Vad angår oss Ukrainas affärer?

Den 15 december fattar Sveriges riksdag ett nytt försvarsbeslut. När det är genomfört 2007 har 96 procent av det gamla invasionsförsvaret skrotats.
För femton år sedan kunde Sverige mobilisera 730 000 man. Det nya insatsförsvaret skall bestå av 31 500 man.
På politiskt nyspråk kallas det "omställning".
Förr kallades det nedrustning.
En övergång från invasions- till insatsförsvar är nödvändig, en ofrånkomlig konsekvens av ett förändrat säkerhetsläge, internationella åtaganden och teknisk utveckling.
Men de brådstörtade och illa planerade åtgärderna får så långtgående konsekvenser att man måste fråga sig om det överhuvudtaget blir något försvar över att tala om; 36 kanoner inger liksom ingen riktig respekt.
Vad har det med Ukraina att göra?
En hel del.

Försvarsbeslutets underlag utgår från föreställningen, eller förhoppningen, att allt är frid och fröjd efter Sovjetunionens sammanbrott.
I en rapport från början av sommaren slog Försvarsberedningen fast följande:
"Under ledning av president Putin fortsätter den ryska utrikespolitiska orienteringen mot Västeuropa och USA."
Liknande resonemang återfinns i försvarspropositionen som sammanfattar läget så här:
"Regeringen bedömer att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde är i fortsatt positiv och dynamisk omvandling, kännetecknad av ökande integration."

Observatörer från FN, USA och säkerhets- och samarbetsorganet Osse konstaterade omgående, i likhet med EU, att andra omgången i Ukrainas presidentval den 21 november präglades av fusk och manipulationer i en sådan utsträckning att resultatet inte kunde erkännas.
Anhängare till oppositionens Viktor Jusjtjenko, förberedda på oegentligheterna, samlades till massdemonstrationer.
Efter nästan två veckor, i fredags, vann de en viktig framgång: Ukrainas högsta domstol underkände valet. En ny andra omgång skall genomföras senast den 26 december.
Men Rysslands president Vladimir Putin har redan gratulerat regimens kandidat Viktor Janukovitj till "segern" - trots överväldigande belägg för systematiskt fusk.
Putin var personligen engagerad i Janukovitjs kampanj, som finansierades med ryska oljemiljoner. Det har dock inte hindrat den ryske presidenten från att läxa upp EU och USA, som stödjer oppositionen:
"Det är inte vår uppgift att blanda oss i andra länders angelägenheter. Utomstående har ingen rätt att knuffa in Ukraina i förödelse."
Putin räknar alltså inte Ryssland som utomstående i fallet Ukraina.
Det säger en hel del om hur Moskva ser på stater som varit sovjetiska delrepubliker.

Under sina fem år vid makten har Putin genomfört en tyst och smygande statskupp med hjälp av siloviki, gamla kollegor från KGB, den sovjetiska säkerhetstjänsten.
Som den finländske veterandiplomaten Max Jakobson uttryckt det: "Demokratin kan vi glömma i det landet."
* Kritiska journalister tystas - flagrant tydligt under gisslandramat i Beslan i september - och Kreml kontrollerar de nationella TV-kanalerna.
* Den politiska processen mot den judiske och oppositionelle oljemiljardären Michail Chodorkovskij fortsätter. Hans bolag, Yukos, slaktas och flera av hans närmaste medarbetare har tvingats lämnat Ryssland hals över huvud.
* Nyligen dömdes en av Rysslands mest framstående fysiker, Valentin Danilov, till 14 års fängelse för landsförräderi och spioneri. Han hade arbetat för ett kinesiskt företag. Det lär bli fler domar av det slaget: ryska forskare skall avskräckas från samarbete med utländska intressen.
* Rysslands försvarsbudget har fördubblats, krigsmakten har fått tillbaka sin röda fana och militärutbildning har återinförts på skolschemat.
* För några veckor sedan tillkännagav Putin att Ryssland håller på att ta fram "nya kärnvapensystem som andra länder inte har". Troligen rör det sig om Topol-M, den första interkontinentala missil som Ryssland utvecklat efter Sovjetunionens hädanfärd.
* Putin behöver inte bekymra sig om inhemskt motstånd. Sovjetnostalgin sitter djupt i Ryssland, enligt opinionssiffror som historikern Richard Pipes har fogat samman till en kuslig helhet: 74 procent beklagar att Sovjetunionen kollapsade, 76 procent vill att medierna censureras och bara 22 procent föredrar demokrati som politiskt system.

