”När det blåser i vår omvärld kan Sverige bättre än tidigare stå emot
vindbyarna”, sade statsminister Fredrik Reinfeldt (m) när han i tisdags
läste upp sin tredje regeringsförklaring inför riksdagen. Att svenska staten
har goda marginaler framgår av den budgetproposition som presenteras i
morgon. Men hur är det med svenskarnas marginaler?
Nyligen uppmärksammade LO-Tidningen (12/9) det förhållandet att de flesta
svenska löntagare har ytterst begränsade möjligheter att bli förmögna på
arbete och sparsamhet.
Tidningen har räknat ut att en LO-medlem skulle behöva jobba i 17 557 år för
att få ihop en lika stor förmögenhet som Sveriges rikaste person: 4,1
miljarder kronor. Förutsättningen är att denna långlivade LO-medlem inte har
några utgifter. Beloppet är kanske att ta i, men även mer ”ordinära”
förmögenheter på ett antal miljoner ter sig ouppnåeliga för
normalinkomsttagare som sparar för glatta livet.
Det är samhället sådant det är. Fortfarande.
Rubriken i LO-Tidningen lyder: ”Arbetsfria inkomster vägen till rikedom.” Det
är förvisso lättare att bli rik på aktieklipp – eller spel – än på arbete.
Men det blir lite missvisande när tidningen illustrerar detta med siffror
från Statistiska centralbyrån som visar att Sverige får allt fler
miljonärer.
Enligt SCB ökade antalet miljonärer från knappt 800 000 personer 1999 till
drygt 1,5 miljoner 2006, eller från 8,8 till 17,1 procent. Det här med
miljonärer är dock en sanning med modifikation. Siffrorna avser
nettoförmögenheter – tillgångar minus skulder – som inbegriper t ex småhus
och bostadsrätter som har ökat i värde. En mer relevant definition är
finansiella tillgångar, det vill säga sparade medel. Då krymper
miljonärsskaran till knappt 400 000 personer.
Det verkligt illavarslande i SCB-statistiken är emellertid att drygt två
miljoner svenskar inte har några finansiella tillgångar alls. Ytterligare
två miljoner har mindre än 25 000 kronor på banken.
Hösten 2006 uppgav närmare 20 procent av de svenska hushållen att de haft
svårt att få inkomsterna att täcka utgifterna under det senaste kvartalet.
Då rådde högkonjunktur.
Nu viker konjunkturen och varslen ökar. Därmed blir obefintliga eller små
marginaler ett ännu större problem för många hushåll.
Sociala ersättningar i all ära – de täcker inte hela inkomstbortfallet. Och
med pålitligheten är det si och så. I ett upprörande reportage berättade
Aftonbladet häromdagen om barnfamiljer som går på knäna ekonomiskt på grund
av försenade utbetalningar från Försäkringskassan.
Sverige har, i relation till andra OECD-länder, en jämn inkomstfördelning. Men
den svenska förmögenhetsfördelningen är mycket ojämn. Nationalekonomen Dick
Kling gjorde förra året lite av en pionjärinsats när han pekade på detta i
boken Radhusproletärer och ombudskapitalister.
Det mått som brukar användas är Ginikoefficienten, uppkallad efter den
italienske statistikern Corrado Gini: 0 betyder att fördelningen är helt
jämn, 1 att den är maximalt ojämn. Kling kunde stödja sig på en
undersökning, Luxembourg Wealth Study, som för första gången gjort det
möjligt att jämföra förmögenheternas fördelning i vissa OECD-länder. Där är
Sveriges Ginikoefficient 0,89. USA:s är 0,81. Italien har den jämnaste
fördelningen: 0,61. För många svenskar framstår resultatet säkert som
fullkomligt förbluffande: välfärdssamhället Sverige har en ojämnare
förmögenhetsfördelning än råkapitalistiska USA och röriga Italien.
En förklaring är det höga skattetrycket, särskilt på arbete. Svenska skatter
och avgifter på arbete ligger cirka 50 procent över EU:s genomsnitt.
Utrymmet för sparande via lönen är alltså mer begränsat här än på många
andra håll. Men genom transfereringar och subventioner får svenskarna
tillbaka vad de betalat in i skatt, invänder någon. Även det är en
modifierad sanning: den genomsnittlige svensken betalar 6,8 miljoner kronor
i skatt under sin livstid – och får tillbaka 5,6 miljoner.
