Den våg av folkliga revolter och missnöjesyttringar som började i Tunisien i december 2010 och sedan svepte fram över land efter land i Nordafrika och Mellanöstern fick tämligen omgående ett namn:
Den arabiska våren.
Att likna denna omvälvande process vid förväntningarnas årstid var självklart. Det ljusnade över en region där tyrannerna försvann en efter en: Tunisiens Ben Ali befinner sig i landsflykt, Egyptens Mubarak står inför rätta, Libyens Kaddafi är död, Jemens Saleh har till sist tvingats avgå.
Men med Tunisien som främsta undantag – regeringens ledande parti, islamistiska Ennahda, har avstått från att göra sharia, islamisk lag, till den nya konstitutionens källa – håller våren på att övergå i höst.
I Egypten, som genomför presidentval 23–24 maj, styr militären medan Muslimska brödraskapet, grundat 1928 av nazistbeundraren Hasan al-Banna, hade stora framgångar i parlamentsvalet i december. Brödraskapets parti och de salafister som vill återvända till islams ursprung samlade omkring 70 procent av rösterna. I Libyen råder kaos. I Jemen har inte mycket förändrats. Och i Syrien använder den styrande Assadklanen, beskyddad av Ryssland och Kina i FN, skoningslöst våld mot det egna folket; tusentals människor har mist livet i artilleriattacker mot bostadsområden och godtyckliga massavrättningar.
I flera länder finns oroande tecken på en religiös backlash mot kvinnor, som på många håll spelade en viktig roll i protesterna. Om detta berättar Mona Eltahawy i senaste numret av Foreign Policy. Ett exempel: det första den libyska interimsregeringen lovade göra efter Kaddafi var att tillåta månggifte.
Men det finns också en annan mörk och kall sida av den arabiska våren som dessvärre inte har fått befogad uppmärksamhet:
Det fenomen som den stridbara holländsk-somaliska exilpolitikern Ayaan Hirsi Ali kallar ”christophobia”, kristofobi, en anspelning på begreppet islamofobi, de fördomsfulla attityder mot muslimer som grasserar i Europa.
De kristna minoriteterna i arabvärlden, liksom tidigare de judiska, betraktades länge som dhimmi: förvisso ”otrogna” och ett slags andra klassens medborgare, men någorlunda fredade som anhängare av tolererade religioner. Det gällde till exempel kopterna i Egypten. De utgör cirka 10 procent av landets drygt 80 miljoner invånare och tillhör koptisk-ortodoxa kyrkan, den arabiska kristenhetens dominerande kyrka, framvuxen på 300-talet, alltså före islam.
Kopterna har alltid varit en utsatt grupp, men efter Mubarakregimens fall och med tilltagande religiös radikalisering i Egypten har våldet eskalerat. Kyrkor bränns. Kvinnor våldtas. Hundratals har mist livet. Den 9 oktober förra året dödades minst 24 människor när säkerhetsstyrkor attackerade kopter som demonstrerade mot övergreppen. Ett par hundra tusen kopter har känt sig tvingade att fly sina hem.
Syriens syrisk-ortodoxa kristna hyser inga varma känslor för Assad, men känner en förståelig oro för regimmotståndarnas allt starkare kopplingar till militanta islamister.
Irak har inte varit direkt indraget i den arabiska frihetsrevolten; där störtades tyrannen Saddam Hussein redan 2003 genom en USA-ledd invasion. Men sedan dess har nästan tusen kristna dödats i terrorattacker. De som kan flyr landet. Antalet kristna i Irak har halverats till knappt en halv miljon.
Irak och då främst Bagdad var en gång centrum för livaktiga judiska och kristna kulturer. Saddam drev ut judarna. Iraks nya shiamuslimska herrar håller på att driva ut de kristna.
I Saudiarabien, islams hjärtland, lever och verkar en miljon kristna utlänningar. De trakasseras av den religiösa polisen. Till och med privata bönesammankomster är förbjudna.
Men som Ayaan Hirsi Ali har påpekat (Newsweek 6/2) så begränsas inte kristofobin till arabvärlden. Den griper omkring sig i många andra muslimska länder.
I Pakistan utnyttjas långtgående lagar mot hädelse. I Iran fängslas kristna när de genomför gudstjänster. I Indonesien, världens största muslimska nation, har antalet våldsamma attacker mot religiösa minoriteter ökat kraftigt.
