Talibanerna försöker sabotera valet. En talibanledare i Zabul, en annan
provins i söder, förklarade nyligen att den som ertappas med ett färgfläckat
finger, bekräftelsen på valdeltagande, kan räkna med att få det avhugget.
Det är ett av de mer återhållsamma hot som på sistone framförts från den
fundamentalistiskt sunnimuslimska rörelse som 1996–2001 höll merparten av
Afghanistan i ett medeltida järngrepp.
Valet blir allt annat än perfekt. Det beror inte enbart på det prekära
säkerhetsläget. Tidigare val efter talibanstyrets fall har genomförts under
FN:s direkta överinseende. Den här gången svarar Afghanistans valkommission
för arrangemanget, men såväl regeringen i Kabul som utländska biståndsgivare
har försummat organisationens uppbyggnad. Risken för omfattande
oegentligheter är överhängande.
Likafullt markerar valet en fortsatt strävan i demokratisk riktning. Den
segertippade presidenten Hamid Karzai, som vann valet 2004, utmanas av 40
motkandidater, varav två kvinnor. Över 3 000 afghaner kandiderar till
provinsråden; 10 procent av dem är kvinnor. En dryg tredjedel av 17
miljoner registrerade väljare är kvinnor.
För inte så länge sedan hade detta varit otänkbart.
Talibanernas islamistiska förtryck var totalt och sharialagar tillämpades med
drakonisk konsekvens. Kvinnor var mest utsatta. I ett reportage från Kabul i
våras berättade en afghansk kvinna om tillvaron under
talibanerna (Sydsvenskan 11/4):
”Vi fick inte arbeta. Vi kunde inte gå någonstans utan att en bror, make, far
eller son följde med oss. Om vi hade smink eller nagellack på oss straffades
vi brutalt.”
Afghanistans kvinnor har långt kvar till något som ens påminner om
likaberättigande. President Karzai drog på sig upprörda protester från
omvärlden när han godkände en lag för shiamuslimer som gav en make rätt att
våldta sin hustru. Lagen skrevs om, men bara delvis: inför valet vill Karzai
hålla sig väl med konservativa shialedare.
Jämfört med situationen på 1990-talet har kvinnornas situation ändå
förbättrats, åtminstone i huvudstaden Kabul och delar av landet med tydlig
internationell närvaro. En svensk militär med långvarig erfarenhet från
Afghanistan har redogjort för den skillnad som han lade märke till sedan en
USA-ledd allians hade störtat talibanerna som svar på att de beskyddat Usama
bin Ladin, hjärnan bakom terrorattackerna mot New York och Washington (SvD
10/8). Före hösten 2001 såg han hur människor, mest kvinnor, hängdes i
lyftkranar utanför Kabuls ministerier. Sedan:
”Inga kvinnor avrättades så vitt jag kunde se för att de råkat visa för mycket
av ett ben. Flickor fick återigen gå i skola. Undervisning hur man kan undgå
att skadas av minor och oexploderad ammunition var inte längre förbehållen
pojkar och män.”
Det enda som hindrar talibanerna från att återigen förslava Afghanistan – och
ånyo göra landet till en fristad för internationella terrorister – är de
utländska trupperna. Ambitionen är att successivt överlåta mer ansvar åt den
afghanska armén, men det dröjer innan den klarar att avvärja hotet på egen
hand.
I december 2001 inrättade FN:s säkerhetsråd Isaf, International Security
Assistance Force. Från början var styrkans uppdrag begränsat till Kabul, men
efter ett par år fick den tillstånd att expandera sin verksamhet.
Isaf, som leds av Nato, består idag av cirka 60 000 soldater från 42 länder.
Sverige bidrar med omkring 450 soldater, baserade i en nordlig del av landet
som varit ganska förskonad från talibanattacker. Men även där har våldet
eskalerat på senare tid.
Vid sidan av Isaf har USA stridande förband i Afghanistan som inte står under
Natos befäl. De opererar främst i östra Afghanistan, utmed gränsen till ett
allt skakigare Pakistan.
Efter inledande framgångar för USA och dess allierade flyttades Afghanistan
längre ned på den internationella dagordningen och George W Bushs
administration i Washington blev fixerad vid Saddam Husseins Irak. Genom
denna nedprioritering av Afghanistan gavs talibanerna möjlighet att
återhämta sig. De har också kunnat exploatera folkligt missnöje med
amerikanska bomb- och missilanfall som drabbat tusentals civila.
