Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Omöjliga uppdrag

Omöjliga uppdrag

Per T Ohlsson.

Svensk borgerlighet brukar i regeringsställning drabbas av ett problem som leder tankarna till rykande bandspelare i TV. Låt oss kalla det MI-syndromet, MI som i Mission Impossible:

Denna regering kommer att förstöra sig själv inom en mandatperiod.

Faktum är att ingen sittande borgerlig regering i Sverige har blivit omvald. De har försvagats av inre spänningar som underminerat deras trovärdighet. Fredrik Reinfeldts alliansregering tycks, i varje fall så här långt, inte bli något undantag.

Ett tecken på växande spänningar – och växande nervositet – är det forcerade avskaffandet av den nuvarande fastighetsskatten. Den är förvisso en styggelse, men regeringens finansieringsmetod framstår i en del som ytterst tvivelaktig: höjd reavinstskatt vid försäljningar, från 20 till 30 procent. När det blir dyrare att flytta försämras rörligheten på arbetsmarknaden.

”Den här typen av skatteförslag har lite med ansvarsfull ekonomisk politik att göra och mycket med alliansens behov av att profilera sig”, skrev Peter Wolodarski i DN nyligen.

Så är det. Koalitionsregeringar är slarvigare med ekonomin. Hänsyn till de olika partiernas prioriteringar tvingar fram kostsamma kompromisser. Internationell forskning bekräftar sambandet: data från 34 parlamentariska demokratier sedan 1960 visar att budgetunderskott och statsutgifter ökar med 2 procent av BNP vid övergång till koalitioner.

När det gäller fastighetsskatten är det kristdemokraterna som skall profileras. Men det är inte bara kd som ligger illa till i opinionsmätningarna. Det gör hela alliansen. I den senaste Sifobarometern var socialdemokraterna, med 44,1 procent, ensamma större än de fyra regeringspartierna tillsammans. Varken den hårt marknadsförda skattesänkningen i januari, jobbavdraget, eller beskedet om fastighetsskatten, aviserat i god tid inför vårbudgeten i måndags, har brutit den negativa trenden för regeringen. Lägg till detta två jagade ministrar – Carl Bildt och Lars Leijonborg.

Med en regering i fritt fall hamnar alternativet i centrum. August Palms klassiska fråga, ställd i Malmö 1881, tränger sig på: Hvad vilja socialdemokraterna?

Valresultatet i september, 35 procent, var socialdemokraternas sämsta sedan demokratins genombrott. Alla valanalyser, även partiets egen, pekar på att sysselsättningsfrågan var avgörande: socialdemokraterna tappade initiativet i sin gamla paradgren.

Vissa skrivningar i analysgruppens slutrapport antyder förändringar i en förnyande riktning som förknippats med Mona Sahlin, den nya partiledaren. Till exempel heter det att sysselsättningspolitiken ”kom att handla för lite om hur jobben kan ’skapas’ och för mycket om a-kassan och trygghetsanordningarna på arbetsmarknaden”. Det kan läsas som en uppfordran till bättre företagsklimat och mer flexibla regler.

Men hur det blir är det ännu ingen som vet. Sahlin har varit försiktig med konkreta besked om framtiden samtidigt som hon backat från tidigare ståndpunkter som irriterat LO. Partistyrelsen har utsett fyra så kallade rådslagsgrupper – om jobb, välfärd, utrikespolitik och miljö – som skall mejsla ut nya politiska riktlinjer. Men de måste, precis som Sahlin, ta hänsyn till den interna stämning som snarast förstärks av de höga opinionssiffrorna:

Det var egentligen inget fel på politiken, det var i kommunikationen som det brast.

Lagom till den extrakongress som i mars valde Mona Sahlin till partiordförande gav Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren ut en ny version av sin populära ideologiska bruksanvisning Vad är socialdemokrati? Trots en utåt tillbakadragen tillvaro efter avgången som statsminister och partiledare 1996 fungerar Carlsson, en gång Sahlins mentor, som ett slags grå eminens. Anne-Marie Lindgren är en av socialdemokratins mest spännande idédebattörer, chef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja.

En skrift av två så respektingivande författare borde, särskilt efter ett historiskt valnederlag, kunna erbjuda en del intressant nytänkande och ge vinkar om socialdemokratins ideologiska tillstånd.

