Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet har för avsikt att bilda
gemensam regering om de vinner valet 2010. Det meddelade de förra söndagen.
Men så sent som den 8 oktober var denna konstellation utesluten. Då
tillkännagav socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och miljöpartiets
båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att vänsterpartiet
skulle lämnas utanför. Skälet var att Lars Ohlys parti inte respekterade det
ekonomisk-politiska regelverket.
Nu heter det att vänsterpartiet finner sig i reglerna. Men det är knappast
hela förklaringen till att partiet har tagits till nåder. När Sahlin uteslöt
Ohly möttes hon av en storm av protester från den egna partivänstern och
tvingades backa.
Oppositionspartierna sneglar på det allianskoncept som hjälpte de borgerliga
att vinna valet 2006. Fem arbetsgrupper skall utforma en rödgrön linje. Men
skillnaderna mellan s, v och mp är större och djupare än mellan m, fp, c och
kd. Några exempel:
Socialdemokraterna är för det svenska EU-medlemskapet, som numera accepteras
av miljöpartiet. Vänsterpartiet vill att Sverige lämnar unionen.
Socialdemokraterna vill utöka den svenska styrkan i Afghanistan. Det motsätter
sig vänsterpartiet och miljöpartiet.
Miljöpartiet och socialdemokraterna godtar merparten av regeringens
skattesänkningar. Vänsterpartiet är emot.
Det började gnissla direkt.
Vänsterpartiet säger nej till en gemensam valplattform; därför används termen
”regeringsplattform” i partiernas överenskommelse. Men Peter Eriksson är
glasklar (DN 9/12): ”Visst handlar det om en valplattform.”
Lars Ohly kräver att undantagen i turordningsreglerna i Lagen om
anställningsskydd rivs upp. ”Det ser vi inte som aktuellt överhuvudtaget”,
svarar Eriksson (SvD 9/12).
Företrädare för de tre partierna brukar hänvisa till att de åren 1998–2006 kom
överens om femton budgetpropositioner. Men samarbete i avgränsade frågor
mellan en enpartiregering och två stödpartier är något helt annat än
koalitionssamverkan.
Regeringen fattar kollektiva beslut och måste vara överens på mängder av
politikområden som aldrig omfattades av budgetsamarbetet. Dessutom har flera
av de pragmatiska vänsterpartister som underlättade budgetförhandlingarna –
bland dem Lars Bäckström och Johan Lönnroth – rensats bort från ledande
befattningar sedan Ohly blev partiledare.
Lars Ohly sätter sig inte i en regering utan att få utdelning. Och turerna i
koalitionsfrågan tyder på att han kan räkna med uppbackning från den
socialdemokratiska museiflygel som är skeptisk till Sahlin. Det innebär att
den rödgröna politiken får en betydligt skarpare vänsterprofil än om bara
socialdemokraterna och miljöpartiet hade utgjort regeringsalternativ:
vänsterpartiet bekänner sig, i allt väsentligt, till en doktrinär
statssocialism. Därmed försvåras Sahlins möjligheter att vinna tillbaka de
mittenväljare som 2006 strömmade över till Fredrik Reinfeldts ”nya”
moderater.
De rödgröna har en klar ledning över alliansen, men den senaste tidens
opinionssiffror borde bekymra Sahlin. I Statistiska centralbyråns
novemberundersökning, publicerad i veckan, går socialdemokraterna tillbaka
samtidigt som gapet mellan blocken minskar. I Skops senaste
förtroendemätning gör regeringen en stark framryckning till 51 procent; för
ovanlighetens skull tycks en ekonomisk kris gynna en styrande borgerlighet.
Hos Sifo tappar Sahlin rejält i förtroende i förhållande till statsminister
Reinfeldt (AB 15/11).
Koalitionsbeskedet har kallats historiskt. Socialdemokraterna ger upp sin
dominerande särställning. Men samtidigt är det svårt att urskilja någon
djupare historisk insikt bakom det arrangemang som Mona Sahlin nu har
tvingats in i.
Väljarkårens ideologiska tyngdpunkt ligger längre till vänster i Sverige än i
många andra länder. Men i det historiska mönstret avtecknar sig också ett
drag av moderation: när socialdemokraterna gjort ryck i radikal riktning,
eller slarvat med renhållningen vänsterut, så har de tappat mark i valen.
Socialism har aldrig varit en vinnarfråga.
