För första gången ställs två partiallianser mot varandra. Å ena sidan den
borgerliga regeringen med Moderaterna, Folkpartiet, Centern och
Kristdemokraterna, å andra sidan den rödgröna oppositionen med
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
För första gången kan Sverige få en kvinnlig statsminister – Mona Sahlin.
Och för första gången kan ett högerextremistiskt parti ta sig in i riksdagen;
i flera opinionsmätningar har Sverigedemokraterna parkerat kring
fyraprocentsnivån. Jämförelser med Ny demokrati 1991 är missvisande. Ny
demokrati var ett obehagligt och fördomsfullt populistparti, men
Sverigedemokraterna, med rötterna i den nazianstuckna rörelsen Bevara
Sverige Svenskt, har främlingsfientlighet som sin enda och bärande idé.
Ett annat nytt fenomen är opinionsrörelser som bryter etablerade mönster.
I ekonomiskt besvärliga tider brukar sittande regeringar straffas av väljarna.
Så tycks det inte vara den här gången. Den bråddjupa konjunkturnedgången har
gynnat alliansregeringen, som började knappa in på de rödgröna hösten 2008,
då finanskrisen blev akut. Regeringen har fått mycket beröm för sin
krishantering och Sverige går nu in i återhämtningsfasen med EU:s starkaste
statsfinanser. Det kan rent av vara så att ett ekonomiskt bakslag före
valet, till exempel som en följd av eländet i Grekland, stärker regeringens
ställning ytterligare.
Trots att de rödgröna har haft en klar ledning sedan maktskiftet hösten 2006
framstår opinionsläget som svårbedömt. Enligt Synovates aprilmätning för
Sydsvenskan och DN har gapet mellan opposition och regering vuxit till 8,1
procentenheter, men i torsdags publicerade Expressen en undersökning från
Demoskop som ger regeringssidan ett knappt övertag.
Kommer årets valrörelse också att skilja sig från andra genom att bli
osedvanligt smutsig?
En del bedömare varnar för det. De hänvisar bland annat till ett nytt
medielandskap med en exploderande ”bloggosfär” och snabba, ofiltrerade
kanaler som Facebook och Youtube:
”Jag tror att vi i år kommer att se en kakofoni av budskap i de sociala
medierna. Där kan det då bli ganska lätt att bedriva en genomtänkt negativ
kampanj”, säger Torbjörn Nilsson, politikredaktör på Fokus och författare
till en uppmärksammad bok om det politiska spelet (SvD 7/3).
Inför valet 2006 förekom åtskilliga övertramp. En opinionsanalytiker på
Socialdemokraternas kansli ertappades med att skicka falska mejl till
nyhetsredaktionerna med uppgifter om att moderatledaren Fredrik Reinfeldt
hade betalat för svarta tjänster. SSU spred bilder på Reinfeldt som varulv.
En bloggare med koppling till Liberala ungdomsförbundet påstod att Göran
Perssons statssekreterare Lars Danielsson hade en älskarinna på arbetet. Och
ett par veckor före valet briserade dataintrångsskandalen: folkpartister
hade skaffat sig tillgång till Sapnet, Socialdemokraternas interna
datanätverk.
Smutskastningen inför årets val har redan börjat.
Kommunminister Mats Odell (KD) och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin
(M) orsakade feta rubriker i förra veckan när de introducerade begreppet
”Tobleronepolitik”.
Först ut var Odell, som retat sig på att de rödgröna bjudit över regeringen
när det gäller stöd till den kommunala sektorn. Till TT sade Odell den 27
april:
”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till
svenska folket.”
Några timmar senare använde Littorin samma uttryck i en riksdagsdebatt.
Genom att damma av en femton år gammal skandal ville Odell och Littorin
ifrågasätta trovärdigheten i den rödgröna politiken och formuleringen har
liksom satt sig, inte minst på nätet. En Googlesökning på ”Tobleronepolitik”
gav häromdagen cirka 160 000 träffar.
Odell och Littorin är naturligtvis fullt införstådda med att Sahlin brottas
med betydande förtroendeproblem, som åtminstone delvis hänger samman med
kvardröjande effekter från den så kallade Tobleroneaffären 1995: statsrådet
Mona Sahlin hade vid upprepade tillfällen använt sitt tjänstekort för
privata inköp. Sahlin, allmänt betraktad som den avgående statsministern
Ingvar Carlssons troliga efterträdare, tvingades ta ”timeout” från politiken
och återkom inte i regeringen förrän 1998.
