Efter ett nattsvart år – 2009 krympte världsekonomin för första gången sedan
andra världskriget – har en försiktig optimism börjat spira.
Internationella valutafonden, IMF, reviderade i oktober sin globala
bnp-prognos för 2010 från 2,5 till 3,0 procent och så sent som i torsdags
flaggade Dominique Strauss-Kahn, IMF:s chef, för ytterligare en
uppjustering. Även OECD ser lite ljusare på framtiden och räknar med en
nästan tvåprocentig tillväxt i år för de trettio länder som ingår i
organisationen.
Det är Asien – och framför allt Kina – som leder återhämtningen. Med en
fortsatt tillväxt kring 9 procent kommer Kina snart att passera Japan som
världens näst största ekonomi och den kinesiska exportökningen under
december, 17,7 procent, indikerar att Kina redan har tagit över Tysklands
position som världens största exportör.
Känslan av att en vändning är på gång smittar av sig på världens börser. MSCI,
ett globalt börsindex, ligger idag 70 procent högre än i mars förra året.
Det värsta ser ut att vara över.
Med betoning på ser ut.
Denna brasklapp är ett memento från 1930-talet.
Jämförelser mellan vår tids ”stora recession” och den stora depressionen kan
uppfattas som lätt alarmistiska: de sociala och politiska konsekvenserna
blir inte tillnärmelsevis lika allvarliga den här gången. Men eftersom
finans- och efterfrågekollapsen 2008–2009 var den djupaste och mest
omfattande sedan början av 1930-talet är det omöjligt att bortse från
depressionens erfarenheter. Och det var just dessa erfarenheter – och deras
lärdomar – som förhindrade ett totalt ekonomiskt sammanbrott hösten 2008.
Efter investmentbanken Lehman Brothers konkurs, den händelse som utlöste
finanskrisens akuta fas, gjorde politiker och centralbanker vad deras
föregångare inte gjorde efter kraschen på Wall Street 1929: det finansiella
systemet tillfördes enorma kapitalmängder, efterfrågan stimulerades i massiv
skala och räntorna sänktes.
John Maynard Keynes, den brittiske ekonomen som på 1930-talet visade hur en
kapitalism i baklås kan räddas från sig själv, fick en plötslig renässans.
Robert Skidelsky, författare till en magnifik biografi över Keynes, menar
emellertid i sin nya bok The Return of the Master att dagens politiska och
ekonomiska beslutsfattare bara har lärt sig halva läxan från Keynes:
stimulanserna. Den andra delen – att motverka oansvarigt och kortsiktigt
risktagande på finansmarknaden – har fått mindre genomslag.
Därmed kvarstår en icke obetydlig risk för fler bank- och finanshaverier. I
synnerhet som det finns tecken på att nya börs- och fastighetsbubblor är på
väg att blåsas upp (The Economist 9/1).
Dagens extremt låga räntor gör det frestande för placerare att låna till
aktieköp samtidigt som fastighetspriser hålls artificiellt höga. Förr eller
senare måste räntorna tillbaka till normala nivåer – och då kan det smälla
igen med börsfall och prisras på fastigheter.
De beslut som hittills fattats för att förbättra övervakningen av det
finansiella systemet har varit ganska modesta. EU skall inrätta tre nya
myndigheter för tillsyn av finansiella företag med gränsöverskridande
verksamhet. Det låter ambitiöst, men mer handgripliga åtgärder lyser med sin
frånvaro.
EU har till exempel inte kommit överens om någon reglering av de hedgefonder
som i vissa fall ägnar sig åt destruktiva aktiviteter. Hedgefonder är
samlingsnamnet för fonder med friare placeringsregler än vanliga
aktiefonder. De kan syssla med blankning: spekulation i kursfall som bygger
på att lånade aktier säljs vidare på marknaden.
Istället har politikens fokus legat på bonusar.
Att incitamentssystemen behöver ses över står klart: hejdlösa
bonusutbetalningar underblåste dumdristigt risktagande, inte minst i USA,
och denna miljardrullning kan inte fortsätta som om inget hänt när
skattebetalarna håller stora delar av bankväsendet under armarna.
Men bonusar utgör bara en del av problemet, oavsett hur mycket ilska de än
framkallar hos allmänheten. Betydligt viktigare – fast mindre lättköpt – är
att åstadkomma övergripande och internationellt samordnade regleringar som
gör finanssektorn mer motståndskraftig mot framtida chocker. Det kan handla
om nya kapitalkrav för bankerna – högre i högkonjunktur, lägre i
lågkonjunktur – och skärpta krav på centralbankerna att i tid agera mot
osunda kreditexpansioner.
