Vem vinner?

Den här veckan har tillhört Barack Obama. Vid demokraternas konvent i Denver, Colorado, utsågs han formellt till partiets kandidat i det amerikans­ka presidentvalet den 4 november. I torsdags, inför en entusiastisk jättepublik, accepterade den 47-årige Illinoissenatorn nomineringen. Hans tal levde upp till högt ställda förväntningar. Och själva tidpunkten var laddad med symbolik: Obama, den förste svarte politiker som nominerats till president av ett av de stora partierna, framträdde på 45-årsdagen av Martin Luther Kings berömda I have a dream.

Men nästa vecka tillhör Obamas motståndare. I morgon samlas republikanerna till konvent i Minneapolis-Saint Paul, Minnesota, för att nominera Arizonasenatorn John McCain.

Med konventen avklarade går valrörelsen in i sitt mest intensiva skede. De viktigaste hållpunkterna fram till valet är den 26 september och den 7 oktober. Då möts Obama och McCain i TV-sända debatter.

Barack Obama blir president. I varje fall enligt två prognosmodeller som varit förbluffande träffsäkra. Hittills.

Allan Lichtman, professor i historia vid American University i Washington, har konstruerat vad han kallar ”nycklar” till presidentvalen: tretton olika variabler – politiska, ekonomiska, sociala – som bygger på data från 1860 och framåt. Med ledning av dessa ”nycklar” har Lichtman i förväg pekat ut röstvinnaren i samtliga presidentval sedan 1984. Inför valet år 2000 spådde Lichtman, helt korrekt, att demokraten Al Gore skulle få flest röster. Republikanen George W Bush stod dock som slutsegrare, eftersom han fick majoritet i det elektorskollegium som utser president.

Lichtman är säker på att Obama vinner i november. Redan före primärvalen, i den senaste upplagan av boken The Keys to the White House, skrev han rakt ut att demokraternas kandidat vinner ”oavsett vem de nominerar”.

Minst lika träffsäker har Alan Abramowitz varit. Abramowitz, professor i statsvetenskap vid Emory University i Georgia, står bakom en ”valbarometer” som baseras på tre faktorer: den sittande presidentens popularitet, den ekonomiska tillväxten och huruvida presidenten har suttit en eller två mandatperioder i Vita huset.

När Abramowitz modell tillämpas på de femton senaste presidentvalen, så prickar den rätt i fjorton fall. Enda missen är 1968, då republikanen Richard Nixon vann en knapp seger över demokraten Hubert Humphrey.

Att döma av ”barometern” borde John McCain inte ha en chans. George W Bush, McCains partivän, är djupt impopulär, USA:s ekonomi brottas med allvarliga problem och efter två mandatperioder med en republikan som president finns det ett sug efter förändring och förnyelse.

Dessutom fyllde McCain 72 i fredags. Amerikanerna har aldrig valt en så gammal man till president.

Också en jämförelse med läget inför det senaste presidentvalet indikerar att Barack Obama är på väg mot Vita huset. Då, 2004, vann George W Bush ganska knappt över demokraternas John Kerry. I en nyligen publicerad analys påpekar Alan Abramowitz att Obama ligger bättre till än Kerry i nästan varje demografisk kategori och att han leder i delstater som Kerry vann för fyra år sedan samtidigt som han har goda chanser i annars solitt republikanska stater som Virginia och North Carolina.

På papperet ser det alltså ut att vara klappat och klart för Obama. Men verkligheten har ibland en tendens att trotsa modellerna.

Under sommaren har McCain knappat in. Den senaste tiden har det närmast varit dött lopp mellan honom och Obama i flera opinionsmätningar. I några har McCain rent av haft ett försprång.

Att Obama hamnat under press beror, sägs det, på bristande konkretion i hans visionära och välartikulerade budskap, inte minst i de plånboksfrågor som prioriteras av den breda medelklassen. Han har också fått kritik inifrån sitt parti för att inte angripa McCain med tillräcklig skärpa. Obamas konventstal i torsdags, mer detaljerat och med hårda utfall mot republikanerna, var hans svar på kritiken.

