Många av regeringens prognoser är fortfarande dystra. bnp rasar med 5,2
procent i år, det största produktionsfallet sedan andra världskriget, och
nästa år stannar tillväxten vid blygsamma 0,6 procent. Arbetslösheten ökar
från 8,8 procent i år till 11,4 procent 2010 och 11,6 procent 2011.
Men det globala efterfrågefallet har bromsats och världsekonomin beräknas
börja växa igen mot slutet av året. Det är goda nyheter för ett
exportberoende Sverige. Och eftersom de offentliga finanserna inte har
försvagats lika mycket som befarat ser regeringen en möjlighet till
storsatsningar för att understödja den återhämtning som nu är på gång. Under
2010 rör det sig om åtgärder för 32 miljarder kronor.
Borgs krisbudget är i allra högsta grad en valbudget.
Prognosmakarna, även regeringen, tror att tillväxten är tillbaka på nivåer
mellan 3 och 4 procent 2011–2012. Men obehagliga överraskningar och bakslag
kan aldrig uteslutas.
I finansplanen pekar regeringen särskilt på de svenska bankernas exponering
mot Baltikum. Om krisen fördjupas ytterligare i de baltiska länderna kan det
leda till minskad tillgång på krediter för svenska hushåll och företag.
En annan osäkerhetsfaktor är nästa års avtalsrörelse, som omfattar drygt tre
miljoner löntagare. Många av de avtal som ingicks 2007 löper ut den 31 mars
2010.
Klimatet mellan parterna är iskallt.
Förra veckan publicerade statliga Konjunkturinstitutet, KI, sin
lönebildningsrapport. Där rekommenderar KI ”låga men i genomsnitt positiva
löneökningar” på mellan 1,0 och 2,5 procent per år för perioden 2010–2012.
Detta irriterade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, som fann det ”lite
märkligt att KI lägger sig i”. Men argast var hon på de företrädare för
arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv som inte ser något utrymme alls för
löneökningar i de centrala kollektivavtalen. Det kan, menar de, bara bli tal
om lokalt beslutade löneökningar (SvD 15/9).
Lundby-Wedin var rasande när hon talade på Sekos kongress:
”Vad är det för jäkla trams? De ska skämmas. Det blir aldrig nollavtal och det
blir aldrig stopp för centrala avtal. Vi måste vara stenhårda i detta,
kamrater” (TT 16/9).
I fredags, när LO presenterade sina riktlinjer för avtalsrörelsen, spädde
avtalssekreteraren Per Bardh på med att arbetsgivarna valt
”frontalkollision”.
Det kan knappast komma som en överraskning för LO att utrymmet för
löneökningar är ytterst begränsat i den djupaste ekonomiska krisen sedan
1930-talet, även om KI också varnar för den nollinje som tycks föresväva
arbetsgivarna:
”Utvecklingen med oförändrad arbetskostnad kan bli betydligt sämre om
förväntningar om en långsiktigt lägre inflation biter sig fast. I värsta
fall kan ekonomin hamna i en deflationsspiral där priser och löner faller.”
Men LO-ledningens ilska kan inte enbart förklaras med nivåer och
procentsatser. Det handlar också om makt och om politiskt betingad misstro.
Tidigare i år havererade samtalen mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK om ett
nytt huvudavtal. Motsättningarna när det gällde konfliktreglerna och –
framför allt – lagen om anställningsskydd gick inte att överbrygga.
Det nu gällande huvudavtalet ingicks i Saltsjöbaden 1938. Regelverket, från
början utformat av parterna själva, kompletterades på 1970-talet med
politiska beslut under socialdemokratiska regeringar som delvis försköt
maktbalansen till fackens fördel. Bland dessa lagar återfinns lagen om
anställningsskydd, las. LO håller benhårt fast vid las medan arbetsgivarna
anser att lagen inskränker företagens möjligheter att behålla kompetens vid
personalminskningar.
Man kan förvisso diskutera exakt i vilken utsträckning las är ett problem, men
den fackliga bilden av lagen som den yttersta garantin mot godtyckliga
uppsägningar och diktat från arbetsgivarna saknar stöd i verkligheten.
Svante Nycander, tidigare chefredaktör för DN och författare till det moderna
standardverket Makten över arbetsmarknaden, kallar las ”en förgiftad gåva
till löntagarna” (Lag & Avtal 18/3).
