Putin på export

Ryssarna pressade tillbaka den georgiska armén, fortsatte längre in i Georgien och startade även operationer från Abchazien, en annan separatistprovins som sedan början av 1990-talet har stått under Moskvas beskydd. Georgiens infrastruktur blev hårt åtgången och tusentals georgier, huvudsakligen fördrivna från Sydossetien, lever idag som flyktingar i sitt eget land.

Efter fem dagars krig lyckades Frankrikes president Nicolas Sarkozy, EU:s dåvarande ordförande, förhandla fram ett avtal om vapenvila.

Han blev grundlurad.

Avtalet byggde på att alla styrkor skulle dras tillbaka till de ställningar som de intog före den 7 augusti. Det har ryssarna struntat i. Ett par veckor efter vapenvilan erkände de istället Sydossetien och Abchazien som självständiga stater. Det var en de facto-annektering av områden som folkrättsligt utgör delar av Georgien. För första gången sedan 1945 ändrades europeiska gränser genom ett direkt militärt ingripande utifrån.

Ryska jämförelser med Kosovo är orimliga. Kosovos självständighetsförklaring från Serbien i februari 2008 föregicks, efter Natos intervention 1999, av ett nästan tioårigt FN-mandat och Kosovo har erkänts av ett sextiotal länder medan endast Nicaragua har följt det ryska exemplet och erkänt Sydossetien och Abchazien.

Sedan ”Rosornas revolution” 2003 och Micheil Saakasjvilis seger i presidentvalet året därpå har Georgien varit en nagel i ögat på Ryssland, som utsatt den lilla kaukasiska republiken för allehanda trakasserier: avklippta kommunikationer, importförbud, gränskränkningar.

Saakasjvili, obalanserad och lätt auktoritär, saknar inte ansvar för den tragedi som drabbat hans land. Angreppet den 7 augusti var en häpnadsväckande dumhet. Ryssland väntade bara på ett lämpligt tillfälle och hade utfärdat ryska pass åt halva befolkningen i Sydossetien. Det fungerade sedan som förevändning för det massiva motanfallet: ryska medborgare måste skyddas.

Rysslands agerande dikterades emellertid inte av omsorg om sydossetierna. Saakasjvili skulle förödmjukas som straff för att han strävar efter att ansluta Georgien, strategiskt beläget mellan Svarta havet och oljerika Azerbajdzjan, till Nato och EU. Som Ryssland ser det tillhör Georgien, i likhet med andra forna Sovjetrepubliker, en rysk ”intressezon”, där västallierade regeringar inte kan tolereras.

Den ryska regimen gör ingen hemlighet av att målet är att störta Saakasjvili. President Dmitrij Medvedev har dödförklarat honom politiskt och premiärminister Vladimir Putin, tidigare president och fortfarande Rysslands starke man, har sagt sig vilja ”hänga honom i ballarna”, ett språkbruk helt i linje med den machoimage som den förre KGB-officeren Putin odlar.

Putin och Medvedev kan känna sig ganska nöjda ett år senare. De lyckades inte få bort Saakasjvili, men hans ställning har försvagats. Ryssland har säkrat kontrollen över Abchaziens kust utmed Svarta havet och därmed också över ett område i omedelbar närhet av Sotji, platsen för de olympiska vinterspelen 2014. I Sydossetien har Ryssland stärkt sin militära position intill de olje- och gasledningar som genomkorsar Georgien. Observatörer från FN och OSSE har tvingats lämna regionen.

Efter de första protesterna mot Rysslands oproportionerliga våldsanvändning och en period med frysta kontakter har EU och Nato börjat normalisera sina ryska förbindelser. USA:s nye president Barack Obama, som i förra månaden besökte Moskva, vill ”starta om” de rysk-amerikans­ka relationerna.

EU – och särskilt Tyskland, unionens största ekonomi – gör sig allt mer beroende av energileveranser från ett Ryssland som inte drar sig för att använda naturresurser i utpressningssyfte. Redan idag importerar EU en tredjedel av sin gas och olja från Ryssland.

