Från september 2008 till mars i år rasade partiet från 45,7 till 37,5 procent
i Synovates mätningar. Och Sahlin, partiledaren, har på ett år fallit från
48 till 27 procent i Sifos förtroendeundersökningar. Den rödgröna
oppositionens försprång har i det närmaste raderats.
Det kan svänga tillbaka lika fort. Den svenska väljarkåren, en gång ett under
av stabilitet, blir allt rörligare: andelen som bytt parti mellan valen har
ökat från 11,4 procent 1960 till 37,1 procent 2006.
Men opinionsförändringar kan också ske långsamt. De tenderar då att vara mer
djupgående och varaktiga. Ett exempel är svenskarnas inställning till EU.
Året efter ja-segern i folkomröstningen, 1995, härskade en utbredd besvikelse.
Enligt SOM-institutet var 36 procent i huvudsak för medlemskapet medan 49
procent var i huvudsak emot. Sedan dess har det runnit mycket vatten genom
Öresund.
Nyligen lättade statsvetarprofessorn Sören Holmberg på förlåten till den
senaste SOM-undersökningen, som visar att EU-opinionen i det närmaste har
transformerats. Nu uppger 48 procent att de huvudsakligen är för
medlemskapet. Bara 26 procent är i huvudsak emot. När frågan ”vässas” till
att gälla utträde eller ej så blir gapet ännu större: 22 procent anser att
Sverige bör lämna EU; 53 procent tycker det är en dålig idé. I endast ett
riksdagsparti, Vänsterpartiet, är EU-motståndarna i majoritet, fast knappt:
51 procent.
Samma tendens märks i Eurobarometern, EU-kommissionens rullande
opinionsmätning, där 59 procent av svenskarna uppger att de tycker
medlemskapet är bra. För första gången har Sverige hamnat på den övre halvan
bland de 27 medlemsländerna när det gäller stödet för EU; genomsnittet för
hela unionen är 53 procent.
För att ta reda på vad som ligger bakom denna successiva men dramatiska
omsvängning har SOM-forskarna studerat hur svenskarnas attityder till EU har
förändrats på olika politikområden. Det visar sig att förskjutningarna har
varit särskilt kraftiga på områdena brottsbekämpning, miljö och
sysselsättning.
SOM-mätningen genomfördes i höstas, just när finanskrisen gick in i sitt akuta
skede. Sedan dess har krisen slagit igenom i den reala ekonomin med kraftigt
ökande arbetslöshet. Följaktligen ser det lite annorlunda ut i den
Synovatemätning som genomfördes i april (DN 5/5).
Där toppar miljö och klimat listan över väljarnas viktigaste EU-frågor,
ekonomin och finanskrisen ligger tvåa medan brott och kriminalitet hamnar
först på åttonde plats.
Oavsett sådana variationer blir den sammantagna bilden att svenskarna sätter
allt större värde på EU som ett redskap för att hantera allvarliga problem
av gränsöverskridande karaktär.
Om fyra veckor, den 7 juni, skall svenska väljare för fjärde gången utse sina
representanter i EU:s enda direktvalda organ, Europaparlamentet, som i
onsdags demonstrerade sitt inflytande genom att stoppa det så kallade
telekompaketet.
Hittills har valdeltagandet minskat: 41,6 procent 1995, 38,8 procent 1999,
37,9 procent 2004. Det genomsnittliga valdeltagandet i hela EU var 45
procent 2004.
En hel del talar för att trenden bryts i år. Stödet för EU växer, frågor som
väljarna prioriterar i EU-sammanhang står högt på den politiska dagordningen
och riksdagsvalet nästa år ökar intresset för politik.
Partierna i den borgerliga regeringsalliansen – och då i synnerhet Moderaterna
– storsatsar på EU-valet. Sverige tar den 1 juli över EU:s ordförandeskap
under ett halvår och mot slutet av perioden förväntas statsminister Fredrik
Reinfeldt (M) spela en nyckelroll vid klimattoppmötet i Köpenhamn.
Även för Socialdemokraterna har valet en speciell betydelse. Det blir ett
första test på Mona Sahlins ledarskap och det rödgröna samarbetet.
Men både Moderaterna och Socialdemokraterna har betett sig besynnerligt. Det
är som om dessa annars välsmorda maskiner inte har tagit notis om
opinionsförskjutningen i EU-positiv riktning.
Moderaternas väljare är, liksom tidigare, de mest EU-entusiastiska. Ändå har
partiet planerat en lite navelskådande valkampanj på temat Mer Sverige i
Europa, låt vara att det nationalistiska budskapet tonades ned inför
gårdagens moderata valupptakt.
