Dessförinnan, förra fredagen, hade euroländerna och IMF kommit överens om ett
lån till Grekland på 110 miljarder euro under tre år.
Summorna är svindlande. Men räcker de för att förhindra en kollaps för euron,
den gemensamma valuta som sexton EU-länder är anslutna till?
Ja, men bara om det finansiella stödet kombineras med förstärkningar av eurons
ram- och regelverk. För den akuta krisen i Grekland – som hotar smitta av
sig på andra euroländer som levt över sina tillgångar – bekräftar att den
europeiska valutaunionen EMU är delvis felkonstruerad.
Redan på 1990-talet, när EMU lanserades genom Maastrichtfördraget, utfärdade
tyska Bundesbanks chefsekonom Otmar Issing en ofta citerad varning:
”Att bilda en europeisk valutaunion utan att först ha etablerat en politisk
union är som att spänna vagnen framför hästen.”
Vad Issing syftade på var att EU skapade en valutaunion med gemensam
penningpolitik men utan verkligt bindande finanspolitiska regler. Det gjorde
det möjligt för ett genomkorrumperat Grekland att ta sig in i eurosamarbetet
med hjälp av bedräglig ekonomisk statistik.
Regelverket kring euron är i själva verket så lamt att EU:s statistikorgan,
som noterade märkligheter i rapporterna från Aten, inte hade någon möjlighet
att kräva korrigeringar.
Med ett budgetunderskott som motsvarar 13,6 procent av BNP och en statsskuld
på 125 procent av BNP bryter Grekland på det mest flagranta vis mot EU:s
tillväxt- och stabilitetspakt, arrangemanget som skulle garantera ordning
och reda i statsfinanserna. Pakten stipulerar att budgetunderskotten inte
får överstiga 3 procent av BNP och att statsskulden får uppgå till högst 60
procent av BNP.
I en rapport från tankesmedjan Breugel i Bryssel beskrivs Grekland – med
brutal uppriktighet – som ”ett ganska patologiskt särfall”. Men flera andra
euroländer har slarvat med statsfinanserna, vilket underblåser en destruktiv
spekulation mot euron: Spanien har ett budgetunderskott på 11,2 procent av
BNP, Portugals underskott uppgår till 9,3 procent, Irlands till 14,3 procent
– och Italiens statsskuld överstiger 115 procent av BNP. Dessa länder måste
nu gå igenom formliga stålbad för att undvika att hamna i samma situation
som Grekland.
Till det statsfinansiella eländet skall läggas svag konkurrenskraft i vissa
länder, bland dem Spanien. Det försämrar förutsättningarna för att högre
tillväxt skall bidra till saneringen.
Grekland betalar ett högt – och självförvållat – pris för sitt oansvariga
beteende. Budgetunderskottet skall 2012 ha pressats ned under 3 procent och
för att nå dit krävs drakoniska åtgärder: frysta löner, skattehöjningar,
reducerade pensioner. Det folkliga raseri som sköljer över landet är på ett
sätt förståeligt, men också ett tecken på bristande krismedvetande.
Fast det är inte rättvist att lägga hela skulden för eurokrisen på Grekland.
Det var valutaunionens bägge tungviktare, Tyskland och Frankrike, som 2003
satte stabilitetspakten ur spel.
Enligt reglerna skall länder med för höga budgetunderskott straffas om de inte
– på rekommendation från kommissionen och efter beslut av finansministrarna
– rättar in sig i ledet. Men Tyskland och Frankrike, som båda dragit på sig
budgetunderskott som översteg 3 procent av BNP, lyckades slinka undan denna
straffprocedur, vars sista steg är böter. Istället för tvingande krav blev
det bara ett till intet förpliktande politiskt uttalande från
finansministrarna i Ekofinrådet.
Kommissionen reagerade skarpt:
”Genom att inte följa kommissionens rekommendationer har Ekofinrådet bortsett
från de rättsliga regler som finns i fördraget och pakten.”
Nu, när krismolnen hopar sig över euron, gör kommissionen ett försök att
åtgärda bristerna. I onsdags presenterade José Manuel Barroso, kommissionens
ordförande, ett förslag om ”övervakning” av medlemsstaternas budgetar.
Dessutom vill kommissionen att länder som bryter mot reglerna skall kunna
berövas EU-medel, t ex från strukturfonder.