Att stimulera eget sparande har sällan prioriterats när svenska skatte- och
trygghetssystem har konstruerats och reformerats.
I den socialdemokratiska föreställningsvärlden, där offentliga lösningar står
i centrum, har privata marginaler tett sig mer eller mindre onödiga.
Genom jobbskatteavdraget – ett tredje steg har aviserats inför morgondagens
budgetproposition – säger sig den borgerliga alliansregeringen vilja öka de
förvärvsarbetandes ”möjligheter att bestämma över sitt eget liv”. Men det
handlar, sammantaget, om blygsamma förändringar för den enskilde, eftersom
skattesänkningarna delvis äts upp av höjda avgifter och priser.
Fredrik Reinfeldts senaste regeringsförklaring inleddes så här:
”Berättelsen om Sverige skiftar. Den skiftar från människa till människa. Den
skiftar i stad och land.”
Ja, berättelsen skiftar. Också över tiden. Men kanske inte så mycket som vi
tror.
LO-Tidningens reportage leder tankarna till en skrift som för snart hundra år
sedan sammanställdes av en tjugosjuårig folkhögskolelärare och socialist:
Rickard Sandler, en svindlande och mångsidig begåvning. Om Sandler sade Tage
Erlander: ”Hans hjärna arbetade på ett för mig ofattbart sätt.”
Rickard Sandler, som i unga år tillhörde socialdemokratins upproriska
vänsterflygel, var statsråd i Hjalmar Brantings regeringar. När Branting
blev sjuk och avled 1925 var det Sandler som tog över som statsminister, om
än bara i ett och ett halvt år. Under större delen av 1930-talet var han
utrikesminister. Efter kriget ledde han viktiga utredningar om
säkerhetstjänsten och författningen.
Sandler tog initiativet till ABF, Arbetarnas bildningsförbund, och översatte
Karl Marx Das Kapital till svenska. Han hade en förunderlig fallenhet för
siffror och bistod under andra världskriget FRA i arbetet med chiffer och
koder. Han spelade violin och komponerade.
Valåret 1911 gav Sandler ut första upplagan av Samhället sådant det är, en bok
på ett åttiotal sidor som länge spelade en viktig roll för arbetarrörelsen.
Samhället sådant det är skulle, framhöll Sandler, ”lämna brukbara vapen i
kampen för ’samhället sådant det borde vara’”. Det gjorde den – på ett helt
banbrytande vis. Aldrig förut hade statistiska uppgifter om land och folk
redovisats så komprimerat, så pedagogiskt och så polemiskt effektivt. Och
aldrig tidigare hade det svenska klass- och privilegiesamhället dissekerats
med sådan precision.
Sandler konstaterade att en tredjedels procent av förmögenhetsinnehavarna hade
förmögenheter på över 200 000 kronor, ett väldigt belopp på den tiden, och
att denna tredjedels procent ägde en tredjedel av den samlade förmögenheten.
Idag ser det, rent siffermässigt, inte mycket bättre ut. Den rikaste
procenten äger 25 procent av nettoförmögenheterna.
Nittiosju år före LO-Tidningen noterade Rickard Sandler att det var omöjligt
för en vanlig inkomsttagare att arbeta sig till rikedom. Sandler, vid denna
tid sträng marxist, ville påvisa det orimliga i att det var lättare att bli
rik på andras arbete. Men oavsett ideologiskt perspektiv – och trots en
ålderdomlig språkdräkt – framstår hans lätt ironiska räkneövning från 1911
som högst aktuell 2008:
”Vi antaga, att en medlem av den talrikaste inkomstgruppen (500–1000 kr.)
beslutar sig för att bli en förmögen man, och vi förutsätta, att han icke
sträcker sina anspråk längre än till 100,000 kr. i förmögenhet. Han har en
inkomst av 683 kr. (genomsnittet för 55 proc. av de bevillningsskyldiga
inkomsttagarna) och han förbrukar endast det officiella existensminimum, 450
kr. Alltså kan han lägga av 233 kr. pr år. Vill han nu för sin förmögenhets
skapande använda endast sparsamhet, så utrönes ju genom en enkel division,
att han får knoga på och lägga av sina 233 kr. årligen i 430 år!
Hans företag stöter alltså på vissa fysiologiska hinder.”
I detta avseende är samhället idag inte så olikt samhället igår. Det tål att
tänka på – för politiker av alla kulörer.