Representanter för ett sextiotal länder hade samlats för att försöka blåsa liv
i den internationella ekonomin. Läget var nattsvart. Massarbetslöshet grep
omkring sig. Handelskrig pågick.
På grund av transatlantiska motsättningar blev mötet ett fiasko. Européerna
ville först och främst reglera sina enorma skulder från världskriget medan
Franklin D Roosevelt, USA:s nye president, prioriterade inhemska
stimulansåtgärder. När han torpederade en preliminär överenskommelse om
valutastabilitet var konferensen dödsdömd.
Wigforss var kritisk till Roosevelts bryska metoder, men hade i sak samma
åsikt som presidenten. Det framgår av Minnen, de utsökta memoarer som han
gav ut på 1950-talet:
”För min del var jag övertygad om att Roosevelt hade rätt i själva
grunduppfattningen, det vill säga att varken en friare handel eller en
stabilisering av växelkurserna kunde på allvar diskuteras, så länge
arbetslöshetskrisen härjade och de olika länderna måste betrakta skyddet för
det egna näringslivet som en allt överskuggande uppgift.”
Wigforss resonemang säger åtskilligt om de nationalistiska och
protektionistiska stämningar som bidrog till att fördjupa och förlänga
depressionen.
Det har påpekats många gånger, men tål att upprepas: det globala tvärstopp som
följde på Lehman Brothers fallissemang i höstas är den värsta ekonomiska
krisen sedan 1930-talets depression. Enligt den senaste prognosen från
Internationella valutafonden, IMF, krymper världsekonomin i år. Det har inte
hänt sedan andra världskriget. USA:s bnp beräknas minska med 2,6 procent,
eurozonens med 3,2 procent och Japans med 5,8 procent.
På torsdag, den 2 april, är det dags för ännu en internationell kriskonferens.
Då träffas ledarna för världens tjugo viktigaste ekonomier, G20-gruppen. I
London.
Det är inte bara platsen som kastar historiska skuggor över mötet. Det gör
också de spänningar mellan USA och Europa som i onsdags nådde
bristningsgränsen, i varje fall hos Mirek Topolanek, premiärminister i
Tjeckien, EU:s ordförandeland. USA:s ekonomiska politik ”leder åt helvete”,
dundrade Topolanek, som nyligen förlorat en förtroendeomröstning i
parlamentet.
President Barack Obamas administration satsar på offentliga stimulanser i
massiv skala. De skall, med Obamas eget uttryck, ”kickstarta” ekonomin. Det
rör sig om åtgärder som i år beräknas blåsa upp det federala
budgetunderskottet till 1,8 biljoner dollar, vilket motsvarar cirka 13
procent av USA:s bnp. Det är amerikanskt efterkrigsrekord. Och precis som på
1930-talet sätter USA fart på sedelpressarna.
Under normala förhållanden hade en sådan politik tänt en rejäl
inflationsbrasa. Nu fungerar den bråddjupa lågkonjunkturen som prisdämpare.
Längre fram, när konjunkturen vänder, kan underskotten elda på inflationen,
men amerikanerna är helt fokuserade på nuet och på att förhindra deflation,
alltså fallande priser, som var ett gissel på 1930-talet.
Om det finns en europeisk linje mot krisen så definieras den framför allt av
Tyskland, EU:s största ekonomi: slå vakt om statsfinanserna och strama upp
de finansiella regleringarna. Amerikanska propåer om mer kraftfulla
finanspolitiska insatser avvisas med argumentet att de flesta EU-länder,
till skillnad från USA, har generösa offentliga trygghetssystem som
automatiskt stimulerar ekonomin.
Denna försiktighet bottnar bland annat i en historiskt betingad oro för
inflation. Det gäller särskilt Tyskland, som har ett starkt kollektivt minne
av den förödande hyperinflationen efter första världskriget.
Ett annat europeiskt orosmoment är den enorma utlåningen från banker i rika
EU-länder till nya och fattigare medlemmar i Öst- och Centraleuropa.
Allvarligast är situationen i Österrike, där utlåningen motsvarar landets
hela bnp. Återigen gör sig 1930-talet påmint: depressionen, som utlöstes av
kraschen på Wall Street 1929, drabbade Europa med full kraft först 1931, då
kollapsen för österrikiska Creditanstalt orsakade en kontinental panik.