En andra våg av bankhaverier är i alla händelser det sista världsekonomin
behöver. Även här finns en varnande lärdom från 1930-talet. Det var först
1931, två år efter kraschen på Wall Street, som en djup konjunkturnedgång
övergick i internationell depression. Anledningen var en bankpanik som
startade i Österrike och spred sig till Tyskland.
Finanskrisen slog snabbt och hårt mot den reala ekonomin och blev i och med
det även en sysselsättningskris. I både USA och eurozonen uppgår
arbetslösheten nu till 10 procent. Särskilt decembersiffrorna från USA blev
en besvikelse: 85 000 arbetstillfällen gick förlorade.
Företagen drar sig för att anställa för nyproduktion och säljer istället av
sina lager.
Hög arbetslöshet gör det svårare för regeringarna att dra tillbaka de
kostsamma stimulanser som dämpat efterfrågefallet. Den svaga återhämtning
som kunnat anas de senaste månaderna är i själva verket direkt kopplade till
dessa stimulanser. I höstas ökade sysselsättningen i USA:s fordonssektor.
Det berodde på politiskt beslutade och temporära incitament för att öka
bilförsäljningen. Så fort de upphört började sysselsättningen falla igen.
Men det är inte enbart med renodlade efterfrågestimulanser som regeringar runt
om i världen ser till att de ekonomiska hjulen fortsätter att snurra. Även
om finanssystemet har börjat tina efter djupfrysningen 2008 så är
kreditförsörjningen fortsatt beroende av statlig hjälp i form av garantier,
likviditetsstöd och program för så kallat giftiga tillgångar. Liksom
stimulanserna är dessa bankstöd nödvändiga på kort sikt, men
statsfinansiellt ohållbara på längre sikt.
Inom EU, i USA och även i Kina förbereds därför ”exitstrategier”, successiva
reträtter från en expansiv finanspolitik. Men när skall omläggningen börja
genomföras?
Sker det för tidigt kan det bli nya problem i finanssektorn och nya
efterfrågeras. Drar det ut på tiden undermineras statsfinanserna samtidigt
som inflationstrycket växer, vilket i sin tur kan framkalla chockartade
räntehöjningar. World Economic Forum varnar för det sistnämnda scenariot i
en färsk riskrapport för 2010.
Påfrestningarna kan i värsta fall leda till att hela stater går omkull – med
oanade konsekvenser för den globala ekonomiska ordningen.
En rapport från kreditvärderingsinstitutet Moody’s visar vilka länder som
löper störst risk att drabbas av statsbankrutt (DI 11/1). Ukraina, Argentina
och Venezuela ligger sämst till. Men bland de tio mest utsatta länderna
återfinns också tre EU-länder: Lettland, Litauen och Grekland.
Grekland är ett särskilt orosmoment, eftersom landet tillhör eurozonen. Det
grekiska budgetunderskottet uppgår officiellt till 12,7 procent, långt över
de 3 procent som EU stipulerar. Men underskottet är sannolikt ännu större i
verkligheten.
Grekland, med en korrupt och ineffektiv byråkrati, har i åratal lämnat
friserade och vilseledande statistiska uppgifter om landets ekonomiska
tillstånd. Den nya socialistregeringen har lovat att åtgärda bristerna, men
det kan dröja flera år innan effekterna slår igenom.
Sammanfattningsvis: 2010 kan bli året då en återhämtning tar rejäl fart, men
det kan också bli inledningen på en period med bakslag och obehagliga
överraskningar. Därför är det kanske klokt att liksom temperera optimismen
en aning. Inte minst bör man förhålla sig skeptisk till de rubriker som
förkunnar att kraftigt stigande börskurser utgör ett kvitto på att
krisen klingat av:
Dow Jones index för New York-börsen steg med mer än 20 procent vid fyra
tillfällen – för att varje gång rasa till nya bottennivåer.
När då?
1929–1932.
MER ATT LÄSA: World Economic Outlook. Sustaining the Recovery (www.imf.org).
Keynes. The Return of the Master (Public Affairs) av Robert Skidelsky.
Global Capitalism. It’s Fall and Rise in the Twentieth Century (Norton) av
Jeffry A Frieden. Global Risks 2010 (www.weforum.org).