Desto sorgligare är det då att behöva konstatera att det rör sig om en i långa stycken platt och förutsägbar pamflett som speglar svensk politisk debatt när den är som sämst: vackra ord om ”att lyssna och utbyta synpunkter” ackompanjerade av tröttsamma utfall mot förment illvilliga motståndare.

Socialdemokraterna har suttit vid regeringsmakten under sextiofem av de senaste sjuttiofem åren. Att döma av Carlssons och Lindgrens historieskrivning har det varit en stadig färd uppåt, mot ett förklarande ljus. Skulle det till äventyrs ha skett några smärre missgrepp på vägen, så ursäktas de på några rader: ”Med facit i hand är det alltid lätt att se hur man borde ha agerat – men politikens villkor är, ohjälpligt, att arbeta mot en framtid man aldrig säkert kan förutsäga.”

Resonemangen om marknadsekonomin – ”en smidig och flexibel form för att möta konsumenternas efterfrågan” – är mer öppna än i äldre socialdemokratisk debatt, men det låser sig när Carlsson och Lindgren närmar sig den offentliga verksamheten.

”Det behövs politiskt satta regler för hushållningen med sådant som inte kan prissättas”, skriver de och hänvisar till ”viktiga mänskliga behov”.

Ja, självklart. Men var går gränserna? Hur omfattande måste sektorn vara? Är det självklart att politiskt styrda organisationer i alla lägen är bättre på att tillgodose ”viktiga mänskliga behov”? Väntetiderna i vården är betydligt längre i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Beror det på för lite politiskt inflytande, eller på för mycket?

Ett bärande tema i skriften är att det råder en absolut motsättning mellan marknad och demokrati. Hur kan det då komma sig att all historisk erfarenhet talar för att marknadsekonomi är en nödvändig förutsättning för demokrati?

Sådan problematisering lyser med sin frånvaro.

Möjligen hänger det samman med att det går ett spöke genom detta socialdemokratiska manifest på 108 sidor, socialismens spöke. Det syns inte lika tydligt som förr. Vid partikongressen 2001 ströks planhushållningsparagrafen ur partiprogrammet. Även Carlsson och Lindgren försöker lägga ämnet till handlingarna: ”Frågan om socialiseringar har idag ingen praktisk aktualitet i Sverige.”

Formuleringen är dock märkligt ansträngd.

I årets upplaga av Vad är socialdemokrati? konstateras att ett förstelnat sovjetsystem till sist ”kollapsade av sina egna inneboende motsättningar”. En klockren analys. Men 1983 stod där något helt annat om Sovjetunionen och Östeuropa:

”Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.”

Här, i detta svindlande gap mellan nya insikter och gamla föreställningar, uppenbarar sig en gyllene chans för Carlsson och Lindgren att analysera det egna partiets komplicerade förhållande till planekonomin. De tar tyvärr inte chansen.

Svensk socialdemokrati har aldrig förespråkat ett sovjetiskt system i Sverige. Partiets demokratiska meriter är oklanderliga. Men Carlssons och Lindgrens uppenbara ovilja att efter tjugofyra år ta klart och tydligt avstånd från sin felbedömning illustrerar ett fenomen som Anders Isaksson har beskrivit som ”en spröd underton som nog inte ens mullret från kommunismens sammanbrott i Östeuropa lyckats dränka lika lite som naturvetenskapen lyckats förjaga kristendomens mysterier; socialismen är som den helige ande, man vet att den bara finns i tron och just därför existerar den”.

Tre och ett halvt år före nästa val avtecknar sig redan ett för Sverige ganska illavarslande politiskt mönster. Å ena sidan en regering som trots tur med ekonomin är i full färd med att programmera sig för ännu ett borgerligt nederlag. Å andra sidan en opposition som fortfarande vägrar inse att även socialismen är ett omöjligt uppdrag.

MER ATT LÄSA: Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar (Idé och Tendens) av Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren. Valet 2006. Valanalysgruppens slutrapport (www.socialdemokraterna.se). Per Albin: Revolutionären (Wahlström & Widstrand) av Anders Isaksson. Koalitionsregeringar och statsutgifter (www.sns.se) av Torsten Persson.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu