Platsen är Wild’n Fresh, den numera riksbekanta salladsbar i Göteborg som
den 5 december förra året försattes i blockad av Hotell- och
restaurangfacket, HRF, eftersom ägarinnan, Sofia Appelgren, vägrade teckna
kollektivavtal. I tisdags, några dagar efter mitt besök, kastade hon in
servetten:
”Situationen blev ohållbar. Facket har fört en massiv kampanj mot mig och
min familj som har gjort mig till ett slagträ.”
Droppen var en incident förra lördagen. Då stördes salladsbarens
ettårsfirande av ett fyrtiotal fackliga funktionärer som fått sällskap av
ett gäng politiska aktivister.
Göteborgarnas ”stödätande” hos Wild’n Fresh har inte avskräckt HRF. Tvärtom.
Ytterligare tio kaféer och restauranger i staden skall nu förmås att teckna
avtal.
”Vi kommer inte att se mellan fingrarna med dem som erbjuder oschysta
villkor för de anställda”, meddelar förbundet.
Det låter bra.
Men erbjöd Sofia Appelgren ”oschysta villkor”?
På uppdrag av Centrum för rättvisa gick advokatbyrån Mannheimer Swartling
igenom villkoren för de anställda vid Wild’n Fresh. De var lika bra eller
bättre än kollektivavtalet på nio av tio punkter. Den punkt där villkoren
var sämre, försäkringsskyddet, åtgärdades omgående.
Ingen av Sofia Appelgrens anställda har begärt att hon skall teckna
kollektivavtal. Ingen av dem är med i facket. Ändå sattes det lilla
företaget i blockad. Och mitt i julruschen spädde Transport på med
sympatiåtgärder. Sophämtningen stoppades. Det gick så långt att
miljöförvaltningen ingrep.
Får man bära sig åt på det viset?
Ja, det får man. Här.
Sverige är inte ensamt om att ha kollektivavtal, även om det ibland kan låta
så. Omkring två tredjedelar av arbetsmarknaden i EU täcks av kollektivavtal,
ett utmärkt system för att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Men den svenska ordningen kännetecknas av mycket långtgående
fackliga befogenheter.
I Sverige kan facket genom stridsåtgärder, främst blockad, tvinga fram
kollektivavtal – även när de berörda löntagarna inte är intresserade. Det
hänger samman med att kollektivavtalen vilar på privaträttslig grund.
Parterna skall göra upp utan statlig inblandning. Det är den traditionella
svenska modellens hårda kärna. I övriga Europa är det istället vanligt med
så kallad allmängiltigförklaring av kollektivavtal eller lagar om
minimilöner. Sådan lagstiftning saknas i Sverige. Därav de svenska
kollektivavtalens speciella betydelse.
Denna självreglerande modell har fungerat väl. Strejker är relativt ovanliga
i Sverige. Det råder också brett samförstånd om modellens fördelar. Den nya
borgerliga regeringen har till exempel slutit upp bakom facket i
Vaxholmsärendet som nu prövas av EG-domstolen. LO:s pågående offensiv för
att rädda kollektivavtalen bör nog betraktas mer som en missriktad jakt på
existensberättigande när organisationsgraden sjunker.
Men detta betyder inte att modellen är optimal. Sofia Appelgrens
kapitulation inför övermakten är ett litet men tydligt exempel på att den
rådande ordningen på svensk arbetsmarknad har både praktiska och
principiella brister. En bra modell kan bli bättre.
Den svenska modellen har sina rötter i den andra industriella
revolutionen som fick sitt genombrott i Sverige under mellankrigstiden och
som kulminerade på 1960-talet: massproduktion, mekanisering, homogenisering
av arbetet. Utgångspunkten var storskaliga produktionsmetoder. Det säger sig
självt att det då var rationellt för både arbetsgivare och fack med
storskaliga lösningar även på arbetsmarknaden: lika för alla och
förutsägbara.
Men nu befinner sig Sverige mitt uppe i den tredje industriella
revolutionen. Den kännetecknas av en snabbt växande tjänstesektor.
