Orden gör sig påminda i dessa dagar, då världens största ekonomi med nöd och
näppe har undgått en statsbankrutt som hade fått förödande konsekvenser för
den globala ekonomin.
Efter omröstningar i representanthuset och senaten och med bara timmar kvar
till midnatt den 2 augusti, då pengarna skulle ha tagit slut, kunde
president Barack Obama underteckna en lag som i omgångar höjer skuldtaket,
gränsen för hur mycket USA får låna, med 2 100 miljarder dollar från 14 300
miljarder.
Därutöver skall budgetunderskottet, idag 10 procent av BNP, kapas med totalt
cirka 2 400 miljarder dollar under tio år.
Så hoppas man kunna bromsa en skenande statsskuld som uppgår till 100 procent
av BNP.
Men överenskommelsen, som manglades fram under väldiga våndor, har brister och
finansmarknaden, redan skakad av eurokrisen, blev inte imponerad.
För det första skall merparten av nedskärningarna förhandlas fram av en
kommitté bestående av tre demokrater och tre republikaner. Med tanke på de
låsningar som numera präglar amerikansk politik är det svårt att se hur de
skall kunna samsas.
För det andra är minskningen av budgetunderskottet otillräcklig för att
återställa statsfinansiell stabilitet. Den motsvarar bara lite mer än 1
procent av den prognostiserade produktionen under den närmaste
tioårsperioden. De flesta bedömare, inklusive kreditvärderingsinstituten,
anser att underskottet behöver bantas mycket mer. För första gången har
Standard & Poor’s sänkt USA:s kreditbetyg.
För det tredje försvagas beslutets trovärdighet av att det inte innehåller
några intäktsförstärkningar, det vill säga skattehöjningar. President Obama
ville från början ha en ”balanserad” lösning med höjda skatter för de allra
rikaste, men republikanerna vägrade att gå med på det.
Varje försök att lösa USA:s statsfinansiella problem utan skattehöjningar är
befängt. USA har, internationellt sett, ett lågt skattetryck. Uttaget
motsvarar idag knappt 15 procent av BNP, den lägsta nivån sedan 1950.
Särskilt efter de sänkningar för höginkomsttagare som drevs igenom av George W
Bush har det amerikanska skattesystemet fått en närmast grotesk profil.
Warren Buffett, en av USA:s mest förmögna personer, noterade häromåret, med
viss förfäran, att han betalade 18 procent i inkomstskatt medan hans
sekreterare betalade 30 procent.
Situationen förvärras också av att USA:s återhämtning efter finanskrisen och
konjunkturraset 2008–2009 går trögt. Tillväxten är anemisk. Förra fredagen
reviderades siffran för årets första kvartal ned från 1,9 till 0,4 procent.
Den officiella arbetslösheten har bitit sig fast strax över 9 procent, men i
realiteten är den nästan dubbelt så hög, eftersom statistiken inte omfattar
personer som slutat söka jobb.
Och i ett läge där offentliga nedskärningar är en nödvändighet har USA ett
enormt investeringsbehov: när World Economic Forum rankar kvaliteten på
infrastrukturen i 139 länder hamnar världens rikaste land först på 23:e
plats.
Hur kunde det gå så illa?
En del av svaret är att det beror på långvariga försyndelser som låtit USA
leva över sina tillgångar. Redan på 1980-talet, under Ronald Reagan,
förvandlades USA från världens största långivare till världens största
låntagare.
En annan del av svaret är att amerikansk politik har blivit dysfunktionell.
Som ett Grekland i jätteformat.
USA:s mer än tvåhundraåriga konstitutionella modell med maktbalans och starkt
minoritetsskydd förutsätter ansvarstagande och pragmatism. Men
radikaliseringen av det republikanska partiet, som nu råkat i händerna på
den paranoida och rasistiskt anstrukna Tea Party-rörelsen, har förgiftat
samarbetsklimatet.
I förra årets kongressval erövrade republikanerna majoritet i
representanthuset och knappade in på demokraterna i senaten. Därmed kan de i
praktiken hålla nationen som gisslan.
Deras beteende är fullständigt ansvarslöst.
President Obama var ursprungligen inställd på långtgående eftergifter med
stora nedskärningar och endast marginella intäktsförstärkningar.
