förbjöd rasdiskriminering på allmänna platser.
Det är svårt att föreställa sig detta genombrott för de svartas rättigheter i
USA utan Martin Luther King, som under fredliga former och med inspiration
från Gandhi ledde medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talen.
King, som arresterades vid uppemot tjugo tillfällen, var inte oomstridd i USA.
På högerhåll betraktades han med djup misstro och den paranoide FBI-chefen J
Edgar Hoover ansåg att han var samhällsfarlig. Men från USA:s politiska
ledning hördes inga protester och det utslungades inga amerikanska
förbannelser eller hotelser till följd av att en hård kritiker av sociala
och politiska missförhållanden i USA belönades med fredspriset.
Förra året gick priset till den kinesiske litteraturvetaren och
demokratiaktivisten Liu Xiaobo.
Liu deltog i de manifestationer på Himmelska fridens torg som 1989 slutade med
en massaker och blev, liksom tidigare King, arresterad och trakasserad. När
han undertecknade ett demokratimanifest, Charta 08, rann det över för
kommuniststyret.
Liu dömdes i slutet av 2009 till elva års fängelse för ”uppvigling”. I den
hårda domen speglas det faktum att repressionen i Kina har ökat i takt med
att ekonomin har vuxit och att förtrycket nu har en intensitet som leder
tankarna till 1989.
Liu kunde alltså inte resa till Oslo för att hämta priset. Inte nog med det.
Den kinesiska regimen startade en ursinnig kampanj mot Nobelkommittén och
Norge som beskylldes för att uppmuntra till brottslighet. Peking hotade
också andra länder med repressalier om de deltog i prisceremonin den 10
december. Arton länder valde att avstå från att närvara, däribland the
usual suspects i dessa sammanhang: Ryssland, Kuba, Venezuela och Iran.
De som ser med skadeglädje på USA:s relativa försvagning och Kinas växande
styrka gör klokt i att begrunda denna skillnad i beteende när det gäller två
fredspristagare, Martin Luther King och Liu Xiaobo, som verkat för samma
värden: demokrati och mänskliga rättigheter.
Om bara några decennier har kanske dagens reflexmässiga antiamerikanism – så
tydlig i en del kommentarer till den vågade räd som gjorde slut på Usama bin
Ladin – ersatts av saknad:
Pax Americana var förvisso ingen idyll, men det var en era som
definierades av en tolerant och demokratisk supermakt som, åtminstone för
det mesta, agerade inom ramen för ett internationellt system byggt på
ömsesidig respekt.
Med hjälp av hot och pengar skaffar sig Kina stadigt ökat inflytande i
världen. Listan över länder som på ett eller annat sätt vikt ner sig för
kinesiska propåer – om affärer, kontrakt, naturresurser, Taiwan, Dalai lama
eller något annat – blir längre och längre: Sydafrika, Namibia, Costa Rica,
Nepal, Kambodja, Guinea, Brasilien ...
Kina medger inget som helst utrymme för demokratiska hänsyn i sina
internationella kontakter. Allt handlar om rå makt och egenintresse.
Världens grymmaste regim, den nordkoreanska, hålls under armarna av Kina, som
också beskyddar tyranniet i Burma. Nyligen släppte Amnesty en skakande
rapport om förhållandena i Nordkoreas fångläger, där tortyr, slavarbete och
avrättningar hör till vardagen. Det är också Kina som har blockerat ett
FN-fördömande av den syriska regim som ställt till med blodbad på den egna
befolkningen medan USA till sist tog sin hand från Hosni Mubarak när
egyptierna reste sig.
Att då jämföra Kinas uppträdande med USA:s är, som Nathan Shachar har påpekat (DN
9/5), ”ett stort hyckleri”.
USA har inte dragit sig för att med kall beräkning emellanåt skydda sina
intressen, men ofta har det varit principer som väglett det amerikanska
agerandet. Bosnien och Kosovo är två exempel. Där finns inga råvaror att
tala om; målet var att stoppa folkmord. Ibland har egenintresset råkat
sammanfalla med principerna. Att Kuwait befriades av en USA-ledd
FN-koalition 1991 hängde naturligtvis samman med olja, men var också ett
sätt att visa Iraks Saddam Hussein och andra tyranner att erövringskrig inte
lönar sig.
Gideon Rachman, Financial Times utrikeskommentator, är aktuell med en
tänkvärd bok, där han delar in de senaste decennierna i tre epoker.
Den första, ”transformationens epok”, inleddes 1978
med att Deng Xiaoping lade grunden till en ekonomisk omvandling i världens
folkrikaste nation, Kina, och slutade 1991 med Sovjetunionens kollaps. Nästa
era, ”optimismens epok,”, varade från 1991 och fram till
finanskrisens akuta fas 2008. Då stod USA ensamt på toppen.
Nu har vi trätt in i ”orons epok”, där tidigare
föreställningar om att alla tjänar på samarbete och öppenhet har skingrats.
I en värld där auktoritär maktutövning spelar allt större roll blir
internationella relationer – det må gälla naturresurser, klimatet, terrorism
eller handel – ett nollsummespel. Någons vinst uppfattas alltid som någon
annans förlust. Därav titeln på Rachmans bok: Zero-Sum
Future.
En sådan värld blir farlig och instabil. Och då står hoppet, som Rachman
skriver, ”till ett starkt, framgångsrikt och säkert Amerika”.
Så framtidens riktigt stora fråga är inte vad Kinas uppgång för med sig, utan
hur ett stukat och kristyngt USA skall kunna komma igen. Inte till samma
dominerande ställning som förr; den tiden är förbi. Men till en position som
är stark nog för att landet skall förbli frihetens yttersta värn.
Det är lätt – och ibland fullt befogat – att skälla på USA.
Men framför allt:
Det är tillåtet att göra det.
MER ATT LÄSA: Why the West Rules – For Now. The Patterns of
History, and What They Reveal About the Future (Profile Books) av Ian
Morris. Zero-Sum Future. American Power in an Age of Anxiety (Simon &
Schuster) av Gideon Rachman. Beijing’s Bumpy Rise (Survival
April-May 2011).