Polen börjar om

Få länder lever med, i och genom det förflutna så intensivt som Polen. Nationens historiska erfarenheter, lika tragiska som heroiska, har präglats av svek och katastrofer.

Nu prövas polackerna återigen.

Förra lördagen kraschade det polska presidentplanet utanför Smolensk i västra Ryssland. Samtliga 96 passagerare omkom. På ett ögonblick utplånades delar av Polens elit i ett brinnande inferno: president Lech Kaczynski med hustru Maria, centralbankschefen, försvarsministern, försvarsstabschefen.

Katastrofen är impregnerad av historisk symbolik.

Lech Kaczynski, president sedan 2005 och tvillingbror till Polens förre premiärminister Jaroslaw Kaczynski, var på väg till en ceremoni för att hedra offren för en fasansfull förbrytelse: Katyn 1940. När Hitler och Stalin delat Polen mördades 21 857 polacker, främst högutbildade reservofficerare, av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. De sköts med nackskott och slängdes i massgravar. Katyn, ett skogsområde nära Smolensk där över 4000 kroppar hittades 1943, har blivit samlingsnamnet för en hel serie massmord på polska soldater.

Sovjetunionen hävdade att Nazityskland låg bakom slakten i Katyn och det ryska kommunistpartiet – Rysslands största oppositionsparti – håller än idag fast vid den versionen. Men skuldfrågan är för länge sedan avgjord: dödsdomarna fastställdes i ett protokoll från den 5 mars 1940, undertecknat av den sovjetiske inrikeskommissarien Lavrentij Beria.

Stalin ville decimera Polens borgerliga elit – och fyra år senare tog han ytterligare ett steg mot detta grymma mål.

I augusti 1944, när sovjetiska styrkor närmade sig, gjorde den polska Hemmaarmén uppror mot tyskarna i Warszawa. Hemmaarmén dominerades av motståndskämpar som ville se ett fritt och demokratiskt Polen efter kriget. Det passade inte in i Stalins planer.

Istället för att bistå polackerna gjorde de sovjetiska styrkorna halt vid floden Wisla och Stalin meddelade sina allierade USA och Storbritannien att de inte fick använda flygfält på Sovjetkontrollerat område för hjälpsändningar. I oktober, när tyskarna slagit ned revolten, hade 180 000 civila och 20 000 soldater i Hemmaarmén mist livet.

Stalin lät Hitler göra smutsjobbet.

Polen kastade av sig det kommunistiska oket 1989. Sedan dess har Katyn förgiftat de polsk-ryska relationerna. Det blev särskilt tydligt under Vladimir Putins tid som rysk president. Putin, med en bakgrund i KGB, distanserade sig i Katynfrågan från Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin som erkänt Sovjets skuld.

Men för några veckor sedan bjöd Putin, nu rysk premiärminister och fortfarande landets starke man, in sin polske kollega Donald Tusk till en ceremoni i Katyn den 7 april. Även om Putin undvek en direkt ursäkt uppfattades det från polsk sida som ett ärligt försök att förbättra relationerna.

President Lech Kaczynski, liksom sin bror en konservativ nationalist med starkt antiryska instinkter, förstod även han att ett nytt kapitel höll på att skrivas i förhållandet mellan de båda länderna. Därav hans ödesdigra flygresa mot Smolensk.

Katastrofen den 10 april har inte avbrutit närmandet. Tvärtom. Sympatiyttringarna från Moskva har rört den chockade polska nationen och Putins spontana omfamning av Donald Tusk på olycksdagen har jämförts med Verdun 1984, då Helmut Kohl och François Mitterrand höll varandra i handen på platsen för ett av första världskrigets blodbad. Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski talar om ”ett emotionellt genombrott”.

Flera trådar från Polens historia tvinnas samman bland vrakdelar och sönder­slagna trädtoppar utanför Smolensk.

Ombord på presidentplanet fanns Anna Walentynowicz. När hon 1980 avskedades från Leninvarvet i Gdansk startade en strejk- och protestvåg som ledde till bildandet av Solidaritet, östblockets första fria fackföreningsrörelse. Ett annat av kraschens offer var Ryszard Kaczorowski, den siste presidenten i Polens Londonbaserade exilregering, verksam fram till kommunistregimens fall.

Att Kaczorowski och Lech Kaczynski omkom i samma flygkrasch är som ett kusligt eko från det förflutna.

Den 4 juli 1943 lyfte ett Liberatorplan från Gibraltars flygplats. En av passagerarna var Wladyslaw Sikorski, premiärminister i Polens exilregering. Strax efter start störtade planet i havet. Alla utom piloten dog.

