Politik är att tala

Förra onsdagen hölls partiledardebatt i riksdagen, i söndags möttes statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S) i Agenda och tre dagar senare drabbade de samman i Sveriges Radio. I kväll är det partiledardebatt i SVT.

Fram till valdagen den 19 september ligger trettiotre politiskt intensiva och spännande veckor framför oss. Men i ett avseende lär de bli allt annat än uppbyggliga, ty frågan är om det svenska politiska språket någonsin har varit så torftigt som nu: platt, slappt, ibland plumpt.

Bottenrekordet – hittills– innehas av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M), som uttryckte sig så här när finanskrisen slog till med full kraft och tusentals förlorade jobbet: ”Det blir riktiga skitår.”

Meningslösa floskler duggar tätt. Fredrik Reinfeldt inledde riksdagens partiledardebatt den 20 januari med att lite högstämt förkunna följande: ”Ett föregångsland som står still kommer dock att sluta vara ett föregångsland.” Och Mona Sahlin höjde knappast nivån när hon upprepade det socialdemokratiska mantrat om att alliansregeringen ”lånar till skattesänkningar”, en tankegång som egentligen bygger på en missuppfattning: att sänka skatter handlar inte om att ge folk lånade pengar, utan om att ta lite mindre pengar ifrån dem.

I onsdagens radiodebatt i Studio Ett irrade Reinfeldt och Sahlin runt i sjukförsäkringens labyrinter – och hittade aldrig ut. Plattityderna trängdes i etern. ”Vi lägger inte förslag för att försämra för människor”, sade Sahlin.

Visst hettar det till ibland, men då tenderar det att urarta i oreflekterade och svepande anklagelser. När valets båda huvudpersoner duellerade i Agenda påstod Sahlin att regeringen har ”förstört a-kassan” medan Reinfeldt beskyllde Sahlin för att ”ljuga sig förbi” finanskrisen.

Fast den partiledare som oftast spårar ur är Lars Ohly (V). Hans språk kännetecknas av grova påhopp – som att regeringen gynnar ”parasiterna i samhället” – och försåtliga associationer. ”Jag menar att det måste vara slut på jakten på arbetslösa och sjuka och för den delen också på vargar”, undslapp han sig i riksdagsdebatten häromveckan. Det finns förvisso skäl att kritisera regeringens illa förberedda reformer av trygghetssystemen, men att koppla samman dem med en rent fysisk jakt på levande varelser är vettlöst.

Sedan Olof Palme har Sverige inte haft en ledande politiker som också varit en storslagen talare. Närmast kommer antagligen förre statsministern Göran Persson. ”Den som är satt i skuld är icke fri” tillhör redan klassikerna. En annan sentida talartalang är Carl Bildt, men i hans fall rör det sig mest om korta, kvicka vändningar – som när han lanserade allitterationen ”rödgrön röra”.

En förklaring till bristen på finess och retorisk höjd är att pr- och kommunikationsbranschen har brutit in i det politiska språket, som skalats av och förflackats i tron att en tillkämpad vardaglighet skall göra det lättare att sälja de politiska produkterna. Det framstår som symptomatiskt att Moderaternas partisekreterare Per Schlingmannnnnn, med en bakgrund som kommunikationskonsult, säger sig hitta verbal inspiration ”på tunnelbanan eller vid korvståndet”. (Språktidningen 2/09)

En annan förklaring är partiernas fantasilösa fixering vid senaste nytt från amerikanska valkampanjer. Ett övertydligt uttryck för detta var när Mona Sahlin förra året försvenskade Barack Obamas slogan ”Yes we can”’ till ”S we can”.

Varför gå över ån efter vatten?

I gamla riksdagsprotokoll, i litteraturen och i arkivens dokumentgravar vilar en formlig skatt av eleganta formuleringar, passionerade utspel och briljanta resonemang – allt på vacker svenska. Det är ett rikt arv som dessvärre har fallit i glömska.

Under arbetet med ett större bokprojekt om svenska statsministrar – med utgivning på Albert Bonniers Förlag i maj – har jag gång på gång slagits av att det åtminstone på en punkt var bättre förr.

Ena dagen har jag varit försjunken i tal av Karl Staaff, Hjalmar Branting, Rickard Sandler eller Olof Palme. Nästa dag har jag suttit med riksdagens aktuella snabbprotokoll framför mig. Skillnaden är svindlande.