Socialdemokraterna, länge tudelade i synen på EU, framstår numera som ett
ja-parti: endast en fjärdedel av S-väljarna är emot medlemskapet, nästan
hälften är för. Ändå har partiet placerat en av sina mest profilerade
EU-kritiker, förra kulturministern och partisekreteraren Marita Ulvskog,
överst på valsedeln.
Att döma av den Sifomätning som Svenska Dagbladet publicerade igår, på
Europadagen, kan Moderaterna den 7 juni räkna med draghjälp av sina allmänt
höga opinionssiffror. Partiet skulle ha fått 27,6 procent om det varit
EU-val idag, ett jättekliv från valresultatet på 18,2 procent 2004.
Socialdemokraterna skulle också göra ett mycket bättre val än 2004: 35,2
procent, en uppgång från 24,7 procent för fem år sedan.
Men i en motsvarande undersökning från Synovate (DN 30/4) var den
socialdemokratiska siffran avsevärt lägre: 29,2 procent mot Moderaternas
29,7 procent. Ett valresultat i linje med Synovatemätningen skulle kunna få
marken att gunga under Sahlin inför partikongressen i höst. Då blir
Moderaterna största parti i ett nationellt val för första gången på nästan
hundra år. Det skulle vara en formlig chock för ett parti som har vant sig
vid att vara störst.
Genom det låga valdeltagandet inbjuder EU-valen till plötsliga sensationer.
Följaktligen har det funnits farhågor om att Sverigedemokraterna skulle
kunna använda årets val som språngbräda in i riksdagen 2010. Men i Sifos
EU-mätning får SD blygsamma 2,5 procent.
Mot bakgrund av vindkantringen i EU-opinionen kan partiet ha begått ett rejält
misstag när det skruvade upp sitt unionsmotstånd till hysteriska nivåer
under enfaldiga deviser som Ge oss Sverige tillbaka!
Bland partierna utanför riksdagen är det istället fildelningsfantasterna i
Piratpartiet, gynnade av den principiellt tveksamma Ipredlagen, som kan
skrälla: Sifos notering är 3,4 procent, Synovates 5,1 procent.
Skulle Sverigedemokraterna ändå lyckas ta sig över fyraprocentsspärren i
EU-valet finns det inget som säger att de därmed är på väg till riksdagen.
Framgångar i EU-val är svåra att upprepa i riksdagsval, där drygt 80 procent
av väljarna deltar.
I förra EU-valet fick Junilistan 14,5 procent av rösterna och Vänsterpartiet
kammade hem hela 15,8 procent 1999. Men Junilistan säckade ihop ganska fort
och misslyckades kapitalt när den 2006 försökte ta sig in i riksdagen. Och i
riksdagsvalet 2002 gick Vänsterpartiet tillbaka till 8,3 procent.
Vänsterpartiet, som inte står Sverigedemokraterna långt efter i Europapolitisk
enfald, verkar för övrigt vara på väg mot en smärre katastrof om fyra
veckor: från 12,8 procent i valet 2004 till 5,8 procent hos Sifo.
Folkpartiet och Centern tycks ha förutsättningar att någorlunda hålla
ställningarna i Europaparlamentet. Kristdemokraterna, annars pressade av
vikande väljarstöd, kan rädda sig kvar med hjälp av hårdlanseringen av Alf
Svensson.
Mest intressant är emellertid Miljöpartiet. Tack vare två språkrör som
kombinerat politiskt mod med utsökt känsla för tajmning ‧– Maria
Wetterstrand och Peter Eriksson – har partiet övergett sitt motstånd mot
EU-medlemskapet och med klimatfrågan i centrum gjort gemensam sak med sina
EU-vänliga systerpartier ute i Europa.
Detta parti, en gång tummelplats för allsköns hembygdsromantiker, distribuerar
nu valaffischer på engelska med parollen A Green New Deal. Det är en smula
svindlande. I lördagens Sifobarometer stöds de gröna av 7,9 procent, en
framryckning från 5,9 procent i valet 2004. Det kan bli mer. Det borde bli
mer.
Svenska väljare ser allt större fördelar med EU. Men det enda politiska parti
som har dragit tydliga och genomgripande slutsatser av detta är
Miljöpartiet, som med näbbstövlar och klor bekämpade medlemskapet. Det, om
något, visar att Sverige är på väg att bli riktigt europeiskt.
MER ATT LÄSA: EU allt mer accepterat (Europapolitisk analys 4/2009. Sieps) av
Sören Holmberg. Standard Eurobarometer 70/Autumn 2008 (www.ec.europa.eu).
Åsikter om EU-medlemskapets konsekvenser 1997–2008 (SOM-rapport 2009:3).