Regeringen i Kabul kontrollerar för närvarande bara omkring en tredjedel av
landet. Det innebär inte att talibanerna styr över resten; Afghanistan lider
ingen brist på lokala krigsherrar och kriminella grupperingar, sammanvävda
av ständigt skiftande allianser. Att rädda framtiden åt ett sådant land tar
tid – och kräver enorma resurser.
Sir David Richards, blivande brittisk generalstabschef, gör bedömningen att
Storbritannien, med 9 000 soldater på plats, blir kvar i Afghanistan i någon
form ”under de kommande 30 till 40 åren” (The Times 8/8).
Den allmänna opinionen i västvärlden lär inte acceptera ett så långsiktigt
åtagande utan markant förbättrad säkerhet. Stigande förlustsiffror – fler
britter har dödats i Afghanistan än i Irak – och ihållande rapporter om
spektakulära talibandåd underblåser farhågor för att detta krig inte går att
vinna. Ofta påpekas, som ett slags historiskt memento, att två mäktiga
imperier, först det brittiska och sedan det sovjetiska, misslyckades med att
dominera Afghanistan.
Men kriget kan vinnas – om militär beslutsamhet kombineras med en allt för
länge undanträngd känsla för den afghanska verklighet som formats av tre
decenniers våld, terror och laglöshet. Det är budskapet från två
Afghanistanexperter, Fotini Christia och Michael Semple, i Foreign Affairs:
”Efter att ha pågått oavbrutet i mer än 30 år har krig i Afghanistan utvecklat
sina egna speciella regler och sin egen stil och logik. En av dessa regler
är att hamna på den vinnande sidan. Afghanska krigsherrar är inte kuggar i
en militär maskin, utan väktare av specifika intressen – intressena hos de
krigare som anslutit sig till dem och hos de klaner och politiska eller
religiösa grupper som de rekryterats från. Få faktorer har genom åren
motiverat afghanska krigsherrar mer än viljan att höra till den vinnande
sidan.”
Sidbyten är ”the Afghan way of war”, konstaterar Christia och Semple och ger
exempel från det inbördeskrig som följde på den sovjetiska reträtten 1989.
Den råe krigsherren Rashid Dostum, som är uzbek, var först lierad med den
legendariske gerillaledaren Ahmed Shah Massoud, som var tadzjik. Sedan blev
de fiender. Och när talibanerna intog Kabul översvämmades deras led av
krigare som tidigare tillhört rivaliserande grupper.
Om politiska och ekonomiska incitament kan få moderata taliban- och klanledare
– och deras fotsoldater – att inse att de har allt att vinna på att byta
sida, så undermineras de militanta motståndskrafter som har skaffat sig ett
övertag.
Barack Obama, USA:s nye president, är öppen för en försoningslinje. Det
framgår av den Afghanistanstrategi som han lanserade i mars och som bygger
på att USA förstärker såväl de militära som de civila insatserna. David
Miliband, den brittiske utrikesministern, utvecklade liknande tankegångar i
ett uppmärksammat tal vid ett Natoseminarium i slutet av juli. Hamid Karzai
har låtit förstå att han är beredd att förhandla med talibaner som inte har
kopplingar till al-Qaida, Usama bin Ladins terrornätverk.
Förutsättningen för att detta skall lyckas är emellertid fortsatt militär
press. ”Om en försoning skall fungera måste vanliga afghaner känna sig
säkra. Situationen på marken behöver stabiliseras och talibanerna måste
påminnas om att de inte har någon möjlighet att vinna militärt”, skriver
Christia och Semple.
Torsdagens val blir kaotiskt och sannolikt också blodigt, särskilt om
talibanerna gör allvar av sitt hot att släppa loss ett par hundra
självmordsbombare. Så sent som igår genomfördes en självmordsattack vid
Natos högkvarter i Kabul. Minst sju människor dödades.
Men miljontals modiga afghaner, många av dem kvinnor, kommer att trotsa
farorna och utnyttja sin rösträtt. Att överge dem – en tanke som tycks
föresväva en och annan svensk debattsidesposör – vore ett svek utan like.
Och ett grundskott mot både FN:s och Natos trovärdighet. Vem tjänar på
det?