Insikten om riskerna har vuxit efter Georgienkriget, men EU har inte lyckats samla sig kring en trovärdig politik för energisäkerhet. Nyligen enades Turkiet och fyra transitländer i EU om att bygga Nabucco, en gasledning från Turkiet till Österrike. Den skall kopplas samman med en pipeline från Azerbajdzjan via Georgien, SCP, och bli ett alternativ till ryska distributionskanaler. Men projektet omges av politisk och ekonomisk ovisshet och motarbetas av Ryssland.

Joseph Biden, USA:s vicepresident, besökte häromveckan Ukraina och Georgien och bekräftade att USA står bakom de båda ländernas ansökningar om Natomedlemskap. Men mest uppmärksamhet väckte en intervju i Wall Street Journal, där Biden, känd för sin spontana frispråkighet, beskrev Ryssland som en koloss på lerfötter:

Befolkningen krymper och ekonomin ”vittrar sönder” medan landet ”klamrar sig fast vid något ohållbart ur det förflutna”. Det föll inte i god jord i Moskva, där president Obama just hade välkomnat samarbetet med ett ”starkt, fredligt och välmående Ryssland”.

Bidens uttalande må ha varit ett diplomatiskt klavertramp, men det ligger mycket i vad han sade. Ryssland befinner sig i demografisk kris – medellivslängden för män är 59 år – och den fossildrogade ryska ekonomin är omodern och ineffektiv. De senaste årens imponerande tillväxtsiffror har framför allt möjliggjorts av höga oljepriser. Nu, när efterfrågan på olja har fallit i spåren av efterkrigstidens djupaste lågkonjunktur, har botten gått ur ekonomin: BNP minskade med 10,1 procent under årets första sex månader.

Men Rysslands långsiktiga ambition att återupprätta den sovjetiska intressesfären – Putin har kallat Sovjet­unionens kollaps ”1900-talets största geopolitiska katastrof” – påverkas inte av konjunkturens svängningar.

Denna plan, paranoid och xenofobisk, har varit överordnad allt annat sedan Putins upphöjelse till presidentposten vid årsskiftet 1999-2000. Militärbudgeten har ökat med 25 procent om året och så sent som i mars i år aviserade Dmitrij Medvedev, handplockad till presidentposten av Putin, ”en storskalig återupprustning” med udden riktad mot Nato.

Demokratiska reformer och institutioner som började växa fram under det kaotiska 1990-talet har monterats ned. Samtliga nationella TV-kanaler styrs numera av Kreml och Ryssland har blivit ett av världens farligaste länder för journalister: ett tjugotal har mördats de senaste nio åren, däribland den kända regimkritikern Anna Politkovskaja.

Putin och kretsen kring honom behärskar regionerna, storföretagen och parlamentet. Korruption och rättslöshet griper omkring sig.

För några veckor sedan mördades Natalja Estemirova i Tjetjenien. Hon arbetade för Memorial, en organisation som kartlägger brott mot de mänskliga rättigheterna. President Medvedev fördömde mordet, men uteslöt också alla kopplingar till den ryska statsmakten, trots att Estemirova hade en svuren fiende i Ramzan Kadyrov, en brutal klanledare som på Moskvas uppdrag styr det krigshärjade Tjetjenien.

Parallellt med denna ryska ”Putiniser­ing” har sovjetiska symboler och traditioner fått en renässans och i den officiella historieskrivningen förnekas, eller ursäktas, Stalins terror.

Därför kan Georgienkriget inte betraktas separat från den inre situationen i Ryssland:

Genom militärt våld i stor skala har Ryssland utvidgat Putins Sovjetnostalgiska nyordning till ett annat lands territorium.

Var kommer nästa framstöt? Kanske på den ukrainska Krimhalvön vid Svarta havet. Ukraina kan kräva att Ryssland lämnar flottbasen i Sevastopol 2017, då ett tjugoårigt hyresavtal löper ut. Omkring 60 procent av befolkningen på Krim är ryssar och det cirkulerar uppgifter om att de erbjuds ryska pass – precis som sydossetierna.

Det vidsträckta Ryssland, med sina enorma naturtillgångar och sitt rika kulturella arv, kan naturligtvis inte tänkas bort ur internationella sammanhang. Men om västvärldens ledare tror att det nu, ett år efter Georgienkriget, är dags att gå vidare och låtsas som om inget hänt, så bedrar de sig själva.

Ryssland har valt väg. Och vägen leder bakåt.