Och i Nigeria, där hela 40 procent av befolkningen är kristen, ägnar sig den extremt islamistiska sekten Boko Haram åt systematiska massmord på kristna med bensinbomber, skjutvapen och machetes. Under 2011 dödades över 500 människor av Boko Harams medlemmar och 350 kyrkor utsattes för brandattentat.
Nyligen utkom en bok på svenska som belyser hur långt det kan gå när nya härskare vänder sig mot en religiös minoritet:
De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon.
Författaren, Klas-Göran Karlsson, är historieprofessor i Lund och expert på det första folkmordet under 1900-talet: Aghet, Katastrofen.
Åren 1915–1918, i skuggan av slakterna vid Verdun och Somme, utplånades uppemot en miljon kristna armenier som bodde i det sönderfallande osmanska imperiet. De anklagades för förräderi.
Huvudansvariga för denna förbrytelse var de officerare, ungturkarna, som hade gripit makten i en statskupp 1908. Ungturkarna – som leddes av Mustafa Kemal, senare Atatürk, turkarnas fader – lät sultanen sitta kvar, men det var en ren formalitet. Styret togs över av det ungturkiska partiet Kommittén för enhet och framsteg.
Det osmanska riket anslöt sig 1914 till Tyskland och Österrike-Ungern i första världskriget genom att proklamera heligt krig, jihad, mot Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Kriget gick inte bra och hade dessutom föregåtts av territoriella och ekonomiska förluster. De sociala, etniska och religiösa spänningarna tilltog och urartade till sist i folkmord.
Karlssons bok är lysande: välskriven, tät, grundlig. Men framför allt är den skakande – redan i sin titel.
Yttrandet om de oskyldiga som kan bli skyldiga fälldes av Talaat Pascha, osmansk inrikesminister och den som anses ha varit folkmordets arkitekt. Pascha besvarade en fråga från den amerikanske ambassadören Henry Morgenthau om varför inte barn och andra oskyldiga armenier skonades.
De ohyggliga scener som utspelade sig i Anatolien under dessa år framstår som onda förebud om kommande folkmord: Förintelsen, terrorn i Stalins Sovjet och Maos Kina, Pol Pot, Rwanda, Balkan.
Det förekom massavrättningar, massdeportationer, slavarbete och dödsmarscher. En del armenier försökte göra motstånd, men det var lönlöst. Folkmordet fullbordades, i stort sett inför öppen ridå, utan att omvärlden ingrep: världskriget lade beslag på all uppmärksamhet. Den enda möjligheten för armenier att kanske rädda sig var tvångskonvertering till islam.
Frågan om armeniernas öde är utomordentligt känslig i Turkiet, en nation som 1923 bildades av resterna från det kollapsade osmanska imperiet.
Turkiet vägrar, trots överväldigande bevis om grymheternas omfattning, acceptera begreppet folkmord. Genom den ökända lagparagrafen 103 är det förbjudet att ”förolämpa den turkiska staten” – och att beskriva massakrerna på armenier som folkmord anses vara en sådan förolämpning.
När utländska parlament antar resolutioner som definierar blodbadet som ett folkmord reagerar Turkiet med ursinne, vilket Sverige fick erfara i mars 2010, då riksdagen erkände folkmordet på armenierna.
Turkiets komplicerade, eller blockerade, förhållande till folkmordet har varit ett hanterligt problem som mest tagit sig diplomatiska uttryck. Men i och med den arabiska våren tillkommer en ny dimension: Turkiet, idag en regional stormakt, väger allt tyngre i Mellanöstern.
Det återstår en hel del innan Turkiet kan beskrivas som fritt. På vissa områden, inte minst när det gäller pressfriheten, går utvecklingen rent av åt fel håll: 90 journalister sitter fängslade. Likafullt har landet tagit kliv i demokratisk riktning på senare år, bland annat som ett led i den numera nedtonade ambitionen att gå med i EU. Därmed har också Turkiet, sedan 2002 styrt av det moderat islamistiska partiet AKP, blivit en modell för den arabiska vårens frihetskämpar: Turkiet visar, heter det, att islam kan kombineras med demokratiska framsteg.
Men mot bakgrund av de förföljelser av religiösa minoriteter som nu pågår i muslimska länder i och utanför arabvärlden blir Turkiets förnekande av folkmordet på armenierna problematiskt. Verklig frihet för framtiden kan inte byggas på en lögn om det förflutna.
per.t.ohlsson@sydsvenskan.se