Ratko Mladic, militärt ansvarig för massakern på 8 000 muslimska pojkar och
män i bosniska Srebrenica 1995, greps och transporterades i veckan till
krigsförbrytartribunalen i Haag, där hans kumpan Radovan Karadzic redan
befinner sig.
Libyens diktator Muammar Kaddafi fortsätter att bombardera sitt eget folk, men
utsätts för allt hårdare tryck från Natos FN-sanktionerade flygattacker, som
nu skall förlängas. Med eller utan Håkan Juholts hjälp.
Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak har svepts bort av de revolter som drar
fram över arabvärlden. Jemens Ali Abdullah Salehs dagar vid makten borde
vara räknade; han skadades vid en attack i fredags. Situationen i Syrien,
kontrollerat av den samvetslösa klanen Assad, är mer svårbedömd, men det
urskillningslösa dödandet tyder på att regimen är desperat.
Idag definieras 60 procent av världens länder som demokratiska av Freedom
House. Det är klart bättre än 28 procent 1950, men ändå rör det sig bara om
en knapp majoritet. Tyranner och tyrannier utgör alltså fortfarande ett
dödligt problem, trots demokratins segertåg sedan 1989.
Den ansedda tidskriften Foreign Policy listade förra året de värsta
bland de värsta. Här återfinns, med deras placering inom parentes, Zimbabwes
Robert Mugabe (2), Burmas Than Shwe (3), Kinas Hu Jintao (10), Kaddafi (11),
Venezuelas Hugo Chávez (17), bröderna Castro på Kuba (21) och Vitrysslands
Aleksander Lukasjenko (22).
Men medan diskussionen om fred, frihet och mänskliga rättigheter är fokuserad
på Israels blockad av Gaza och den USA-ledda kampen mot terrorismen väcker
de interna förhållandena i värstingstaterna jämförelsevis timida reaktioner.
Inga krav på åtal mot Hu Jintao.
Inga flammande kulturarbetarupprop för yttrandefriheten i Venezuela.
Inga armador för Kubas opposition.
Kan det bero på att flera despoter på listan har något gemensamt?
De har varit – och är i något fall fortfarande – idoler för västvärldens
revolutionsromantiska vänster av den enkla anledningen att de terroriserar
sina folk i den socialistiska rättvisans namn. De personifierar den
goda diktaturen.
Ingen har uttryckt det bättre än Anders Isaksson:
”Denna föreställning om livet under socialismen som något annorlunda, ett
nytt sätt att leva, en ny människa rent av, har troende socialdemokrater,
socialister, syndikalister, anarkister och kommunister burit med sig sedan
lärans födelse, en spröd underton som nog inte ens mullret från kommunismens
sammanbrott i Östeuropa lyckats dränka lika lite som naturvetenskapen
lyckats förjaga kristendomens mysterier.”
Allra tydligast är det i fallet Nordkorea.
Det finns ingen grymmare plats på planeten. Ingen annanstans är repressionen
så total och slutenheten så kvävande. Men på senare år har det börjat sippra
ut information inifrån landet som är så koncis och detaljerad att det inte
kan råda någon tvekan om att regimen i Pyongyang är världens mest
kriminella.
Här hålls 24 miljoner invånare nedtryckta av ett system som inte erkänner
några som helst rättigheter eller någon som helst mänsklig värdighet.
Hundratusentals människor sitter inspärrade i koncentrationsläger, där de
arbetas och plågas till döds.
Ändå är det Gaza som beskrivs som världens största fängelse. Ändå är det den
amerikanska Guantánamobasen som regelmässigt liknas vid Gulag.
Gång på gång – så även i Foreign Policy
– hamnar Nordkorea under Kim Jong Il i toppen när världens värsta regimer
rankas. Men rapporterna susar liksom bara förbi i nyhetsflödet.
Nordkorea, etablerat med sovjetisk hjälp när den koreanska halvön delades vid
krigsslutet 1945, är en kommunistisk familjediktatur som för inte så länge
sedan lockade politiska pilgrimsfarare från väst. De återvände hem med
storögda berättelser om framtidslandet som modigt stod upp mot USA-
imperialismen. Bland dessa resenärer återfanns en och annan svensk
socialdemokrat.
Att den nuvarande diktatorns far, Kim Il Sung, försökte förena Korea med våld
1950–1953 och att han därvid var nära att utlösa ett tredje världskrig
betraktades närmast som en heroisk episod i en galen tid då hjältarna hette
Mao och Pol Pot och då antydningar om missförhållanden i deras länder
tillbakavisades som CIA-förtal.