”Alliansen vill skjuta in sig på att Mona Sahlin är en impopulär kandidat och
aktivera gamla tankar om henne”, menar statsvetarprofessorn Peter Esaiasson
(AB 29/4).
Tilltaget var grovt och osnyggt. Att anspela på en för länge sedan utagerad
affär framstår dessutom som en aning desperat.
Men även de socialdemokratiska reaktionerna tyder på desperation.
Eftersom Sveriges politiska kultur anses vara mer försonlig och ”renare” än
till exempel USA:s tar partierna och deras företrädare varje chans att
framställa motståndarna som illasinnade och destruktiva. Och mycket riktigt:
dagarna efter Odells och Littorins Tobleroneutspel stod ledade
socialdemokrater i kö för att fördöma de bägge ministrarna.
Längst gick, som så ofta, partiets ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros,
självskriven finansminister i en eventuell rödgrön regering. Man får hoppas
att han i den rollen demonstrerar bättre känsla för proportioner än i
Aftonbladet den 28 april:
”Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till
sedan Kosackvalet.”
Östros syftar på andrakammarvalet 1928, då Sveriges nationella ungdomsförbund,
formellt partipolitiskt fristående men i praktiken en högerorganisation,
spred affischer som kopplade samman Socialdemokraterna med det ryska
bolsjevikväldet:
”En var som röstar på ’arbetarepartiet’ röstar för Moskva.”
”Du som röstar på ’arbetarepartiet’, röstar på beslagtagande av enskild
egendom. DU blir av med dina sparade slantar!”
”Sveriges kvinnor! En var som röstar på ’arbetarepartiet’, röstar för
familjebandens upplösning, barnens förvildning, och sedernas förfall.”
Lite värre än ”Tobleronepolitik”, om man säger så.
Faktum är att smutskastning i större eller mindre omfattning har förekommit i
alla svenska valrörelser. Det kan vara värt att hålla i minnet när politiker
idag rasar mot det andra lägrets ”dyngspridare”, för att låna ett uttryck
från Ibrahim Baylan, Socialdemokraternas partisekreterare.
Några exempel, utöver det ofta åberopade Kosackvalet:
I mars 1914, när Karl Staaff avgått som statsminister efter borggårdskrisen,
genomfördes ett extraval som i smutsighet överträffar det mesta. Försvaret
var den stora valfrågan och Staaff anklagades för att sälja ut Sverige till
Ryssland. Han bespottades på gatan och hotades till livet. Hatkampanjen,
underblåst av högern, knäckte den sjuklige Staaff, som avled året därpå.
Det första andrakammarvalet efter andra världskriget, 1948, präglades av en
stenhård borgerlig kampanj mot Socialdemokraterna med överdrifter och
personangrepp. Socialdemokraterna slog tillbaka genom att peka på kopplingar
mellan storfinansen och Folkpartiet. Det ledde i sin tur till
Molanderaffären. Morgon-Tidningen hävdade, med S-riksdagsmannen Seth
Molander som källa, att Folkpartiets Stockholmsavdelning fått flera miljoner
kronor från det privata näringslivet. En utredning kom dagarna före valet
fram till att Molander ljugit om beloppet. Han ströks från riksdagslistan.
Under valspurten 1968, när Warszawapakten invaderat Tjeckoslovakien, utmålades
folkpartiledaren Sven Wedén som säkerhetsrisk av de regerande
Socialdemokraterna.
Ett par veckor före valet 1988 fick utrikesminister Sten Andersson (S) hård
kritik för ett uttalande om folkpartiledaren Bengt Westerberg: ”Hur
välmodulerad en hjärna än är, så hjälper det inte om den är felprogrammerad.”
Politik handlar om ”att vilja något”, sade Olof Palme, själv föremål för
illasinnad ryktesspridning. Men politik handlar också om känslor,
särskilt under valår, då det allra heligaste står på spel: makten.
Provocerande formuleringar och förflugna ord är därför ofrånkomliga inslag i
en valrörelse. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.
Problemen uppstår när heta känslor slår över i planerade och systematiska
kampanjer för att svärta ned motståndarna. Det har hänt förut – och det kan
hända igen. Den plumpa Tobleroneattacken och den lätt hysteriska
motreaktionen borde föranleda ett djupt och eftertänksamt andetag. På båda
sidor.
Spännande valrörelser måste inte vara smutsiga.
MER ATT LÄSA: De omänskliga. Berättelser om politik (Weyler) av
Torbjörn Nilsson. Svenska valkampanjer 1866–1988 (Allmänna Förlaget) av
Peter Esaiasson. I väntan på Mona Sahlin (Prisma) av Christer Isaksson.