Pengarna i politiken - Sydsvenskan
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Pengarna i politiken

Pengarna i politiken

Per T Ohlsson. Årets valrörelse blir inte bara en jämn kamp mellan två allianser. Den blir också en dyr affär.

Riksdagspartierna beräknas spendera omkring en kvarts miljard kronor på sina valkampanjer. Störst budget har Socialdemokraterna: 70 miljoner kronor. På andra plats hamnar Centern, som efter en stor tidningsaffär kan lägga 65 miljoner på kampanjarbete. Trea är Moderaterna, som har 60 miljoner kronor att röra sig med.

Varifrån kommer pengarna? Och kan vi som väljare lita på att beloppen stämmer?

Merparten, omkring 70 procent, utgörs av offentliga medel, uppdelade i ett partistöd för partiernas allmänna verksamhet och ett kanslistöd för partigrupperna och ledamöterna i riksdagen. Stödet är rättsligt reglerat genom lagen om statligt stöd till politiska partier (1972:625) och lagen om stöd till riksdagsledamöterna och partigruppernas arbete (1999:1209).

Därutöver får partierna bidrag från organisationer, företag, stiftelser och privatpersoner. Dessa bidrag är inte föremål för lagreglering. Här gäller istället en frivillig överenskommelse med rötter i 1950-talet. Det finns alltså inget som tvingar svenska politiska partier att redovisa vem som skänker pengar till dem.

Inför valet 2006 tog Moderaterna emot mer än 30 miljoner kronor från hemliga donatorer via speciella insamlingssällskap med beteckningar som Tornet och Värnet, en ordning som verkar vara en kvarleva från mellankrigstiden, då den lite ljusskygga organisationen Unitas kanaliserade pengar till borgerliga partier från framför allt Kreuger- och Wallenbergsfärerna.

Sedan februari i år är de rödgröna oppositionspartierna – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – överens med Centern och Folkpartiet om att frivilligt redovisa gåvor som överstiger 20 000 kronor och från första kronan redovisa bidrag från företag och organisationer. Det är förvisso ett fall framåt, men svagheten med frivilliga arrangemang av detta slag bekräftas av att både Moderaterna och Kristdemokraterna har ställt sig utanför.

Sverige är ett av endast fyra västeuropeiska länder som saknar lagstiftning om obligatorisk redovisning av partiernas intäkter. De andra är Malta, San Marino och Schweiz. Därmed står Sverige vid sidan av en internationell trend i riktning mot allt större transparens och öppenhet:

Europarådet antog 2003 rekommendationer mot korruption vid partipolitisk finansiering. Häromåret granskades Sverige av rådets antikorruptionsgrupp – med det i dessa dagar passande namnet Greco – som kom fram till att det svenska systemet inte lever upp till rekommendationerna.

FN:s konvention om korruption (UNCAC), antagen 2003 och i kraft sedan 2005, innehåller bestämmelser om finansiering av partier och valkampanjer.

Europaparlamentet tog för sju år sedan beslut om en förordning med stadgar för partifinansiering på europeisk nivå.

Behovet av svensk lagstiftning på området har lyfts fram av bland annat Transparency International, en respekterad organisation som arbetar mot korruption. Men så sent som i vintras sade justitieminister Beatrice Ask blankt nej. Frivilliglinjen skall fortsätta gälla. Till saken hör att Ask är moderat.

En statlig utredning under Gullan Gidlund, professor i statsvetenskap, presenterade 2004 ett genomarbetat förslag till rättslig reglering, vars andra paragraf löd:

”Ett politiskt parti som vid det senaste valet har fått mandat i riksdagen eller i landstingsfullmäktige eller i kommunfullmäktige eller i Europaparlamentet skall årligen upprätta en redovisning över hur partiet finansierat sin politiska verksamhet.”

Samma princip föreslogs gälla enskilda ledamöter av valda politiska församlingar. Den gräns för när en bidragsgivares namn skall uppges i partiernas och kandidaternas redovisningar sattes till 20 000 kronor.

Det förhållandet att en stor del av partiernas verksamhet finansieras offentligt gör det, enligt Gidlunds övertygande argumentation, ännu viktigare att allmänheten får insyn. Hon påpekade vidare att personvalet har ökat betydelsen av öppen redovisning, eftersom det krävs ”stora ekonomiska resurser för att bedriva en effektiv personvalskampanj”.

Med sitt envetna hemlighetsmakeri om partibidragen erbjuder Moderaterna öppet mål för oppositionen. I en debattartikel för ett par månader sedan (GP 26/3) ställde den socialdemokratiske partisekreteraren Ibrahim Baylan en retorisk men fullt berättigad fråga:

”Vad döljer Moderaterna?”

