Så är det valår igen

Det låter som en klyscha, alla val är ju historiska, men årets rymmer några potentiellt epokgörande ingredienser:

För första gången ställs två tydligt formerade flerpartiallianser mot varandra: den regerande borgerliga med Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna, den rödgröna med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Blockpolitiken har aldrig varit mer cementerad – i ett läge då de främlingsfientliga Sverigedemokraterna opinionsmässigt har parkerat på en nivå ovanför fyraprocentsspärren till riksdagen.

För första gången leds ett av regeringsalternativen, det rödgröna, av en kvinna. Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin kan bli statsminister.

Men viktigast är nog ändå detta:

För första gången har en sittande borgerlig regering en verklig chans att vinna förnyat förtroende.

Om den tar det lite lugnt.

Thorbjörn Fälldins första trepartiregering 1976–1978 sprack på kärnkraften. De borgerliga vann nästa val, mycket knappt, och Fälldin kunde bilda en ny koalition. Men vid själva valtillfället 1979 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under Ola Ullsten. Tre år senare tog Socialdemokraterna revansch.

Carl Bildts fyrklöverregering från 1991 hade på papperet möjlighet att vinna valet 1994, men var i praktiken dödsmärkt: av den ekonomiska krisen, av Ny demokratis parlamentariska cirkus och av centerledaren Olof Johanssons avhopp i protest mot Öresundsbron.

Under de senaste sjuttioåtta åren har Socialdemokraterna suttit vid regeringsmakten i sextiofem år, periodvis i koalition, men oftast ensamma. Borgerliga regeringar framstår som ett slags anomalier, kortlivade avvikelser från det etablerade mönstret.

Denna socialdemokratiska dominans utgör i sig inget demokratiskt problem: den är resultatet av fria val. Men i de flesta demokratier är det naturligt att olika politiska alternativ växelvis påverkar samhällsutvecklingen under två eller fler mandatperioder åt gången. Så har det inte varit i Sverige.

Att Socialdemokraterna går till val tillsammans med V och MP tyder visserligen på att partiet har insett att eran med ensamrätt på regeringsmakten är över, men sakpolitiskt får det knappast någon större betydelse: kvantitativt och kvalitativt kommer S att dominera en eventuell rödgrön regering.

Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) strategi har sedan maktskiftet 2006 gått ut på att säkra en andra valseger för alliansen. Men när valåret nu har börjat kunde regeringens ingångsvärden ha varit bättre. De rödgröna har ett klart övertag:

I Statistiska centralbyråns stora novemberundersökning ledde oppositionen med 50,0 procent mot alliansregeringens 42,5 procent.

I Sifos decemberbarometer hade de rödgröna ett försprång med 11,4 procentenheter.

I Synovates decembermätning för DN och Sydsvenskan, liksom Sifobarometern genomförd när det stormade som mest kring regeringens sjukförsäkringsreform, ledde de rödgröna med 49,4 procent mot 42,9.

I United Minds mätning för Aftonbladet var ställningen 47,7 procent mot 41,6 procent i oppositionens favör. Sverigedemokraterna samlade 7,1 procent. Med ett sådant valresultat skulle SD bli tungan på vågen i riksdagen, ett skräckscenario som kan tvinga fram ett blocköverskridande samarbete som varken regerings- eller oppositionspartierna är beredda på.

Den borgerliga alliansen vann förra valet på löftet att pressa tillbaka utanförskapet på arbetsmarknaden genom att öka skillnaden i ekonomisk utdelning mellan arbete och bidrag. I stort sett alla reformer – från jobbskatteavdraget till förändringarna i sjukförsäkringen – har motiverats med detta mandat, möjligen övertolkat: den borgerliga segermarginalen var bara ett par procentenheter.

Politiken förutsatte goda tider: de som måste lämna trygghetssystemen skulle snabbt kunna hitta jobb. Istället drogs Sverige in i den djupaste ekonomiska nedgången sedan andra världskriget.

Desto märkligare ter det sig då att krisen tycktes stärka regeringen, som hösten 2008 började knappa in på de rödgröna. Ett gap i storleksordningen 15-20 procentenheter förvandlades till dött lopp. Det kunde bara tolkas som att väljarna gav Reinfeldt och finansminister Anders Borg (M) gott betyg för en stabil och sansad krishantering.