Produktionen blir mer individualiserad och flexibel.
Ekonomihistorikern Lars Magnusson – han har skrivit LO:s historia och kan
knappast avfärdas som nyliberal – definierar utmaningen så här:
”När en allt större del av lönen bestäms av individuella egenskaper och
individernas produktivitet kommer att variera alltmer blir det svårt att
hitta hållbara principer för en kollektiv lönesättning ¿ När arbetslivet
förändras och arbetsmarknaden ser annorlunda ut måste också fack och
arbetsgivare anpassa sig. De måste formulera nya strategier som är
förankrade i en ny verklighet.”
Med en växande tjänstesektor ökar behovet av justeringar i den svenska
modell som formats av storskalig industrialism. Dagens ordning är särskilt
illa lämpad för de små och ofta nystartade tjänsteföretag som blir allt
viktigare för sysselsättning och tillväxt. Utan förändringar kommer
spänningarna på arbetsmarknaden att öka, inte minst till följd av att den
fackliga anslutningsgraden är klart lägre i tjänstesektorn än i industrin.
Ovanpå detta ekonomiska reformargument kan man lägga ett principiellt:
svenska fackföreningar har börjat uppträda som om deras verksamhet utgör ett
slags legal frizon.
Enligt proportionalitetsprincipen, central i förvaltningsrätten, får inte
åtgärder vara mer ingripande än vad ändamålet kräver. Det gäller inte när
svenska fackföreningar blåser till strid.
Kontrakt som tillkommit genom tvång eller trakasserier är enligt civilrätten
ogiltiga. Denna avtalsfrihet gäller inte när syftet är att pressa fram ett
kollektivavtal.
Plymouthbröderna må vara en stollig sekt som har förläst sig på Andra
Korinthierbrevet: ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro.” Men även
stollar omfattas av religionsfriheten, något som Skogs- och träfacket – och
nu även IF Metall – inte brytt sig om när de har blockerat brödernas företag
i Smålandsstenar. Ett av företagen, Skandro Trade, flyttar nu stora delar av
sin produktion till Tjeckien.
Dessa provocerande och godtyckliga metoder slår bara tillbaka mot facket.
Tre förändringar ter sig särskilt angelägna:
*Konsekvenserna av blockader och andra stridsåtgärder måste stå i proportion
till syftet.
*Företag skall kunna tvingas teckna kollektivavtal endast om de anställda
kräver det.
*Rätten till sympatiåtgärder måste begränsas. Idag kan de drabba
avtalsområden där det råder arbetsfred.
Mot sådana idéer brukar två invändningar framföras.
Den första är att det bara rör sig om unkna gamla högerkrav för att försvaga
löntagarnas ställning. Riktigt så enkelt är det inte. En statlig utredning,
ledd av den tidigare socialdemokratiske statssekreteraren Svante Öberg,
föreslog 1998 införandet av ett proportionalitetskrav vid stridsåtgärder.
Danmark, ett annat land med starka fackföreningar, tillämpar
proportionalitet. Och när det gäller sympatiåtgärder så är de begränsade
eller förbjudna i flertalet EU-länder.
Den andra invändningen är att inskränkningar i fackets möjligheter att
tvinga fram kollektivavtal förutsätter lagstiftning som garanterar rimliga
villkor. Då havererar den svenska modellen, sägs det. Den bygger ju på att
parterna själva tar ansvar. Men i så fall havererade modellen redan på
1970-talet, då socialdemokratiska regeringar på löpande band expedierade
LO:s önskemål om nya arbetsmarknadslagar. Därmed övergavs den statliga
neutralitet som var den ursprungliga modellens grundbult.
Målet med en modellrenovering måste vara dubbelt: dels anpassa modellen till
nya ekonomiska realiteter, dels återställa balansen mellan parterna. Det
skulle även gagna fackföreningsrörelsen.
Nina tittar ut genom de stora fönstren, mot tre förlägna blockadvakter som
huttrar i kvällningen:
”Jag kommer aldrig i hela mitt liv att gå med i facket efter detta.”