Riktigt så blir det nog inte ifall kommissionens slutsatser får vara
vägledande för Socialdemokraterna. Istället bekräftar rapporten vidden och
djupet av partiets kris.
Socialdemokraternas vänsterfalang har hållit i kommissionens taktpinne,
åtminstone på ett övergripande plan. Drömmarna om en idyllisk, okomplicerad
och radikal era kring 1970 – före kriserna, avregleringarna och
EU-medlemskapet – bryter fram i skeptiska formuleringar om vinstintresset
och marknadsekonomin och i övertron på statliga regleringar och offentlig
expansion.
Avsnitten om globaliseringen är märkligt defensiva. Kommissionen beklagar att
nationella lösningar inte fungerar som förut och att de fria valutaflödena
har skapat en ”globalt bestämd vinstnorm”. Den vill inte, eller orkar inte,
förhålla sig till globaliseringen som en irreversibel process som rätt
utnyttjad rymmer enorma möjligheter.
Intrycket är att kommissionen vill att partiet distanserar sig från de senaste
decenniernas allt tydligare acceptans av marknadsekonomin. Den konstaterar
att Socialdemokraterna inte är emot marknaden ”i sig”, men
marknaden framställs genomgående som ett problem, inte som en del av
lösningen.
Ansatsen är betydligt mer avvisande än det gällande partiprogrammet, beslutat
vid kongressen 2001. Även där framhålls marknadens tillkortakommanden, men
den beskrivs samtidigt som oundgänglig:
”Marknaden behövs för den effektiva produktion som skapar och återskapar
resurserna för välfärden.”
Samma kongress avskaffade partiprogrammets socialiseringsparagraf och
dåvarande partiledaren Göran Persson var glasklar i sin argumentation:
”Marknadsekonomin … kan inte bara förenas med jämlikhet och demokrati, utan är
i själva verket en förutsättning för detta. Det finns inga exempel på länder
som valt planekonomins väg som lyckats förverkliga jämlikhet och verklig
demokrati.”
All historisk erfarenhet talar för det riktiga i Perssons resonemang: marknadsekonomi
är ett nödvändigt om än ej ensamt tillräckligt villkor för demokrati.
Men kriskommissionen verkar inte dela det synsättet. Den dömer ut hela
föreställningen om en koppling mellan marknad och demokrati.
Uppenbarligen tänker sig kommissionen ett alternativt ekonomiskt system. Hur
det ser ut framgår emellertid inte.
Om rapporten signalerar en återgång till plantänkande av 70-talsmodell väntar
en lång ökenvandring. Som för brittiska Labour efter nederlaget mot Margaret
Thatcher och de konservativa 1979.
Faktum är att varje gång som svensk socialdemokrati har uppfattats som mer
doktrinär i ekonomiska systemfrågor – som 1928, 1948 och 1976 – har den
straffats av väljarna.
Mönstret repriserades på sätt och vis i valet 2010, då de koalitionsplaner som
inkluderade Vänsterpartiet skrämde iväg mittenväljare som befarade att
Socialdemokraterna slarvade med den yttre renhållningen, en omständighet som
kommissionen glider förbi i sin valanalys.
Men det mest iögonfallande med rapporten är att den inte hänger ihop, varken
politiskt eller intellektuellt. På punkt efter punkt framförs budskap som är
sinsemellan oförenliga. Om den nya partiledningen blir bunden av
kommissionens rekommendationer tvingas den ned i smärtsam spagat.
Några exempel:
*Å ena sidan är starka statsfinanser ”en nödvändig förutsättning för
såväl tillväxt som välfärd”. Å andra sidan ifrågasätts de budgetregler och
den inflationsbekämpning som verksamt bidrog till återhämtningen och den
statsfinansiella saneringen efter 90-talskrisen; V-ledaren Lars Ohly
välkomnade genast öppningen. Kommissionen vill rent av lossa på en av
grundbultarna i det saneringsprojekt som återställde förtroendet för
Sveriges ekonomi: en oberoende riksbank. Reformen lyfts fram som ett exempel
på hur nyliberalismen har åstadkommit ”begränsning av
demokratins räckvidd”.
