Svenska drömmar

Tre märkesdagar - en världshistorisk, en svensk och en privat - har avverkats under veckan:
* Den 9 november 1989, för femton år sedan, föll Berlinmuren.
* Den 13 november 1994, för tio år sedan, röstade svenska folket ja till EU.
* I tisdags fyllde Ingvar Carlsson 70.
Allt detta hör ihop:
Om Berlinmuren stått kvar som symbol för det kalla krigets delning av Europa hade den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson inte lämnat in Sveriges ansökan om medlemskap i dåvarande EG 1991. Neutralitetspolitiken hade lagt hinder i vägen.

Men veckans märkesdagar hänger också samman med nationens nuvarande tillstånd. T ex konvulsionerna inom det rödgröna blocket.
Göran Persson, Carlssons efterträdare, flaggade nyligen för en koalition med miljöpartiet efter valet 2006.
Det har retat gallfeber på vänsterpartiet, som blev ännu argare när Peter Eriksson, miljöpartiets ena språkrör, häromdagen rekommenderade missnöjda vänsterpartister att gå över till de gröna.
När krubban är tom börjar hästarna bitas.

Efter Murens fall ströks k som i kommunisterna ur vänsterpartiets namn. Många utgick från att partiet brutit med sitt förflutna. Till dem hörde Ingvar Carlsson.
Han inledde ett samarbete med vänsterpartiet efter valet 1994 först sedan han fått besked av dåvarande v-ledaren Gudrun Schyman om att hennes parti lämnat kommunismen bakom sig.
Att Carlsson blev grundlurad framgår av den senaste tidens uppståndelse kring vänsterpartiets nuvarande ordförande, Lars Ohly, som långt in på 1990-talet bekände sig till leninismens antidemokratiska principer.

Carlssons invit till Schyman framstår i efterhand som ett strategiskt misstag, ett självmål.
Inte därför att en socialdemokratisk regering blev beroende av kommunister i riksdagen - så hade det varit förut - utan därför att han gick ännu längre. Genom att släppa in vänsterpartiet i utrikesnämnden legitimerade han v som ett parti bland andra.
Den gamla brandväggen försvann och socialdemokraterna fick - för första gången - allvarlig konkurrens till vänster. Det straffade sig i valet 1998: socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 20-talet, vänsterpartiet sitt bästa.
Göran Persson räddade sig kvar vid makten med hjälp av ett formaliserat samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet, fördjupat efter valet 2002.
Där sitter han fast. Åtminstone till 2006.

Det är ingen hemlighet att Persson, som under sin finansministertid 1994-1996 hade ett nära samarbete med centern, helst hade regerat i mitten. Men varje ansats i den riktningen blockeras av vänsterpartiet.
Persson, som profilerat sig som internationell förkämpe för demokrati och tolerans, tvingas utforma politiken tillsammans med deportationsnostalgiker i vänsterpartiet.
Men socialdemokraterna har sig själva att skylla: de drog fel inrikespolitisk slutsats av Berlinmurens fall.
Sammanbrottet för "den reellt existerande socialismen" i öst innebar inte att systemets svenska anhängare ändrade uppfattning.
Med Lars Ohly har dogmerna istället fått en renässans.

På ett liknande sätt förhåller det sig med folkomröstningen om EU.
Ett klart och tydlig ja, 52,3 procent, betydde ingalunda att nej-sidan accepterade faktum. Både vänsterpartiet och miljöpartiet kräver fortfarande att Sverige skall lämna unionen.
Även om det sägs att det rödgröna samarbetet inte omfattar Europapolitiken, så har de båda nej-partierna fått inflytande över ett regeringsarbete där EU-relaterade överväganden tillhör vardagen. Och vad som sagts kan tas tillbaka.
För två år sedan, efter valet 2002, var Göran Persson tydlig med att samarbetet inte omfattar säkerhetspolitik. Den begränsningen upphörde i höstas när mp och v tilläts diktera de ekonomiska villkoren för försvarsomställningen.
Nu är det på väg att gå likadant med EU-frågan.
Perssons utspel om grön medverkan i regeringen tyder på att han inte längre ser några politiska eller konstitutionella problem med att skicka EU-hatande miljöpartister att förhandla i ministerrådet och delta i beslut om regelverket i en union som partiet inte vill veta av.
Tio år efter folkomröstningen har motsättningen mellan ja och nej till EU blivit så ingrodd att statsministern är beredd att institutionalisera den i en koalitionsregering.