Målmedvetet - och med suveränt förakt för demokratiska principer - försöker Putin konstruera en intressesfär med ryska klientstater. Vitryssland är ett exempel, Kazakstan ett annat.
Verktygen består av politiska och militära påtryckningar i kombination med ekonomisk utpressning: dessa länder är beroende av rysk energi.
I Georgien gick det inte. "Rosornas revolution" i Tbilisi förra året, ett slags förlaga till protesterna i Ukraina, störtade president Eduard Sjevardnadze och den västvänlige Michail Saakasjvili tog över. Men Putin har inte gett upp: han vägrar avveckla ryska militärbaser i Georgien och två georgiska provinser, Abchazien och Sydossetien, har i praktiken annekterats av Ryssland.
Nu handlar det om Ukraina, ett av Europas största länder med 48 miljoner invånare. Vinner demokratin där sänds en mäktig signal till hela Östeuropa.

Leonid Kutjma, Ukrainas avgående president, har drivit landet i samma riktning som Vitryssland och knutit allt närmare band med Moskva. Med Janukovitj som Kutjmas efterträdare skulle processen fullbordas.
Därför var det så viktigt för Moskva att stoppa Jusjtjenko: han vill, liksom uppenbarligen en majoritet av väljarna, orientera landet västerut.
I Ukraina avtecknar sig därmed konturerna av ett nytt kallt krig, en dragkamp mellan väst och Ryssland om tidigare sovjetiska områden. Det kan rent av leda till en delning av Ukraina.
Sprickan mellan USA-EU och Ryssland är nu djupare än någon gång efter kalla kriget.
Men den svenska regeringen tolkar allt detta som en "positiv och dynamisk omvandling".

Skall Sverige upprepa gamla misstag?
I försvarsbeslutet 1972 antog politikerna att avspänningen skulle bli bestående. Det blev den inte. När omvärlden började rusta upp rustade Sverige ned.
Möjligen har det något med blåa svenska ögon att göra:
Om det kan gå bra, så går det bra.
Kruxet är att den attityden är svår att förena med en trovärdig säkerhetspolitik, som måste bygga på en annan premiss:
Om något kan gå fel, så finns det faktiskt en risk för att det gör det.
Så resonerar Finland. Även där ställs försvaret om, men inte lika radikalt som i Sverige. Om några år har Finland - för första gången - större försvarsmakt än Sverige.

Det svenska försvarsbeslutet baseras mer på budgetpolitiska bedömningar än på säkerhetspolitiska: försvaret skärs ned och ställs om som ett led i samarbetet mellan den socialdemokratiska regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet.
Statens hårda kärna murknar medan det sprätts pengar på friår och meningslösa järnvägsprojekt i Norrland. Resurser frigörs genom att potentiella hot förträngs.
Visst låter det som en Bellmanhistoria.
Men mest som Hep Stars:
I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Nåja. Vi kan nog känna oss säkra. För det vet ju hela världen:
Don't mess with Svenne Hedlund.


Mer att läsa: Försvar för en ny tid (Ds 2004:30). Vårt framtida försvar - försvarspolitisk inriktning 2005-2007 (Prop. 2004/05:5). Flight From Freedom. What Russians Think and Want av Richard Pipes (Foreign Affairs, May/June 2004). Reengaging Russia: A New Agenda av Michael McFaul (Current History, October 2004).