Till och med elakheterna var bättre förr. Den knivskarpe Sandler, statsråd i flera regeringar på 1920- och 1930-talen och statsminister 1925–1926, var ordförande i den socialiseringsnämnd som ofta ifrågasattes från borgerligt håll. I ett replikskifte i riksdagen 1925 drabbades bondeförbundaren Olof Olsson i Kullenbergstorp av en Sandlersk idiotförklaring som var så utsökt formulerad att det nog inte var någon i kammaren som tog illa upp:

”Herr Olsson i Kullenbergstorp hade för sin del lagt vid sidan av varandra Marx’ skrifter och socialiseringsnämndens utlåtande, och han kunde inte riktigt fatta sammanhanget. Ja, nu vill jag säga, att varken Marx eller socialiseringsnämnden nödvändigt behöver rå för det, det gives också en tredje möjlighet.”

Bataljerna i riksdagen under 1900-talets första hälft kunde vara minst lika hårda som idag, men vid sådana tillfällen, när känslorna tog överhanden, behöll man ändå ett slags värdighet.

I en debatt om arbetslöshetshjälp 1923 returnerade statsminister Hjalmar Branting några älskvärdheter från högermannen Ernst Trygger, men blixtrade sedan till:

”Jag måste säga, att i detta anförande var herr Trygger återigen den gamle ledaren för den gamla förstakammarhögern, och inför den mannen som representant för en princip, rakt motsatt min egen, kan jag icke böja mig, där korsas våra klingor – och där blir det strid på liv och död!’’

Förr vågade politiker, till skillnad från nu, lita på att allmänheten var kapabel att ta till sig resonerande budskap och inte bara förenklande paroller.

I riksdagens remissdebatt 1956 pekade statsminister Tage Erlander på en ny typ av missnöje som uppstått i välfärdssamhället, väsensskilt från det missnöje som tidigare underblåstes av skriande orättvisor:

”Det är ett missnöje som jag skulle vilja karakterisera som de stora förväntningarnas missnöje. Den fulla sysselsättningen och den sociala tryggheten och en år från år snabbt stigande standard har skapat en ny tillförsikt hos alla inför framtiden, men har också skapat en stigande otålighet över att det inte går fortare än det gör.’’

Olof Palme förknippas framför allt med lidelsefulla markeringar mot missförhållanden i världen: ”diktaturens kreatur’’ om kommunisterna i Tjeckoslovakien, ”satans mördare’’ om fascisterna i Spanien och hans återkommande fördömanden av USA:s krig i Vietnam. Men han var kanske som bäst när han fick tid och utrymme att väga orden.

Den dåvarande kommunikationsministern Palme, socialdemokratins uppåtstigande stjärna, höll 1965 ett radioföredrag under rubriken ”Vi och utlänningarna”. Fyrtiofem år senare, med Sverigedemokraterna på tröskeln till riksdagen, skulle detta öppna perspektiv behöva lyftas fram. Men då krävs ett språk som just lyfter – som hos Palme:

”Vi kan inte bygga murar mot omvärlden, murar som betyder isolering och tillbakagång. Utvecklingen för människorna närmare och närmare varandra, i en kontakt som betyder stimulans men också nötning och svårigheter ... Världen kommer in till oss och vi måste komma ut i världen.’’

Den utpräglade resultatpolitikern och maktspelaren Carl Gustaf Ekman, frisinnad statsminister 1926–1928 och 1930–1932, var inte särskilt passionerad. Utom i en fråga. Och i den kände hans passion inga gränser.

Inför folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922, som lyckligtvis slutade med knapp seger för förbudsmotståndarna, var Ekman förbudsvännernas självklara ledargestalt. Det är svårt att föreställa sig en nutida politiker som skulle kunna – eller våga – artikulera en lika flammande övertygelse. Ekman talade om alkoholen:

”Den minskar både vår andliga och materiella kraft. Den frisläpper våra lidelser, men hindrar vår förmåga till landsgagnelig gärning. Den vidgar våra sociala klyftor, och dömer till livets skuggsida tusenden, som eljest skulle söka och finna sol och stärkande luft. Den förvandlar till bördor många, som borde vara bärare.”

Politiker av idag skall självfallet inte försöka plagiera forna tiders språkbruk. Men de kunde gott låta sig inspireras av föregångare som förstod språkets oanade möjligheter och som därför behandlade orden med respekt och eftertänksamhet.

Sverige är i själva verket ett utmärkt exempel på språkets politiska potential. Den moderna svenska erfarenheten har ju inte definierats av en bestämd händelse eller av ett visst beslut, utan av ett ord, en mäktig metafor, som utvecklades av Per Albin Hansson i riksdagen 1928:

Folkhemmet.