Med tanke på vad nej-sidan påstod för tio år sedan är det märkligt att EU-motståndet förblivit så starkt:
* "Eftersom det inte finns någon stor allmän barnomsorg tvingas kvinnorna stanna hemma med barnen." (Arbetarförbundet Offensiv.)
* "Vi kan inte välja om vi vill gå med i EU:s valutaunion eller inte." (Per Gahrton - nio år före den svenska euroomröstningen.)
* "Europas radioaktiva avfall ska slutförvaras i Norrland." (Flygblad från Nej till EG.)
Plus, förstås, permanent massarbetslöshet, sjukdomar, avskaffad demokrati och upphävd allemansrätt.

Ett skäl till att motståndet lever kvar är ett irrationellt och känslomässigt drag som inte påverkas av information och upplysning: nationalism.
Den som söker sig tio år tillbaka i tiden upptäcker att nationella argument och stämningar spelade en viktig roll i EU-debatten: Sverige som unikt, bättre, finare. Det förekom rent av hänvisningar till Gustav Vasa.
Tongångarna återkom inför förra höstens folkomröstning om euron, då det blev ett rungande nej.
Sverige är inte bäst i Europa på offentlig välfärd. Det bekräftas i en ny studie från Svenskt näringsliv som spräcker myten om den svenska överlägsenheten. Men det är en känslig fråga.
EU-kommissionären Margot Wallström blev åthutad av statsministern när hon i somras antydde att välfärden på andra håll i Europa är väl så bra som i Sverige. Och en stor majoritet av svenskarna, 77 procent enligt Sifo, är övertygade om att Sverige har bättre välfärd än andra EU-länder.
Till detta skall läggas en i vissa fall tendentiös mediebevakning av EU.
Journalistikprofessorn Kent Asp granskade Rapports påannonseringar året före euroomröstningen 2003:
När ja-sidan förekom var det i något negativt sammanhang i 95 procent av fallen. Motsvarande siffra för nej-sidan var 38 procent.

Kanske är det så att det kalla krigets slut och EU-medlemskapet - två omvälvningar som sammanföll med en depressionsliknande lågkonjunktur - orsakade en svensk identitetskris som ännu inte gått över.
Invanda gamla föreställningar om Sveriges särart underminerades:
När Muren föll hade neutralitetspolitiken och den så kallade blandekonomin inte längre någon frälsande mission. Krigshotet försvann. Marknaden besegrade planekonomin.
Genom det tidiga 90-talets ekonomiska kris och EU-medlemskapet förvandlades Sverige från modellstat till ett europeiskt land bland andra.
Och ändå:
Vi diskuterar fortfarande hotet från kommunismen - som om Muren aldrig fallit.
Vi diskuterar fortfarande ja och nej till EU - som om frågan inte avgjorts en gång för alla.
Vi utgår fortfarande från att vår välfärd är exemplarisk - som om det inte finns några vårdköer.

Att vara svensk är att drömma om en morgondag som blir precis som gårdagen.


Mer att läsa: Så tänkte jag. Politik & dramatik (Hjalmarson & Högberg) av Ingvar Carlsson. Granskning av EU-kritiken (Timbro) av Marika Ehrenkrona. 12 Familjer i Europa - skatter och välfärd i andra länder (Svenskt näringsliv) av Fredrik Segerfeldt. Jordskredssegern. Medierna och folkomröstningen om euron (JMG) av Kent Asp.