I andrakammarvalet 1928, ”kosackvalet”, begick partiet misstaget att
valsamverka med kommunisterna. Samtidigt kunde de borgerliga exploatera en
lösryckt mening ur en arvsskattemotion av Ernst Wigforss: ”Fattigdomen
fördrages med jämnmod, då den delas av alla.” Socialdemokraterna förlorade
fjorton mandat.
Inför valet 1948 anklagades socialdemokraterna för långtgående
socialiseringsplaner. De socialdemokratiska förlusterna blev måttliga: minus
tre mandat. Men kommunisterna, som slutit upp bakom socialdemokraternas
efterkrigsprogram, drabbades desto hårdare. Den socialistiska majoriteten
krympte med tio mandat.
Inom socialdemokratin brukar valförlusten 1976 skyllas på kärnkraften, som
hade en svuren fiende i centerledaren Thorbjörn Fälldin. Men det räcker inte
som förklaring; centern gick tillbaka i valet. En lika viktig faktor var
löntagarfonderna. Efter denna socialistiska framstöt fick socialdemokraterna
lämna ifrån sig regeringsmakten för första gången på fyrtio år.
Också det socialdemokratiska valnederlaget 1991 passar på sätt och vis in i
mönstret, även om partiet då rört sig mot mitten genom skattereformen och
ansökan om medlemskap i EU. I opinionen blåste en högervind som delvis
hängde samman med den så kallade realsocialismens sammanbrott i Öst- och
Centraleuropa. Mellan detta totalitära system och svensk socialdemokrati
fanns förvisso en avgrund, men det allmänna politiska klimatet var knappast
gynnsamt för ett parti som fortfarande hade planhushållning på programmet.
Den försiktiga omorientering som inleddes under Gudrun Schymans tid som ledare
för vänsterpartiet har inte bara avbrutits, den har reverserats.
I partiprogrammet blandas statssocialismens tillrättalagda fraser –
”samhällelig, demokratisk samordning av ekonomin” – med närmast urskuldande
skrivningar om den sovjetiska terrorn. Till detta skall läggas mängder av
komprometterande uttalanden av Lars Ohly, som ”aldrig förstått varför någon
slutat kalla sig kommunist efter det som hänt i Östeuropa”.
Kommunismen är, enligt Ohly, ”en utopi värd att kämpa för”. Han säger att han
gick med i dåvarande vpk i slutet av 1970-talet för att verka för frihet och
mänskliga rättigheter. Då valde han fel parti. Jörn Svensson, vpk:s
chefsideolog, förkunnade vid denna tid: ”I det socialistiska Sverige skulle
det vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det
beslutssystem som socialismen byggt upp.” Partiledaren Lars Werner
deklarerade, på plats i Moskva, att Sovjetunionen ”i handling bevisat
socialismens överlägsenhet”.
Lars Ohly satt i partistyrelsen när vpk så sent som i oktober 1989, en månad
före Murens fall, skickade varma lyckönskningar till Erich Honecker i DDR.
Ohly hade en särskild svaghet för den östtyska regimen. Det framgick av
SVT:s Uppdrag granskning, som 2004 synade hans och andra ledande
vänsterpartisters diktatursvärmeri. Kritik mot DDR avfärdades av Ohly som
”konspiratorisk” och ”borgerlig”.
Göran Persson, Mona Sahlins företrädare som socialdemokratisk partiledare,
berättar i sina memoarer att han inför valet 2006 var öppen för en koalition
med vänsterpartiet och miljöpartiet. Men en av förutsättningarna var,
skriver Persson, att vänsterpartiet ”en gång för alla” gjort upp med sitt
kommunistiska förflutna.
Någon sådan uppgörelse har inte ägt rum. I riksdagens partiledardebatt i juni
i år sade Lars Ohly att alliansregeringen gynnar ”parasiterna i samhället”.
Parasiter. Språkbruket väcker förfärande associationer. Det är svårt att tänka
sig att någon annan ledare för ett riksdagsparti skulle uttrycka
sig på det viset.
Mycket av diskussionen kring vänsterpartiet och en rödgrön koalition har
handlat om ekonomiskt ansvarstagande. Det är nog så viktigt. Men allra
viktigast är detta:
Med Sverigedemokraterna på tröskeln till riksdagen, i ett läge då det behövs
uppslutning kring de mest fundamentala värden, öppnas regeringsdörren för
politiker med grumlig demokratisyn. Det framstår som illavarslande. Mot
bakgrund av socialdemokratins stolta frihetstradition och vad vi vet om det
system som vänsterpartiet vägrar bryta med.