Riksdagspartierna beräknas spendera omkring en kvarts miljard kronor på sina
valkampanjer. Störst budget har Socialdemokraterna: 70 miljoner kronor. På
andra plats hamnar Centern, som efter en stor tidningsaffär kan lägga 65
miljoner på kampanjarbete. Trea är Moderaterna, som har 60 miljoner kronor
att röra sig med.
Varifrån kommer pengarna? Och kan vi som väljare lita på att beloppen stämmer?
Merparten, omkring 70 procent, utgörs av offentliga medel, uppdelade i ett
partistöd för partiernas allmänna verksamhet och ett kanslistöd för
partigrupperna och ledamöterna i riksdagen. Stödet är rättsligt reglerat
genom lagen om statligt stöd till politiska partier (1972:625) och lagen om
stöd till riksdagsledamöterna och partigruppernas arbete (1999:1209).
Därutöver får partierna bidrag från organisationer, företag, stiftelser och
privatpersoner. Dessa bidrag är inte föremål för lagreglering. Här gäller
istället en frivillig överenskommelse med rötter i 1950-talet. Det finns
alltså inget som tvingar svenska politiska partier att redovisa vem som
skänker pengar till dem.
Inför valet 2006 tog Moderaterna emot mer än 30 miljoner kronor från hemliga
donatorer via speciella insamlingssällskap med beteckningar som Tornet och
Värnet, en ordning som verkar vara en kvarleva från mellankrigstiden, då den
lite ljusskygga organisationen Unitas kanaliserade pengar till borgerliga
partier från framför allt Kreuger- och Wallenbergsfärerna.
Sedan februari i år är de rödgröna oppositionspartierna – Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet – överens med Centern och Folkpartiet om att
frivilligt redovisa gåvor som överstiger 20 000 kronor och från första
kronan redovisa bidrag från företag och organisationer. Det är förvisso ett
fall framåt, men svagheten med frivilliga arrangemang av detta slag
bekräftas av att både Moderaterna och Kristdemokraterna har ställt sig
utanför.
Sverige är ett av endast fyra västeuropeiska länder som saknar lagstiftning om
obligatorisk redovisning av partiernas intäkter. De andra är Malta, San
Marino och Schweiz. Därmed står Sverige vid sidan av en internationell trend
i riktning mot allt större transparens och öppenhet:
Europarådet antog 2003 rekommendationer mot korruption vid partipolitisk
finansiering. Häromåret granskades Sverige av rådets antikorruptionsgrupp –
med det i dessa dagar passande namnet Greco – som kom fram till att det
svenska systemet inte lever upp till rekommendationerna.
FN:s konvention om korruption (UNCAC), antagen 2003 och i kraft sedan 2005,
innehåller bestämmelser om finansiering av partier och valkampanjer.
Europaparlamentet tog för sju år sedan beslut om en förordning med stadgar för
partifinansiering på europeisk nivå.
Behovet av svensk lagstiftning på området har lyfts fram av bland annat
Transparency International, en respekterad organisation som arbetar mot
korruption. Men så sent som i vintras sade justitieminister Beatrice Ask
blankt nej. Frivilliglinjen skall fortsätta gälla. Till saken hör att Ask är
moderat.
En statlig utredning under Gullan Gidlund, professor i statsvetenskap,
presenterade 2004 ett genomarbetat förslag till rättslig reglering, vars
andra paragraf löd:
”Ett politiskt parti som vid det senaste valet har fått mandat i riksdagen
eller i landstingsfullmäktige eller i kommunfullmäktige eller i
Europaparlamentet skall årligen upprätta en redovisning över hur partiet
finansierat sin politiska verksamhet.”
Samma princip föreslogs gälla enskilda ledamöter av valda politiska
församlingar. Den gräns för när en bidragsgivares namn skall uppges i
partiernas och kandidaternas redovisningar sattes till 20 000 kronor.
Det förhållandet att en stor del av partiernas verksamhet finansieras
offentligt gör det, enligt Gidlunds övertygande argumentation, ännu
viktigare att allmänheten får insyn. Hon påpekade vidare att personvalet har
ökat betydelsen av öppen redovisning, eftersom det krävs ”stora ekonomiska
resurser för att bedriva en effektiv personvalskampanj”.
Med sitt envetna hemlighetsmakeri om partibidragen erbjuder Moderaterna öppet
mål för oppositionen. I en debattartikel för ett par månader sedan (GP 26/3)
ställde den socialdemokratiske partisekreteraren Ibrahim Baylan en retorisk
men fullt berättigad fråga:
”Vad döljer Moderaterna?”
