När han kom in på den borgerliga regeringens försäljningar av statliga företag
gjorde han en utvikning som fick kongressalen att explodera i skratt. Juholt
påpekade att Vin & Sprit först såldes till franska Pernod, men att starka
svenska varumärken sedan hamnade hos ett statligt bolag i Finland. Han
hänvisade till Harald Blåtand, som på 900-talet gjorde Skåne danskt och
tillade:
”Nu har en annan blå härskare gjort Skåne finskt.”
Det var riktigt roligt. Oavsett vad man tycker om statligt ägande.
Skämtlynne kan säkert bli en tillgång för Juholt i debatter med moderaten
Fredrik Reinfeldt, landets föga spirituelle statsminister. Men humor är ett
tveeggat vapen: alltför många lustigheter kan uppfattas som oseriöst
publikfrieri.
Skämten måste dessutom framföras med elegans och känsla för timing.
Få svenska politiker har behärskat denna konst. En av dem var Tage Erlander,
formad av den lätt absurdistiska traditionen från Lund.
Det återstår att se hur Håkan Juholt, formad av Oskarshamn, klarar utmaningen.
Juholts första vecka som socialdemokratisk partiordförande utmärktes istället
av en annan humoristisk koppling. Man skulle kunna kalla den ”Lorryfaktorn”
efter den populära TV-serien, där Peter Dalles glada uppfinnare var ett
stående inslag:
”Tänkte inte på det …”
I måndags avslöjade Dagens Industri att Håkan Juholts särbo Åsa Lindgren
dömdes för bedrägeri 2007. Juholt kan naturligtvis inte klandras för vad
hans flickvän har gjort. Men han borde ändå ha informerat valberedningen, om
inte annat så för att minimera skadeverkningarna; förr eller senare skulle
det hela bli känt.
Nu blev det svarta rubriker och spekulationer kring varför Juholt höll tyst.
Han tänkte liksom inte på det.
I sitt tal på extrakongressen i Stockholm, levererat med patos och
formuleringsglädje, yttrade Juholt precis vad ombuden ville höra. Ett stukat
parti som förlorat två val i rad måste nu återvända till sina rötter, till
vad Juholt kallar ”social demokrati”.
Valet av Juholt bekräftar att Socialdemokraternas traditionalister har tagit
kommandot och för dem lät anförandet som den ljuvaste musik, även om
fraserna ibland var häpnadsväckande tomma. Juholt citerade Olof Palmes
installationstal 1969 och tillade:
”Vårt parti var inte då och är inte idag ett börsnoterat företag.”
Vem har någonsin påstått det?
Talet var också tomt i en annan bemärkelse. Juholt radade upp satsningar som
han vill genomföra, på kultur och utbildning, på högre löner och ökad
jämställdhet i offentlig sektor, på bättre pensioner och på att bekämpa
barnfattigdomen. Allt mycket lovvärt. Men hur skall det betalas? Om det sade
han ingenting.
Ett så ambitiöst program kan inte förverkligas utan kraftiga skattehöjningar.
Men på pressträffen efter talet förklarade Juholt att skattetrycket inte
alls behöver höjas. Tillsammans med Tommy Waidelich, Socialdemokraternas nye
ekonomisk-politiske talesman, upprepade Juholt budskapet på DN Debatt i
torsdags: stora reformer och investeringar, men ”inga direkta behov” av
höjda skatter. Hög tillväxt och effektiviseringar skapar det utrymme som
krävs. Resonemanget är oroväckande likt den gamla idén om ”dynamiska
effekter”.
Kruxet är att reformutfästelserna och skattebeskeden inte går ihop. Därmed har
Juholt redan i utgångsläget skapat osäkerhet om sina politiska intentioner
och sina ekonomiska insikter.
Han tänkte inte på det.
Med särskild lidelse talade den nye S-ledaren om ett Sverige ”där vart tionde
barn lever under fattigdomsgränsen”. Att bryta detta missförhållande blir en
högt prioriterad uppgift för Socialdemokraterna. Men något klingar underligt
här.
Juholt har sagt sig vara ”satans trött” på allt tal om förnyelse. Då blir det
lite märkligt när han lyfter fram en fråga som är nära förknippad med den
främste av alla socialdemokratiska förnyare: Tony Blair, Storbritanniens
premiärminister 1997-2007, skaparen av New Labour och trefaldig
valvinnare.
Att utplåna barnfattigdomen ”inom en generation” var ett av Blairs
paradnummer: 1997–2004 ökade hans regering stödet till barn och barnfamiljer
med 72 procent i reala termer.