Men krisen var inte den enda förklaringen till alliansens upphämtning. Mona Sahlin gav Reinfeldt ett ofrivilligt handtag när hon först meddelade att S och MP avsåg att bilda regering utan V och sedan, efter massiv intern kritik, tvingades backa och öppna regeringsdörren för Lars Ohly. Det uppfattades som svagt ledarskap och stötte bort mängder av mitten- och medelklassväljare.

Ytterligare en förklaring till framför allt Socialdemokraternas tillbakagång var en diffus skepsis mot Sahlins förmåga att tillsammans med V och MP hantera allvarliga ekonomiska utmaningar. Enligt en Sifoundersökning för Riksdag & Departement är det nästan dubbelt så många som anser att den borgerliga regeringen har skött finanskrisen bättre än vad en rödgrön regering skulle ha gjort jämfört med den andel som tror att de rödgröna hade varit skickligare.

Att regeringen ändå har tappat mark på sistone brukar förklaras med den häftiga reaktionen mot de åtstramningar i sjukförsäkringen som bland annat innebar att svårt sjuka måste söka heltidsarbete. Närmast i panik såg regeringen till att justera lagen.

Detta har tveklöst satt avtryck i förra månadens opinionsmätningar; den intensiva uppståndelsen kring sjukskrivningsreglerna utlöstes av en artikel på DN Debatt den 2 december. Men även andra faktorer har haft betydelse. Hur skall man annars förklara att alliansregeringen drabbades av en statistiskt säkerställd tillbakagång i SCB:s undersökning, som byggde på intervjuer gjorda 28 oktober–25 november?

Regeringens kräftgång inleddes, bestickande nog, samtidigt som det ekonomiska läget började ljusna något. Krisen är långtifrån över; arbetslösheten fortsätter att öka och spränger antagligen tioprocentsgränsen under året. Men långsamt sprider sig en känsla av att den akuta fasen är avklarad. I november skrev Anders Borg upp tillväxtsiffrorna för 2010 till hyfsade 2 procent och i Konjunkturinstitutets decemberbarometer över företagens och hushållens syn på ekonomin ökade den totala indikatorn från 98,9 till 101,6, vilket är starkare än normalt.

I klartext:

Att rösta på de rödgröna framstår inte som lika riskabelt som förut.

Bland oppositionspartierna är det framför allt Miljöpartiet som gått fram. Men också Socialdemokraterna har hämtat sig och här har sjukförsäkringsfrågan säkerligen spelat en särskild roll: många väljare betraktade den som ett kvitto på att regeringens politik strider mot de egalitära föreställningar om inkomstfördelning som är djupt rotade i svensk opinion efter decennier med socialdemokratisk hegemoni. Det speglas i Riksdag & Departements Sifomätning:

Överväldigande majoriteter – omkring nio av tio – motsätter sig en ytterligare ökning av de ekonomiska skillnaderna mellan arbetande och arbetslösa, mellan arbetande och sjukskrivna och mellan arbetande och pensionärer.

En borgerlig regering som vill vinna förnyat förtroende måste således undvika åtgärder som uppfattas som medvetna försök att kraftigt öka klyftorna. Men gång på gång har alliansregeringen, i sin brådska att demonstrera handlingskraft, lagt fram förhastade och ibland bristfälligt beredda förslag som underblåst just sådana uppfattningar: a-kassan, fastighetsskatten, vuxenutbildningen, sjukförsäkringen ...

För en del alliansentusiaster är detta resonemang säkerligen liktydigt med en kapitulation för socialdemokratisk utjämningspolitik. Förvisso finns det inkomstskillnader som skulle behöva öka snarare än minska i Sverige, inte minst för att premiera utbildning. Men politik handlar om att förhålla sig till verkligheten. Och verkligheten är – oavsett vilka värderingar man utgår ifrån – att den politiska berättelsen om det moderna Sverige i allt väsentligt är socialdemokratisk. En borgerlig berättelse måste starta där.

Det var precis vad som föresvävade Fredrik Reinfeldt när han skapade de ”nya” Moderaterna och formade en borgerlig allians som sade sig sätta effektiv förvaltning av den svenska välfärdsmodellen före ett systemskifte. Det var rätt tänkt. Men något gick galet på vägen.

Opinionen kan vända ännu en gång. Men som det nu ser ut har regeringen så bråttom att vinna valet att den riskerar att förlora det.

MER ATT LÄSA: Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006 (Norstedts Juridik) av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Riksdag & Departement (38/09). www. scb.se.www.konj.se.