Men även om Socialdemokraterna har all heder av att de redovisar privata
bidrag på över 20 000 kronor, så bör de ligga lågt med självbelåtenheten.
Partiet hävdar att bidrag från fackföreningsrörelsen – och då särskilt LO –
redovisas öppet och komplett. Det är en sanning med viss modifikation.
Vid Socialdemokraternas och LO:s gemensamma valupptakt 2006 överlämnade LO en
check på 60 miljoner kronor till partiet. Det beloppet var emellertid endast
en del av LO:s samlade bidrag.
Inför valet 2002 gjorde nyhetsbyrån TT en uppskattning av LO-stödet som då
hamnade på cirka 98 miljoner kronor, klart över det belopp, 70 miljoner, som
LO uppgett.
Riksdagsman Carl B Hamilton (FP) har med hjälp av bland annat Riksdagens
utredningstjänst räknat fram ett ännu större totalbelopp, inbegripet värdet
av fackligt anställdas arbetsinsatser: drygt 500 miljoner kronor inför valet
2002.
En annan oklarhet på den socialdemokratiska sidan är intäkterna från
lotteriverksamheten. Socialdemokraterna har alltid försvarat det svenska
spelmonopolet som ett sätt att bekämpa spelmissbruk och garantera att
överskottet tillfaller allmänna och behjärtansvärda ändamål. Men partiet är
också en av monopolets verkliga vinnare: valåret 2002 svarade de så kallade
A-lotterierna för 29 procent av Socialdemokraternas intäkter. Det rörde
sig om 80 miljoner kronor.
Vad som mer exakt händer med dessa medel är dock osäkert. När Dagens Nyheter
för några år sedan försökte ta reda på hur stor del av ungdomsförbundet
SSU:s verksamhet som finansieras med lotteripengar blev svaret att ”vi inte
får prata om det”.
Ändå är det Moderaterna som – i sällskap med Kristdemokraterna – utmärker sig
genom att konsekvent hemlighålla sina bidragsgivare.
Företrädare för Moderaterna pekar dessutom gärna på symbiosen mellan
Socialdemokraterna och LO, men talar mindre om sin egen och den övriga
borgerlighetens koppling till starka näringslivsintressen och diverse
opinionsbildande organisationer och tankesmedjor som finansieras av det
privata näringslivet.
Historiskt sett har detta uppenbara men i detalj lite diffusa beroende ställt
till problem för de borgerliga.
Två veckor före valet 1948 briserade Molanderaffären. Socialdemokratiska
Morgon-Tidningen påstod, med S-riksdagsmannen Seth Molander som källa, att
Folkpartiets Stockholmsavdelning hade tagit emot flera miljoner kronor från
näringslivet. Folkpartiet nekade och en utredning tillsattes. Den visade att
Molander hade ljugit om beloppets storlek och han ströks från
riksdagslistan. Men utredningen blev klar först på fredagskvällen före
valet. Socialdemokraterna kunde tämligen ostörda genomföra sin valspurt på
temat att huvudmotståndaren, Bertil Ohlins folkparti, var köpt av
”storfinansen”. Det kan ha bidragit till att de nederlagstippade
Socialdemokraterna bara förlorade tre mandat och behöll makten.
Sexton år tidigare, knappt två månader före depressionsvalet 1932, tvingades
den frisinnade statsministern Carl Gustaf Ekman avgå i djupaste vanära sedan
han ljugit om sin egen namnteckning på en check på 50 000 kronor från
finansmannen Ivar Kreuger. Per Albin Hanssons socialdemokrater hade
sannolikt vunnit även utan denna affär – kanske den största politiska
skandalen någonsin i Sverige – men den markerade slutet för den ”borgerliga
vänster” som under Ekmans ledning hade hållit Socialdemokraterna borta från
regeringsmakten under större delen av den parlamentariskt röriga perioden
1921–1932. Med Per Albin inleddes ett fyrtiofyraårigt socialdemokratiskt
maktinnehav.
Moderaterna borde reflektera över denna historia nästa gång de vägrar
identifiera sina finansiärer och avfärdar en lagreglering av partiernas
privata bidrag.
Svenska väljare vill, liksom väljare i andra demokratier, gärna veta vem som
anser sig ha intresse av att ekonomiskt bistå ett visst parti eller en viss
kandidat. Ty på en punkt hade Karl Marx nämligen helt rätt:
”Intresset ljuger aldrig”.