Republikanerna sade ändå nej. David Brooks, själv konservativ, framhöll i New
York Times att ett normalt parti hade gripit detta tillfälle att under
ordnade former transformera ekonomin. Men, tillade han, republikanerna är
inte längre ett normalt parti.
Republikanernas motstånd mot skattehöjningar och mot varje initiativ för
utjämning av USA:s skriande sociala orättvisor har – som i fallet med Obamas
sjukvårdsreform – övergått i blint raseri och absurda beskyllningar om
”socialism” och ”oamerikanska” värderingar. Under förhandlingarna om
skuldtaket gick det så långt att den normalt samlade Barack Obama störtade
ut från ett möte med Eric Cantor, representanthusets majoritetsledare, med
orden:
”Jag har nått min gräns. Det här kanske förstör mitt presidentskap, men jag
tänker inte ge mig.”
Men till sist gav han sig. Republikanerna fick igenom i stort sett vad de
ville. Obama hade, teoretiskt, kunnat köra över kongressen och höja
skuldtaket på egen hand genom att hänvisa till konstitutionens 14:e tillägg
från 1868 om statsskuldens giltighet, men det hade sannolikt lett till krav
på riksrätt.
Presidenten uppnådde i och för sig en viktig framgång: skuldtaket är avfört
från dagordningen valåret 2012. Likafullt har bilden av en retirerande och
vek president satt sig.
Enligt en undersökning från Pew, genomförd under andra halvan av juli, vill 41
procent att Obama väljs om nästa år medan 40 procent föredrar en
republikansk president. Så sent som i maj hade Obama en ledning med 11
procentenheter. Särskilt illavarslande för presidenten är att de oberoende
väljare som avgjorde valet 2008 överger honom.
Obamas anhängare brukar, något överdrivet, peka på likheter mellan honom och
Abraham Lincoln och John F Kennedy. Men på högerhåll jämförs han istället
med en president som var obeslutsam och lätt handfallen.
Demokraten Jimmy Carter valdes 1976, efter Vietnam och Watergate, men
begravdes fyra år senare i Ronald Reagans jordskred. Det utdragna
gisslandramat i Iran och en svag ekonomi med hög inflation blev för mycket.
Med två poäng av tio möjliga hamnar Carter i den näst sämsta kategorin i en
färsk avhandling från Åbo Akademi, Bland åsnor och elefanter, där Claus
Stolpe systematiskt utvärderar USA:s presidenter.
Men jämförelsen Carter–Obama är inte rättvis. Obama har en förmåga att
inspirera som Carter saknade. Och i en del avgörande ögonblick – som med det
väldiga stimulanspaketet 2009 och raiden mot Usama bin Ladin tidigare i år –
har han demonstrerat en helt annan beslutsamhet än Carter.
Faktum är att Obama inte kan jämföras med någon av sina företrädare.
När han valdes för tre år sedan fick USA sin förste svarte president. Mot
bakgrund av USA:s dystra arv – slaveriet, lynchningarna, rasåtskillnaden –
var det en fantastisk och enastående händelse. Men en del av USA var inte
redo för en svart president. Och det är den delen som har tagit över det
republikanska partiet.
Därav omedgörligheten. Därav viljan att förödmjuka presidenten. Därav det
ständiga ifrågasättandet av Obamas värdighet och legitimitet. Och mycket
riktigt: det är nästan uteslutande bland vita väljare som stödet för
republikanerna ökar. Den ekonomiska krisen bidrar naturligtvis till en
uppjagad stämning, men de arga vita männens revolt är en underliggande
förklaring till varför ett förut rutinmässigt beslut plötsligt förvandlades
till ödesdrama.
Skuldtaket, som infördes 1917 när USA skulle finansiera sitt inträde i första
världskriget, har sedan 1960 justerats vid 78 tillfällen, 49 gånger under
republikanska presidenter och 29 gånger under demokratiska, utan att det
lett till konvulsioner. Men ett allt mer högervridet republikanskt parti
drabbades av total blockering när det satt en svart man i Vita huset.
Fast här ligger också Barack Obamas chans 2012: att republikanerna drivs så
långt högerut av Tea Party-rörelsen och den kristna tokhögern att de
nominerar en vettvilling, till exempel kongressledamoten Michele Bachmann
från Minnesota. I måndags röstade hon nej till en höjning av skuldtaket.
När det verkligen gäller brukar amerikanska väljare sky extremism. Måtte de
återigen, efter många om och men, göra det rätta. För sin egen skull och för
världens.