Åtta år får räcka. Nyligen meddelade den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie
Pålsson att hon avstår från att kandidera i valet 2010. Pålsson, som valdes
in i riksdagen 2002, förklarade sitt beslut i ett pressmeddelande som hon
fick skicka ut på egen hand eftersom partiet inte ville hjälpa till:
”Mitt skäl … är att riksdagen så urholkats på makt och inflytande, att jag
inte finner det meningsfullt att fortsätta mitt arbete därifrån.”
I ett brev till sina väljare i Skåne läns södra valkrets pekade hon på
förhållanden, eller snarare missförhållanden, som begränsar
riksdagsledamöternas manöverutrymme, till exempel att de ekonomiska medel
som skall underlätta deras arbete kontrolleras av partierna. I kombination
med en närmast obefintlig maktdelning leder detta till ett centraliserat
partivälde:
”Mycket sällan vågar eller vill någon ledamot agera självständigt och öppet
hävda riksdagens ställning eller sina väljares uppfattning mot
partiledningens intressen.”
På den punkten har Anne-Marie Pålsson avvikit.
För två år sedan motionerade hon om att Grundlagsutredningen skulle få i
uppdrag att ”explicit … finna vägar för att stärka riksdagens makt och
politiska inflytande”.
Förra året bad hon Riksdagens utredningstjänst jämföra den horisontella
maktdelningen i Sverige med andra OECD-länder. Begreppet horisontell
maktdelning utgår från Montesquieu och avser balansen mellan lagstiftande,
verkställande och dömande makt. Sveriges modell – ett proportionellt
enkammarsystem utan författningsdomstol – var den enda som saknade
institutioner för horisontell maktdelning (DN Debatt 25/3 2008).
Frågan om varför hon drivit dessa frågor så hårt besvarar Pålsson först med
självironi: ”Jag vill ha mer att säga till om.” Men sedan blir hon allvarlig:
”Det handlar om makt. All makt korrumperar. Det centrala är därför att skapa
system som minimerar risken för att makt missbrukas.”
Riksdagens viktigaste uppgift vid sidan av det löpande lagstiftningsarbetet är
att granska och kontrollera den verkställande makten, det vill säga
regeringen. Det förutsätter självständiga riksdagsledamöter, utrustade med
lämpliga redskap. I Sverige är det si och så med både självständigheten och
redskapen.
Det har, säger Pålsson, utvecklats ”subtila regler” som ledamöterna förväntas
känna till. Den som bryter mot dessa regler måste räkna med att bli åthutad.
Hon exemplifierar med en incident från 2004, då hon hade skrivit en
debattartikel i Sydsvenskan om övergångsreglerna inför EU:s
utvidgning samma år:
”Fredrik Reinfeldt, ganska nybliven moderatledare, var upprörd. Det berodde
inte på vad som stod i artikeln. Han hade inte läst den. Det berodde,
förstod jag, på att jag inte var behörig att yttra mig i frågan.”
Detta klimat får karriärsugna ledamöter att dra slutsatsen att det är bäst att
hålla sig till partilinjen och riksdagsarbetets oskrivna regler. Därmed har
yrkespolitiker med bakgrund i ungdomsförbunden en automatisk fördel i
konkurrensen om positioner och utnämningar. De är fostrade i den
partipolitiska kulturen och vet vad som gäller.
Anne-Marie Pålsson tillhör inte den kategorin. Hon är docent i nationalekonomi
vid Lunds universitet och hade ingen partipolitisk bakgrund när hon – som
hon själv uttrycker det – blev ”headhuntad” för en riksdagsplats:
”Jag tyckte att det kunde vara roligt att få dela med mig av mina kunskaper
och erfarenheter. Men jag insåg ganska snabbt att det inte fungerar så.”
Grundlagsutredningen, som presenterade sitt slutbetänkande i december förra
året, skulle göra en ”samlad översyn” av Regeringsformen, den grundlag som
definierar det politiska beslutsfattandets spelregler. Men när det gäller
förslag för att stärka riksdagen – och de enskilda ledamöterna – är den
parlamentariskt sammansatta utredningen ytterst blygsam.
Personvalsspärren i riksdagsvalen sänks till 5 procent, samma nivå som i
kommunalvalen. Tanken är att det skall leda till fler personvalda ledamöter
som känner en starkare koppling till sina väljare. Men partierna är
egentligen inte intresserade av fritänkare. Det fick moderaten Karl Sigfrid
erfara i juni förra året, då han övervägde att rösta mot den omstridda
FRA-lagen. Han utsattes för en mobbningsliknande press vid ett gruppmöte och
gav vika.