”Utan straff ingen trovärdighet”, sade Barroso.
Denna nya ordning, som skall omfatta alla EU-medlemmar och inte bara
eurozonen, möttes omedelbart av protester, inte minst från länder med god
ordning i statsfinanserna.
Rimligheten i kommissionens förslag tål att diskuteras och från
suveränitetssynpunkt kan det te sig utmanande att ”överpröva” beslut som hör
hemma i nationella parlament. Men om EU vill undvika fler kriser för euron
så framstår det som absolut nödvändigt med ett bindande regelverk som
samordnar vissa delar av finanspolitiken och tvingar fram strukturella
reformer i unionens mer ineffektiva ekonomier. Annars kommer obalanserna
inom eurozonen att leda till en framtida kollaps för den gemensamma valutan
– och i förlängningen för den inre marknad som utgör unionens ekonomiska
fundament.
Som Wolfgang Münchau har formulerat det i Financial Times (3/5):
”EU står inför ett historiskt val mellan integration och disintegration.”
Förtroendet för euron, näst efter USA-dollarn världens viktigaste valuta,
skall upprätthållas av den Europeiska centralbanken, ECB, som har
prisstabilitet som överordnat mål. Så när förtroendet för euron sviktar så
sviktar även förtroendet för ECB i Frankfurt.
ECB sätter räntenivån för hela euroområdet och tvingas därför till ytterst
besvärliga överväganden, eftersom ekonomierna inte går i takt. Det har
banken inte lyckats särskilt väl med: i Tyskland, som haft låg tillväxt, har
ECB-räntan fungerat åtstramande, i Irland, som haft hög tillväxt, har den
verkat överstimulerande.
Ett annat problem för ECB är att bankens oberoende kan ifrågasättas. ECB
skapades med Bundesbank som förebild. Genom att hålla klåfingriga politiker
på behörigt avstånd såg Tysklands mäktiga centralbank till att D-marken var
en av världens stabilaste valutor.
Så sent som förra torsdagen förklarade ECB:s chef, Jean-Claude Trichet, att
det var politikernas uppgift att bekämpa krisen. Bankledningen hade inte ens
diskuterat möjligheten att köpa skuldsedlar från utsatta euroländer, hette
det.
På måndagen svängde ECB 180 grader och sjösatte ett program för just sådana
stödköp. Beslutet dämpade, åtminstone temporärt, spekulationstrycket mot
euron, men det väckte också misstankar om att Trichet gett vika för
politiska påtryckningar från framför allt Frankrikes president Nicolas
Sarkozy vid förra fredagens eurotoppmöte. Det hotar att försvaga en av
valutaunionens grundbultar: ECB:s integritet.
Grekland utgör fortfarande eurokrisens epicentrum.
Ingen tar ordet statsbankrutt i sin mun, men det är i praktiken vad Grekland
står inför. Trots långtgående och plågsamma saneringsåtgärder beräknas
landets statsskuld växa till nästan 150 procent av BNP de närmaste tre åren.
Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s gör bedömningen att nominell
BNP inte når tillbaka till 2009 års nivå förrän 2017.
Sakkunniga bedömare, däribland den svenske nationalekonomen och EMU-utredaren
Lars Calmfors, ser skuldavskrivningar som en möjlighet. En sådan utveckling
– i realiteten konkurs – skulle uppfattas som ett allvarligt bakslag för
europrojektet och leda till häftiga marknadsreaktioner. Men problemen skulle
bli övergående: Grekland svarar bara för 2,6 procent av eurozonens BNP.
Alternativet – som man knappt vågar tänka på – är att krisen på allvar
sprider sig till betydligt större ekonomier.
I denna extremt prekära situation borde EU:s ledare släppa på den europeiska
prestigen och låta IMF ta hela ledningen och ansvaret för Grekland: IMF har,
till skillnad från EU, gedigen erfarenhet av statsfinansiellt
saneringsarbete. Istället borde EU lägga sina krafter på en genomgripande
reformering av eurosystemet för att förhindra en upprepning och rädda den
lika vackra som viktiga idén om en gemensam europeisk valuta.
Hårt och cyniskt uttryckt:
Att vara osolidarisk med Grekland är att vara solidarisk med Europa.