Länge sågs Nordkoreas idé om självförsörjning, juche,
som ett planekonomiskt föredöme för tredje världen. Men idag framstår landet
istället som ett exempel på socialistiskt vanstyre: levnadsstandarden uppgår
till knappt 10 procent av vad som erbjuds i det kapitalistiska Sydkorea.
Efter en svältkatastrof som 1995–2000 orsakade ett par miljoner dödsfall är
Nordkorea beroende av livsmedelshjälp utifrån samtidigt som regimen använder
sina knappa resurser för att skaffa sig kärnvapen och – som vid
beskjutningen av ön Yeonpyeong i november förra året – utsätta Sydkorea för
militära provokationer. De sanktioner som införts, dämpade av Kina, har inte
rubbat Kim Jong Il.
För en månad sedan offentliggjorde Amnesty International en detaljerad rapport
om Nordkorea. Sam Zarifi, chef för Amnestys Asienavdelning, talar om ”de
värsta förhållanden som Amnesty någonsin har dokumenterat”.
Underlaget består av satellitbilder och vittnesmål från flyktingar med
erfarenheter från ett lägersystem, kwanliso, som breder ut
sig över landet.
Det är förfärande läsning.
I världspressen blev det dock mest notiser och inte mycket mer.
Lägren är indelade i två kategorier: Totala kontrollzonen och Revolutionära
zonen. Omkring 200 000 människor hålls inspärrade. I de läger som ingår i
Totala kontrollzonen finns endast livstidsdömda och bara en handfull har
lyckats fly. Många spärras in därför att deras släktingar bedömts vara
politiskt opålitliga; i Nordkorea anses regimkritik gå i arv i tre
generationer.
Förhållandena i lägren är vedervärdiga – uppemot 40 fångar stuvas in i celler
på 50 kvadratmeter – och fyra av tio internerade beräknas dö av undernäring.
Offentliga avrättningar hör till vardagen, liksom tortyr och andra
övergrepp. Arbetsdagen startar klockan fyra på morgonen och avslutas med två
timmars ”ideologisk undervisning” fram till klockan elva på kvällen. Den som
då inte kan rabbla upp de ramsor som lärts ut nekas sömn.
En man som 2000–2003 satt i ett av lägren berättar:
”Vårt arbete var att rensa ogräs. Varje fånge hade ansvar för 1 157
kvadratmeter och det var bara fångar som hann klart med sin uppgift som fick
någon mat. Klarade man bara hälften fick man bara en halv matranson. Varje
dag dog det fångar. Till skillnad från ett normalt samhälle blev vi inte
ledsna när någon dog utan snarare tvärtom. Om man tog hand om en död kropp
och begravde den så kunde man få en extra skål med mat. Jag tog ofta på mig
uppgiften att ta hand om och begrava de döda ... Vi var 200 fångar som
skulle dela på en toalett, vi fick aldrig duscha, kropparna stank och var
täckta med löss.”
En annan före detta fånge berättar om hur han, efter att ha utsatts för
tortyr, tvingades bevittna avrättningen av sin mor och bror som hade gripits
under ett flyktförsök. Modern hängdes, brodern sköts.
Barn används systematiskt som arbetskraft i lägren. En tidigare fånge minns
hur han såg flera barn krossas under en kollapsande cementvägg. Övriga
fångar beordrades fortsätta arbetet och inte ta notis om olyckan. Och i sin
årsrapport 2011 redogör Amnesty för en grymt talande enskild händelse: den
offentliga avrättningen av en fabriksarbetare i Hamhung. Hans brott? Att via
en kinesisk mobiltelefon – mobiltelefoner är naturligtvis illegala – ha
informerat en flykting i Sydkorea om priset på ris.
Allt är känt. Informationen finns där, svart på vitt. Likafullt bemöts detta
helvete på jorden, där en sjuklig Kim Jong Il nu förbereder upphöjelsen av
sin son Kim Jong Un, med massmediala och politiska axelryckningar.
Usama bin Ladin är död. Ratko Mladic är fast. Kaddafi hänger mot repen.
Världen har blivit bättre. Men i den bästa av världar hade Kim Jong Il stått
inför rätta. Nu gör han inte det, ty han har mäktiga beskyddare. Dels Kina.
Dels alla som trodde att Nordkorea var framtiden och som nu väljer skammens
tystnad om världens värsting.
MER ATT LÄSA: North Korea: Political Prison Camps
(www.amnesty.org). Alla monster måste dö. Gruppresa till Nordkorea
(Albert Bonniers Förlag) av Magnus Bärtås & Fredrik
Ekman. Bilder från Nordkorea (Atlas Vintage) av Villy Bergström &
Benjamin Katzeff Silberstein. Political Pilgrims. Western Intellectuals
in Search of the Good Society (Transaction) av Paul Hollander. www.foreignpolicy.com.
www.freedomhouse.org.