Konstitutionsutskottet, KU, är riksdagens viktigaste kontrollorgan. Det skall
granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. KU
är, som alla vet, en papperstiger, men utredningen nöjer sig med att föreslå
att utskottets rätt att begära in handlingar utvidgas.
Bortsett från justeringen av personvalsspärren lämnas valsystemet intakt.
Sverige skall även i fortsättningen tillämpa en strikt proportionalitet – 310
fasta mandat plus 39 utjämningsmandat – som syftar till att riksdagens
sammansättning så exakt som möjligt speglar partiernas röstandel.
Möjligen är detta, proportionaliteten, roten till problemet.
Det var en händelse som nästan såg ut som en klärvoajant tanke. Den 4 maj,
mindre än tre veckor före nyheten om Anne-Marie Pålssons avhopp, publicerade
DN en tänkvärd debattartikel under rubriken ”Färglösa ledamöter förlamar
riksdagen”.
Författare var Gunnar Wetterberg, historiker och samhällspolitisk chef vid
Saco. Han citerade ur ett tal som den tidigare statsministern Tage Erlander
höll när enkammarriksdagen samlades för första gången i januari 1971.
Erlander, riksdagens ålderspresident, varnade för att långtgående
proportionalitet kunde ”leda till att riksdagens handlingskraft försvagas
eller rent av förloras”.
Proportionaliteten stärker partiorganisationernas makt. De upprättar
kandidatlistor och genom att styra kandidaternas placering kan de se till
att de som väljs tillhör den fogliga sorten. Personvalet innebär bara ett
litet hack i systemet; 2006 blev endast sex ledamöter inkryssade från icke
valbar plats.
Ofta anses den proportionella valmetoden vara mer ”rättvis” och därmed också
mer demokratisk. Men från början infördes den som ett sätt att bromsa
demokratiseringen.
Den liberale statsministern Karl Staaff lade 1906 fram ett förslag till
rösträttsreform som byggde på majoritetsval i enmansvalkretsar med två
valomgångar om ingen kandidat fick absolut majoritet i den första. De
konservativa blev vettskrämda. En sådan ordning, där den som fått flest
röster vinner hela valkretsen, skulle gynna liberalerna och den frambrytande
socialdemokratin. Högern skulle i det närmaste ha blivit utplånad i andra
kammaren, som till skillnad från första kammaren var direktvald.
Högern, som tidigare motsatt sig mer genomgripande rösträttsreformer, svarade
med att kräva proportionella val, en idé som tidigare lanserats av den sluge
biskopen och förstakammarledamoten Gottfrid Billing. Staaffs förslag föll
och han avgick. Det blev sedan Arvid Lindmans högerministär som drev igenom
en partiell rösträttsreform – på proportionalitetens grund. Så skapades de
ursprungliga förutsättningarna för den partimakt som numera präglar
riksdagen.
Den som vill stärka riksdagens makt och öka ledamöternas inflytande bör
således argumentera mot proportionalitetens överhöghet.
Majoritetsval i enmansvalkretsar är i och för sig det optimala sättet att göra
parlamentariker till väljarnas representanter snarare än partiernas, men det
vore ett stort och dramatiskt steg efter ett sekel med partistyrd
proportionalism. Gunnar Wetterberg förordar därför ett mellanläge, där
proportionalitets- och majoritetsval kombineras. Han föreslår att
Grundlagsutredningen följs av en ny utredning som lägger valsystemet och
riksdagens utformning ”under lupp”.
En utredning av det slaget – helst med ett starkt inslag av jurister och
statsvetare – borde även få direktiv om att pröva möjligheten av en återgång
till någon form av tvåkammarsystem. Med två kammare, valda vid olika
tillfällen, stärks parlamentets makt och ledamöternas ställning.
En sådan konstitutionell reformprocess blir lång och besvärlig. Partipolitiska
särintressen kommer att streta emot. Men i längden är det inte acceptabelt
att självständigt tänkande riksdagsledamöter betraktas som problem.
Anne-Marie Pålsson kan nästa år lämna riksdagen efter väl förrättat värv. Hon
kanske inte fick uträttat så mycket som hon hade önskat, men hon avslutar
sin parlamentariska gärning med att tala klarspråk i en demokratiskt
angelägen fråga som hennes kollegor sällan vågar beröra.
MER ATT LÄSA: En reformerad grundlag (SOU 2008:125). Tvåkammartiden. Sveriges
riksdag 1867–1970 (Sveriges riksdag) av Nils Stjernquist. www.a-mpalsson.nu.