Bara några månader tidigare hade Stalin avbrutit de diplomatiska förbindelserna med den polska Londonregeringen som svar på att Sikorski krävt att Röda Korset skulle undersöka Katynmassakern.

Sikorski, som var general, tillhörde oppositionen mot landsfadern Jozef Pilsudskis diktatoriska styre efter statskuppen 1926, men sex år tidigare, i augusti 1920, hade han tillsammans med Pilsudski spelat en viktig roll i det slag som gått till historien som ”Undret vid Wisla”.

Röda armén hade trängt in i det nyligen återuppståndna Polen för att gå vidare mot Tyskland. Lenin och Michail Tuchatjevksij, den ryske befälhavaren, var säkra på en promenadseger, men vid Wisla slogs ryssarna tillbaka. Sedan Sikorski stoppat Röda arméns avancemang i norr fick Pilsudski möjlighet att sätta igång en motoffensiv.

Europa kunde andas ut.

Peter Johnsson berättar i sin magnifika bok Polen i historien att Storbritanniens ambassadör, som följde striderna från sin Rolls Royce, var så tagen att han i en rapport hem till London jämförde polackernas framgång med Karl Martells seger över den arabiska invasionsarmén vid Tours år 732.

Ytterst få utanför Polen känner idag till ”Undret vid Wisla” och det irriterar historiemedvetna polacker, som gärna passar på att framhålla att detta inte var första gången som de räddade Europa: det var en polsk kung, Johan III Sobieski, som 1683 bröt den turkiska belägringen av Wien.

Men Europa har – så upplevs det i varje fall av åtskilliga polacker – tackat för dessa insatser genom att gång på gång svika Polen.

På 1700-talet styckades Polen successivt av Österrike, Preussen och Ryssland. Perioden 1795–1918 existerade ingen polsk stat överhuvudtaget.

Den 1 september 1939 anfölls Polen av Hitlers arméer. Efter ett par dagar förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland, men skickade ingen hjälp. Den 17 september ockuperades sedan östra Polen av Sovjet i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.

Under andra världskriget anslöt sig en kvarts miljon polacker till de västallierade; det var polska soldater som intog Monte Cassino. Men vid Teheran- och Jaltakonferenserna såldes Polen ut till Stalin.

I kombination med de mörka stråken i Polens nationella arv – som antisemitism och doktrinär katolicism – har minnet av dessa oförrätter skapat en bitter och grälsjuk attityd till omvärlden som ofta manifesterade sig under Kaczynskieran. När Lech Kaczynski förra året drog ut på undertecknandet av EU:s Lissabonfördrag, bara för att obstruera, suckades det tungt i Bryssel, Paris och Berlin.

Men efter flygkatastrofen vid Smolensk kan blockeringarna vara på väg att låsas upp. Den prisade journalisten Maciej Zaremba, född i Polen, har fångat fenomenet i en gripande betraktelse över en sorg som ”är så stor att den måste delas”. (DN 11/4)

Polen kommer aldrig att kunna frigöra sig från det förflutnas demoner, men möjligen håller det nu på att växa fram ett nytt polskt förhållningssätt till historien: att lära av den, inte leva i den.

Under den gångna veckan har Polens statsmaskineri fungerat med precisionen hos ett urverk. Ställföreträdare har snabbt tagit över efter de omkomna och författningen har följts till punkt och pricka. Polen har därmed bekräftat sin demokratiska och institutionella mognad. Men Polen måste också frigöra sig från sin destruktiva fixering vid vad som varit. Det är en förutsättning för att landet skall kunna leva upp till sin enorma potential.

Ty Polen är en europeisk stormakt i vardande, en nation med nästan 40 miljoner invånare som tagit stormsteg under tjugo år i frihet: 1990 uppgick landets BNP per capita till 6000 dollar, idag är den 17 000 dollar, medellivslängden har ökat med nästan fem år, antalet högskolestudenter har mer än tiodubblats och 2020 beräknas Polen nå samma levnadsstandard som Västeuropa. Arbetslösheten är besvärande hög, 13 procent, men under de första två kvartalen 2009, när världsrecessionen var som djupast, kom ett formidabelt styrkebesked: Polen var det enda EU-landet med växande ekonomi.

Än är Polen ej förlorat.

MER ATT LÄSA: Polen i historien (Carlsson Bokförlag) av Peter Johnsson. Polen (SNS) av Jakub Swiecicki. Rising ’44. The Battle for Warsaw (Viking) av Norman Davies. Polen. Diamant i aska (Fischer & Co) av Kjell Albin Abrahamson.