Men även om Socialdemokraterna har all heder av att de redovisar privata bidrag på över 20 000 kronor, så bör de ligga lågt med självbelåtenheten.

Partiet hävdar att bidrag från fackföreningsrörelsen – och då särskilt LO – redovisas öppet och komplett. Det är en sanning med viss modifikation.

Vid Socialdemokraternas och LO:s gemensamma valupptakt 2006 överlämnade LO en check på 60 miljoner kronor till partiet. Det beloppet var emellertid endast en del av LO:s samlade bidrag.

Inför valet 2002 gjorde nyhetsbyrån TT en uppskattning av LO-stödet som då hamnade på cirka 98 miljoner kronor, klart över det belopp, 70 miljoner, som LO uppgett.

Riksdagsman Carl B Hamilton (FP) har med hjälp av bland annat Riksdagens utredningstjänst räknat fram ett ännu större totalbelopp, inbegripet värdet av fackligt anställdas arbetsinsatser: drygt 500 miljoner kronor inför valet 2002.

En annan oklarhet på den socialdemokratiska sidan är intäkterna från lotteriverksamheten. Socialdemokraterna har alltid försvarat det svenska spelmonopolet som ett sätt att bekämpa spelmissbruk och garantera att överskottet tillfaller allmänna och behjärtansvärda ändamål. Men partiet är också en av monopolets verkliga vinnare: valåret 2002 svarade de så kallade A-lotterierna för 29 procent av Socialdemokraternas intäkter. Det rörde sig om 80 miljoner kronor.

Vad som mer exakt händer med dessa medel är dock osäkert. När Dagens Nyheter för några år sedan försökte ta reda på hur stor del av ungdomsförbundet SSU:s verksamhet som finansieras med lotteripengar blev svaret att ”vi inte får prata om det”.

Ändå är det Moderaterna som – i sällskap med Kristdemokraterna – utmärker sig genom att konsekvent hemlighålla sina bidragsgivare.

Företrädare för Moderaterna pekar dessutom gärna på symbiosen mellan Socialdemokraterna och LO, men talar mindre om sin egen och den övriga borgerlighetens koppling till starka näringslivsintressen och diverse opinionsbildande organisationer och tankesmedjor som finansieras av det privata näringslivet.

Historiskt sett har detta uppenbara men i detalj lite diffusa beroende ställt till problem för de borgerliga.

Två veckor före valet 1948 briserade Molanderaffären. Socialdemokratiska Morgon-Tidningen påstod, med S-riksdagsmannen Seth Molander som källa, att Folkpartiets Stockholmsavdelning hade tagit emot flera miljoner kronor från näringslivet. Folkpartiet nekade och en utredning tillsattes. Den visade att Molander hade ljugit om beloppets storlek och han ströks från riksdagslistan. Men utredningen blev klar först på fredagskvällen före valet. Socialdemokraterna kunde tämligen ostörda genomföra sin valspurt på temat att huvudmotståndaren, Bertil Ohlins folkparti, var köpt av ”storfinansen”. Det kan ha bidragit till att de nederlagstippade Socialdemokraterna bara förlorade tre mandat och behöll makten.

Sexton år tidigare, knappt två månader före depressionsvalet 1932, tvingades den frisinnade statsministern Carl Gustaf Ekman avgå i djupaste vanära sedan han ljugit om sin egen namnteckning på en check på 50 000 kronor från finansmannen Ivar Kreuger. Per Albin Hanssons socialdemokrater hade sannolikt vunnit även utan denna affär – kanske den största politiska skandalen någonsin i Sverige – men den markerade slutet för den ”borgerliga vänster” som under Ekmans ledning hade hållit Socialdemokraterna borta från regeringsmakten under större delen av den parlamentariskt röriga perioden 1921–1932. Med Per Albin inleddes ett fyrtiofyraårigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Moderaterna borde reflektera över denna historia nästa gång de vägrar identifiera sina finansiärer och avfärdar en lagreglering av partiernas privata bidrag.

Svenska väljare vill, liksom väljare i andra demokratier, gärna veta vem som anser sig ha intresse av att ekonomiskt bistå ett visst parti eller en viss kandidat. Ty på en punkt hade Karl Marx nämligen helt rätt:

”Intresset ljuger aldrig”.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Per T Ohlsson
  • Opinion
MER ATT LÄSA:

Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22). Evaluation Report on Sweden. Transparency of Party Funding, Strasbourg, 19 February 2009 (GRECO). Makt. Om Sveriges demokratiska underskott (Timbro) red. Maria Rankka och Fredrik Segerfeldt. www.transparency-se.org.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu