Världens kris, världens chans

Lord Stern är professor vid London School of Economics and Political Science och har tidigare varit Världsbankens chefsekonom. På den brittiska regeringens initiativ presenterade han 2006 en rapport om den globala uppvärmningens ekonomiska konsekvenser.

Om utsläppen av klimatpåverkande gaser fortsätter att öka som hittills kan kostnaderna i mitten av detta sekel uppgå till

5-20 procent av världens samlade bnp. Mot detta ställde Stern den jämförelsevis låga kostnaden för att först bromsa och sedan reducera utsläppen: cirka 1 procent av global bnp.

EU:s stats- och regeringschefer antog för två år sedan det internationellt sett ganska ambitiösa målet att minska utsläppen med 20 procent fram till 2020 – och med 30 procent ifall det blir ett nytt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. I Åre bekräftade miljö- och energiministrarna att ambitionen ligger fast. Sverige, EU:s ordförandeland, fick mandat att driva på processen inför FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december.

Vad som krävs är en global uppgörelse. Detta, The Global Deal, råkar vara titeln på Nicholas Sterns nya bok. Där kompletterar han sina bedömningar från 2006.

Det råder, på det hela taget, bred vetenskaplig och politisk enighet om att den globala uppvärmningen utgör det allvarligaste av alla miljöhot och att det huvudsakligen är mänsklig aktivitet som ligger bakom höjningen av jordens medeltemperatur med 0,8 grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Höjningen har skett parallellt med en ökad koncentration av koldioxid i atmosfären, från 285 till 430 miljondelar, ppm. Koldioxid och andra växthusgaser, till exempel metan, gör det svårare för solens värmestrålning att studsa tillbaka ut i rymden.

Temperatur och koldioxidhalt har alltid samvarierat. Under istiderna har koncentrationen varit låg; under varma perioder har den varit hög. Men i och med industrialiseringen tillkom en ny faktor: storskaligt bruk av fossila bränslen som kol och olja. Om den stigande utsläppskurvan inte bryts kan jorden vid seklets slut ha en medel­temperatur som är 5–6 grader högre än den förindustriella. För att ge perspektiv åt en sådan förändring: 5 grader är skillnaden mellan idag och den senaste istiden. Verkningarna skulle bli katastrofala redan vid 3 grader: bortsmälta ismassor, översvämningar, torka, svält, sjukdomsspridning.

Därför måste koncentrationen av koldioxid stabiliseras kring 500 ppm. Då kan temperaturhöjningen, enligt FN:s klimatpanel IPCC, stanna vid 2 grader, en nivå som anses någorlunda hanterlig. Det är bakgrunden till ansträngningarna att nå ett nytt internationellt klimatavtal, mer långtgående och heltäckande än Kyotoprotokollet, som löper ut 2012.

På G8-mötet i italienska L’Aquila i förra månaden anslöt sig ledarna för världens största ekonomier till målet att uppvärmningen skall begränsas till 2 grader och att de globala utsläppen skall ha minskat med 50 procent 2050. En halvering av utsläppen är troligen otillräcklig, men trots det innebar uttalandet ett fall framåt: det signalerar att USA, med Barack Obama som president, har engagerat sig i klimatfrågan. I L’Aquila anslöt sig också Kina, Indien och andra viktiga länder utanför G8 till tvågradersmålet, även om de fortfarande vägrar binda sig för preciserade utsläppsreduktioner.

Ändå ser det mörkt ut inför Köpenhamns­mötet, i varje fall om ambitionen är att ett avtal skall bli färdigt.

Klimatåtgärder kostar – och mitt i efterkrigstidens djupaste lågkonjunktur står andra frågor högre på dagordningen.

Denna nedprioritering bygger emellertid på den missvisande föreställningen om ett motsatsförhållande mellan tillväxt och miljö.

Nicholas Sterns The Global Deal är både oroande och hoppfull läsning. Oroande därför att författaren medger att han underskattade kostnaderna 2006; Stern menar nu att en stabilisering vid 500 ppm skulle sluka 2 procent av världens bnp. Hoppfull därför att han pekar på de fantastiska möjligheter som öppnar sig. Det var också hans tema i Åre: ”Vi är inte i ett hopplöst läge. Ju mer vi förstår hur vi kan svara på riskerna, desto mer spännande blir det. Det kan ge oss möjlighet till en dynamisk tillväxt.”

En bärande tanke hos Stern är att klimathotet tvingar fram innovationer och lösningar som driver på tillväxt och omvandling. Processen är redan i full gång: från utveckling av en andra generation biobränslen som framställs av avfallsprodukter till en världsmarknad för vindkraft som beräknas växa med över 155 procent de närmaste tre åren. Enbart under 2007 ökade investeringarna i så kallat ren energi med 41 procent.

Värt att notera är att Stern ser kärnkraft som ett begränsat men självklart inslag i framtidens energimix. Med hänsyn till hela livscykeln – vad en anläggning släpper ut under konstruktion, drift, underhåll och avveckling – är kärnkraft och vattenkraft de två klimatvänligaste energislagen.

Än så länge kan man bara ana en brusande bäck, men inom de närmaste två, tre decennierna dras världen med i en störtflod av ”kreativ förstörelse” när fossila bränslen successivt fasas ut. Nya marknader, nya företag och nya arbetstillfällen kommer att växa fram i en omfattning som vi knappast kan föreställa oss idag.

Begreppet ”kreativ förstörelse” är synonymt med Joseph Schumpeter (1883-1950), en av 1900-talets största ekonomer. Schumpeters mäktiga tes var att kapitalismen förnyar sig själv genom att undanröja det gamla och ge plats för det nya. Att han figurerar i The Global Deal ter sig helt följdriktigt.

Enorma språng i teknikutvecklingen leder till kreativ förstörelse i enorm skala. Ren energi har därmed samma transformerande potential som ångkraften eller elektrifieringen. Skillnaden mellan då och nu är dels brådskan, dels behovet av global samordning och organisation.

Tidigare kraftsamlingar på andra områden har uppnått imponerande resultat, framhåller affärsstrategen Mats Larsson i en ny bok om vägen bort från fossilsamhället, Global Energy Transformation. Han åberopar tre amerikanska exempel:

Omställningen av USA:s ekonomi under andra världskriget, Marshallplanen för Västeuropas återuppbyggnad och Apolloprogrammet.

Larssons framställning är läsvärd och tankeväckande – men också en smula vansklig. De historiska satsningar som han lyfter fram var nationella snarare än globala. Men framför allt: de byggde på politisk planmässighet.

Risken är att kombinationen av klimat- och finanskris leder till ett överdrivet reglerings- och plantänkande. Nicholas Stern medger, utan omsvep, att klimatkrisen är ett ”marknadsmisslyckande”: priset på smutsig energi har inte speglat de verkliga kostnaderna för samhället. Likafullt anser han att en framgångsrik klimatstrategi måste baseras på marknadsekonomins mekanismer.

Han är skeptisk till en global koldioxidskatt och pläderar för internationell handel med utsläppsrätter för att etablera en effektiv och rimlig prisnivå: cirka 40 euro per ton koldioxid. Han varnar för att direkta subventioner till energisektorn är snedvridande och pekar istället på hur enskilda företag sätter sig själva och sina leverantörer under hård press för att kunna marknadsföra sig som klimatmedvetna. När den amerikanska lågpriskedjan Wal-Mart ställer sådana krav på kinesiska producenter rör det sig inte om någon liten detalj: Wal-Mart svarar för 10 procent av USA:s import från Kina.

Politikens uppgift är inte att ersätta marknaden. Politiken skall – som Stern formulerar det – ”assistera” marknaden. Det kan gälla allt från regelverk och skattesystem som stimulerar investeringar i ny klimatteknik till offentliga satsningar på forskning och utveckling. Fokuserade ansträngningar för att möta akuta och ödesmättade utmaningar tenderar också att medföra oförutsedda men epokgörande genombrott. I början av 1940-talet var det inte många som insåg att den amerikanska krigsmaktens behov av snabba beräkningar av projektilbanor skulle röja väg för en fredlig revolution: den digitala.

Världens kris är i själva verket världens chans.

MER ATT LÄSA: The Global Deal. Climate Change and the Creation of a New Era of Progress and Prosperity (Public Affairs) av Nicholas Stern. Vårt klimat. Ekonomi, politik, energi (Norstedts Akademiska Förlag) av Klas Eklund. Global Energy Transformation. Four Necessary Steps to Make Clean Energy the Next Success Story (Palgrave Macmillan) av Mats Larsson.