*Å ena sidan talar sig kommissionen varm för fler mindre och medelstora
företag, inte minst inom den växande tjänstesektorn. Å andra sidan skall
”vinstuttagen lagbegränsas” på det välfärdsområde som har den kanske största
potentialen för nyföretagande på tjänstesidan. Vem vill starta företag som
inte får generera vinst?
*Å ena sidan menar kriskommissionen att det behövs ”ett större
skatteuttag” för att möta investeringsbehoven. Å andra sidan bör målet vara
en blocköverskridande överenskommelse om skatterna. De borgerliga skall
alltså acceptera höjda skatter som utgångspunkt i förhandlingar om en ny
skattereform. Lycka till.
Bristen på stadga och stringens kan delvis bero på det interna chocktillstånd
som råder efter partiets sämsta val sedan 1914. Men det finns också en annan
förklaring: kriskommissionens ointresse för socialdemokratins rika idéarv.
Självfallet måste en rapport av detta slag fokusera på framtiden, men varje
parti är en produkt av sin historia och sina erfarenheter.
Målsättningen är, hette det på tisdagens presskonferens, en återgång till
”klassisk” socialdemokratisk politik; ”back to basics”, sade
kommissionsledamoten Morgan Johansson. Då ter det sig ännu mer förbluffande
att den idéutveckling som möjliggjorde partiets långvariga särställning
lyser med sin frånvaro.
Kanske hänger tomrummet samman med att kommissionen, vid en sådan djupdykning,
hade tvingats inse att socialdemokratin, bakom alla socialistiska
deklarationer, har haft en komplex inställning till marknaden, byggd på
insikten om att resurser måste skapas innan de kan fördelas. Det radikala
och socialistiskt offensiva 70-tal som tycks hägra framför kommissionen
utgör ett undantag från socialdemokratins pragmatiska regel.
Redan i direktiven till den socialiseringsnämnd som tillsattes av Hjalmar
Brantings första regering 1920 betonades vikten av ”spelrum för det fria
initiativet” samtidigt som alla tankar på ”schematisk socialisering”
tillbakavisades. Partiprogrammets marxistiskt influerade formuleringar
”desavouerades till en intighet”, skrev Villy Bergström i en studie från
1980-talet.
Den svenska socialdemokratins främste tänkare och ideolog, Nils Karleby, är
helt frånvarande i kriskommissionens rapport, trots att den gör anspråk på
att innehålla en ”idéanalys”.
Via Socialismen inför verkligheten från 1926, hans dödsår,
påverkade Karleby generationer av socialdemokrater. Utan att släppa
kontakten med marxismens grundläggande teman eller socialismens långsiktiga
mål mejslade den självlärde Karleby fram en pragmatisk reformism, där
praktiska resultat och faktiska förbättringar överordnades teoretiska
modeller. Boken må vara skriven i en annan tid och under andra förhållanden,
men den är fortfarande högst relevant för en socialdemokrati som söker nya
vägar i en ny verklighet.
Men Karleby är problematisk för den partivänster som har satt sin prägel på
kommissionens rapport. Han förordade ”korrigering i köpkraftens fördelning”,
men accepterade ”fri prisbildning”, marknadsekonomins fundament. Och i
skoningslösa ordvändningar gjorde han upp räkningen med den paniska
vinstskräck som än idag grasserar på många håll inom socialdemokratin:
”Det finns ingen större anledning förmoda, att skomakaren lagar eller
skofabriksarbetaren gör skor åt allmänheten av intresse för dess välgång.
Hans intresse riktar sig på den betalning han kan vinna … I denna mening är
allt förvärsarbete en produktion för profit. Det är en ensidig och
vilseledande generalisering att göra den människa, som driver självständig
rörelse, till en mera utpräglad bärare av ett föraktligt och all annan
hänsyn uteslutande vinstbegär än andra människor.”
Sålunda kan den socialdemokratiska kriskommissionen sammanfattas:
På 118 sidor förmedlar den bilden av ett en gång samhällsbärande parti som
inte vet var det befinner sig, inte vet vart det är på väg – och inte vet
varifrån det kommer.
Det är lite sorgligt.