Före las var anställningsskyddet en fråga för parterna och det fungerade på
det hela taget utmärkt. Det fanns ingen fri uppsägningsrätt; arbetsgivarna
var skyldiga att motivera uppsägningar. Men politikerna blandade sig i –
”beskäftigt och okunnigt”, skriver Nycander – och kastade därmed in en
jäsande surdeg i relationen mellan arbetsmarknadens parter.
Det är svårt att se vad facket skulle förlora på en återgång till ett
avtalsbaserat anställningsskydd, där löntagarnas trygghet vägs mot
företagens behov av flexibilitet. Men las har blivit en symbolfråga,
särskilt för LO, och utgör nu det kanske enskilt största hindret för en
modernisering av den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Det höga tonläget hos LO hänger emellertid också samman med att Sverige har en
borgerlig regering. Följaktligen kan nästa års lönerörelse få en politisk
dimension.
Redan hösten 2006, strax efter maktskiftet, varnade Lundby-Wedin för problem i
avtalsförhandlingarna 2007. Hon skrev en frän artikel på DN Debatt med
rubriken ”Konflikt följden av regeringens politik”. Trots detta blev det en
lugn avtalsrörelse, som underlättades av en god konjunktur. Inför nästa år
är förutsättningarna inte lika gynnsamma.
I den känsliga frågan om las drar sig i synnerhet de ”nya” Moderaterna för att
utmana fackföreningsrörelsen. Men det har inte på något sätt dämpat främst
LO:s aversion mot den borgerliga regeringen.
Reformeringen av de fackligt administrerade a-kassornas finansiering 2007 har
orsakat en intensiv bitterhet i de fackliga leden. Reformen – som i ett slag
gjorde det väsentligt dyrare att vara med i en a-kassa – är den viktigaste
förklaringen till en dramatiskt fallande facklig organisationsgrad bland
svenska löntagare: från 77 procent 2006 till 71 procent 2008. Under 2007 och
2008 förlorade fackförbunden 235 000 medlemmar, en nedgång med nästan 8
procent. LO-förbunden tappade 11 procent. Och ju färre medlemmar, desto
svagare organisationer.
”Aldrig tidigare har ett statligt ingrepp på den svenska arbetsmarknaden haft
en så negativ inverkan på den fackliga organisationsgraden”, konstaterar
Lundasociologen Anders Kjellberg, som studerat reformens effekter.
Nu kan det, enkelt uttryckt, finnas en facklig vilja att ”ge igen” genom att
ställa till med oreda i en avtalsrörelse som genomförs parallellt med
uppladdningen inför valet i september nästa år. Stämningar av det slaget
riskerar framför allt att gripa omkring sig inom LO med dess starka
kopplingar till Socialdemokraterna.
Är LO verkligen berett att agera så politiskt kallhamrat? Svensk
fackföreningsrörelse har ju en lång tradition av ansvarstagande, senast
bekräftad av IF Metalls krisavtal inom industrin. Att hota, som Wanja
Lundby-Wedin gjorde hösten 2006, är en sak. Att gå från ord till handling är
en helt annan – särskilt i ett läge då en stor konflikt skulle kunna hämma
den ekonomiska återhämtningen.
Men något snarlikt har faktiskt inträffat.
Den hittills största konflikten på svensk arbetsmarknad bröt ut på våren 1980,
då Thorbjörn Fälldin ledde en borgerlig trepartiregering och svensk ekonomi
tyngdes av industriella strukturproblem och försvagade statsfinanser. Över
100 000 arbetare strejkade och 750 000 var föremål för lockout.
Flera komplicerande faktorer låg bakom konflikten, men LO:s dåvarande
avtalssekreterare Harry Fjällström angav efteråt – öppet och ogenerat – två
huvudskäl till varför det var nödvändigt för facken att ta strid:
Det första skälet var, sade han, att ”vi nu i drygt tre år har haft en
borgerlig regering, som samspelar med arbetsgivarna”. Det andra skälet var
att ”Sverige har hamnat i ett allt sämre samhällsekonomiskt läge”.
Just dessa omständigheter – en borgerlig regering och en svag ekonomi – råkar
sammanfalla även 2010.
Läget är kanske inte fullt så stabilt och balanserat som budgetpropositionen
ger sken av.
MER ATT LÄSA: Budgetpropositionen för 2010 (Prop. 2009/10:1).
Lönebildningsrapporten 2009 (www.konj.se). Det fackliga medlemsraset i
Sverige under 2007 och 2008 (Arbetsmarknad & Arbetsliv 2/2009) av Anders
Kjellberg. LO andra halvseklet. Fackföreningsrörelsen och samhället (Atlas)
av Anders L Johansson och Lars Magnusson.