Kapitalismen är instabil till sin natur. Därför är den så dynamisk. Men
instabila system kan gå i baklås och i sådana lägen måste någon trycka på
omstartsknappen. Någon är i detta fall staten. Det är med andra ord Keynes
som gäller nu. Med räntor som närmar sig nollpunkten är det dessutom
ofrånkomligt att flytta tyngdpunkten i krisbekämpningen från penningpolitik
till finanspolitik.
Dessa insikter vägleder Obamaadministrationen, men har ännu inte slagit igenom
i Europa.
Likafullt är den amerikanska politiken behäftad med en allvarlig svaghet. Det
handlar inte om de växande underskotten – USA kommer under överskådlig tid
att fungera som kapitalmagnet – utan om den lite räddhågade attityden till
finanssektorn, krisens epicentrum.
Väldiga summor har pumpats in i USA:s finansiella system. Ändå har
kreditgivningen inte kommit igång. Bankerna misstror sina kunder – och
varandra. Blockeringen hänger samman med en politisk ovilja att sätta
verklig makt bakom skattebetalarnas pengar via temporärt statligt ägande i
utsatta banker – som i Sverige på 1990-talet. I USA uppfattas sådant som
socialism.
Tanken med den saneringsplan som finansminister Tim Geithner presenterade i
början av veckan är istället att staten skall hjälpa privata intressen att
köpa upp bankernas osäkra fordringar, toxic assets. På denna subventionerade
marknad skall fordringarna kunna värderas. Det framstår som ett krångligt
tillvägagångssätt jämfört med att låta staten ta direkt ansvar för en
sanering. Och tyder dessutom på kort minne:
På 1930-talet köpte den federala regeringen in sig i 6 000 amerikanska banker.
Det gjorde inte USA socialistiskt. Det bidrog tvärt om till den amerikanska
kapitalismens räddning.
Länder som Kina och Indien förväntas spela viktiga roller i London. Det är på
sätt och vis hela idén med G20-mötet: en global kris kräver globala
lösningar. Men utan samordning mellan världens största ekonomi, USA, och
världens största ekonomiska block, EU, går det inte att bryta förlamningen.
En annan illavarslande omständighet är att det tycks vara si och så med de
handelspolitiska lärdomarna från depressionen.
Genom en fullkomligt vettlös lag, The Smoot–Hawley Tariff Act från 1930,
chockhöjde USA sina tullar. Andra länder svarade med samma protektionistiska
mynt. Världshandeln säckade ihop.
Med dagens internationella regelverk, snabba kommunikationer och integrerade
ekonomier är det svårt att föreställa sig en lika destruktiv process. Men
det är illa nog att protektionistiska tendenser gör sig allt mer gällande.
De fördjupar recessionen, fördröjer återhämtningen och kan – i värsta fall –
reversera många av globaliseringens landvinningar.
Hyckleriet är monumentalt. Så sent som i november, vid G20-mötet i Washington,
ställde sig deltagarna bakom frihandeln. Sedan dess har sjutton av länderna
vidtagit 47 protektionistiska åtgärder. Det framgår av en sammanställning
från Världsbanken. Några exempel:
Kina har skärpt importbestämmelserna för livsmedel. Ryssland har höjt tullen
på begagnade bilar. Indien har stoppat import av kinesiska leksaker.
Argentina har stramat åt införselreglerna för allt från bildelar till
textilvaror. I det stora krispaket som den amerikanska kongressen godkände i
februari ingår en särskild klausul, Buy American, ägnad att gynna
amerikanska producenter.
I Europa är det – föga förvånande – Frankrike som går i bräschen för den
protektionistiska renässansen. President Nicolas Sarkozy har sagt att det är
orimligt att franska bilar tillverkas utomlands för att sedan säljas i
Frankrike. I förra veckan kom så beskedet att Renault flyttar hem produktion
från Slovenien.
Bråk mellan Europa och USA och tilltagande protektionism. Upptakten till
Londonmötet 2009 har en del oroväckande likheter med 1933. Och har världen
inte lärt sig mer på sjuttiosex år, så återstår väl bara en global
anpassning till Ernst Wigforss berömda iakttagelse: ”Fattigdomen fördrages
med jämnmod, då den delas av alla.”
MER ATT LÄSA: Minnen III 1932–1949 (Tidens Förlag) av Ernst
Wigforss. Global Economic Policies and Prospects (www.imf.org). Ekonomiska
kriser förr och nu (SNS) av Erik Lundberg. Trade Protection: Incipient
but Worrisome Trends. Trade Notes, Number 37 (The World Bank).