Håkan Juholt, förnyarnas svurne fiende, tänkte kanske inte på det.
Juholt har sedan inträdet i riksdagen 1994 framför allt ägnat sig åt
försvarspolitik. Det har han gjort på ett högst förtjänstfullt vis.
Som ordförande i Försvarsberedningen medverkade han till
neutralitetspolitikens definitiva skrotning genom tillkomsten av den så
kallade solidaritetsklausulen: Sverige skall inte förhålla sig passivt om
ett annat EU-land eller nordiskt land angrips.
På kongressen sade han:
”Vi har färdats från nationellt oberoende och neutralitet till ömsesidiga
beroenden och gemensamt ansvar.”
Några dagar senare, när Sverige fick en formell fråga från Nato om deltagande
i den FN-sanktionerade Libyenaktionen, tvingade Socialdemokraterna
regeringen att utesluta stridsinsatser mot markmål för att skydda civila,
det vill säga huvudsyftet med FN-resolution 1973. De Gripenplan som sätts in
får endast hjälpa till med att upprätthålla flygförbudszonen. Återigen
väljer Sverige att minimera de egna riskerna och låta andra göra grovjobbet.
Juholt försvarar sitt partis hållning med att svenskt flyg inte skall öppna
eld mot ”drogade barnsoldater”.
Man kan kalla detta för mycket, men knappast ”gemensamt ansvar”. Och ”drogade
ungdomar” har varit den libyske diktatorn Muammar Kaddafis återkommande
förklaring till den folkliga revolt mot honom som startade i februari.
Håkan Juholt tänkte nog inte på det.
Den allra största tankeluckan öppnade sig i kongresstalets avsnitt om
pensionerna. Juholt efterlyste en ”ordentlig utvärdering av
pensionssystemet” och fortsatte:
”Jag bjuder därför, här och nu, in löntagarnas tre fackliga
centralorganisationer – LO, TCO och Saco – för att tillsammans med dem göra
en sådan … På basis av vad vi gemensamt kommer fram till, vill vi
socialdemokrater diskutera med regeringen.”
Varpå han hotade med att göra pensionerna till en stridsfråga i valet 2014.
Förslaget blev omgående skjutet i sank av TCO och Saco.
”Sådana samtal ska givetvis vara blocköverskridande”, sade TCO:s ordförande
Sture Nordh medan Anna Ekström, Saco, gjorde klart att pensionsfrågor skall
diskuteras ”med alla partier och inte med ett”. Till saken hör att det
nuvarande pensionssystemet vilar på en fempartiuppgörelse från 1994.
Juholt fick backa, men det ter sig gåtfullt att en erfaren politiker inte har
observerat följande:
TCO och Saco, som tillsammans numera är större än LO, har borgerliga
majoriteter bland sina medlemmar. Det framgår av Valu 2010, SVT:s
vallokalsundersökning: 51 procent av TCO:s medlemmar och 55 procent av Sacos
röstade på något av regeringsalliansens fyra partier. Och i både TCO- och
Sacoleden är M större än S.
Håkan Juholt tänkte inte på det.
En förklaring kan vara att Juholt, liksom många nostalgiska partivänner,
betraktar 1970-talet som den sanna socialdemokratins epok. Därför var det
följdriktigt att han åberopade Olof Palme i både början och slutet av sitt
kongresstal.
Men denna föreställning är djupt missvisande, vilket Svante Nycander påtalade
i en skarp debattartikel samma dag som Juholt valdes till partiledare.
I själva verket var 1970-talet en avvikelse, ett undantag från
socialdemokratins pragmatiska reformism och öppenhet för breda samarbeten.
Aldrig förut och aldrig senare har partiet utövat ett så stort inflytande över
den fackliga rörelsen. Nycander, författaren till det moderna standardverket
om svensk arbetsmarknadspolitik, skrev i DN den 25 mars:
”Palme tog kommandot över opinionsbildningen inom facket och väckte
orealistiska förväntningar … Erfarna fackliga ledare insåg faran, men deras
motstånd var huvudsakligen internt och blev snart nedkämpat och bortglömt.”
Det var då, på 1970-talet, som löntagarfonderna förgiftade det politiska
klimatet.
Det var då som den klassiska svenska modellen med statlig neutralitet mellan
parterna slogs sönder genom att den fackliga autonomin underminerades av
långtgående lagstiftning på arbetsmarknaden.
Och det var då som Socialdemokraterna, precis som nu, förlorade två val i rad:
1976 och 1979.
Håkan Juholt tänkte inte på det heller.
Men rolig är han.