Men Obama har också andra problem.

Republikanerna har lyckats utmåla honom som en närmast vänsterradikal elitist som saknar den rätta känslan för de amerikanska värdena. Den obehagliga och insinuanta boken The Obama Nation, utgiven av ett förlag med nära band till det republikanska partiet, har hamnat på bästsäljarlistorna och konservativa radiopratare som Rush Limbaugh har släppt hämningarna i sina personangrepp på Obama, som haft svårt att värja sig mot denna välregisserade kanonad.

Obama ligger efter McCain bland vita väljare. Det beror mer på Obamas partifärg och mindre på hans hudfärg; senast en demokrat fick majoritet bland vita väljare var 1964, då Lyndon Johnson krossade Barry Goldwater.

Men vallokalsundersökningar från primärvalen visade att det bland en del vita väljare, främst lågutbildade landsbygdsbor, finns en aversion mot Obama som bara kan förklaras med kvardröjande rasfördomar. Det kan få betydelse på marginalen – och mycket tyder på att valet avgörs med små marginaler.

Den demokratiska huvudstrategin mot McCain är att definiera honom som en direkt fortsättning på George W Bush. McCain var en tidig förespråkare för interventionen i Irak 2003 och är helt inställd på att fullfölja vad som påbörjats där. Han accepterar Bushs gigantiska skattesänkningar för de mest välbärgade och han lovar att fortsätta nominera konservativa domare till Högsta domstolen.

Men i andra avseenden är det svårt att avfärda McCain som en Bushkopia. Under ett kvartssekel i kongressen har han demonstrerat stor självständighet och har ofta verkat för uppgörelser över partigränsen. Han har också kritiserat de brutala förhörsmetoder som Bushadministrationen tillåter i kriget mot terrorismen.

Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, har i dagarna utkommit med John McCain – en politisk biografi. Där ger den grundlige Bergström, numera amerikansk medborgare, en utmärkt introduktion till fenomenet McCain. I boken konstaterar han bland annat att McCains ”varumärke” är betydligt starkare än republikanernas. I undersökningar om valets viktigaste sakfrågor får demokraterna högre betyg än republikanerna. Men när partierna ersätts av kandidaternas namn blir McCains betyg bättre än Obamas.

Styrkan i McCains ”varumärke” hänger i allra högsta grad samman med hans status som krigshjälte. I drygt fem år satt han i nordvietnamesiskt fångläger. Han erbjöds frigivning, men vägrade med hänvisning till att andra borde släppas före honom.

En heroisk bakgrund – i kombination med en långvarig gärning som senator – skänker McCain särskild trovärdighet i frågor som rör den nationella säkerheten, vilket väger tungt i en nation som sedan den 11 september 2001 lever i ett slags permanent beredskapstillstånd.

Genom Rysslands övervåld mot Georgien har McCain, som länge varnat för rysk ”revanschism”, fått ytterligare en möjlighet att påminna väljarna om dels sin egen erfarenhet av krig och kriser, dels motståndarens brist på sådan erfarenhet.

Därav Obamas val av vicepresidentkandidat: Joe Biden, senator sedan 1970-talet och en högt ansedd utrikes- och säkerhetspolitiker.

John McCain svarade i fredags med att välja en överraskande running mate som kompletterar honom själv, fast på andra områden: den 44-åriga Alaskaguvernören Sarah Palin. Hon är relativt ung och har en högerkristen profil som kan lugna de republikanska gräsrötter som är skeptiska till McCain. Och som kvinna kan hon attrahera demokratiska väljare som under den långa och bittra primärvalskampanjen röstade på Hillary Clinton.

Barack Obama väcker entusiasm. John McCain väcker respekt. Båda är formidabla kandidater. Som Andrew Sullivan har uttryckt det i Sunday Times: ”Det här är Nadal­–Federer, Borg–McEnroe. Jag spår fem set. Och en fantastisk match.”

Så vem vinner?

Modellerna och det historiska mönstret talar för Obama. Men det finns faktiskt en liten mätare som ger utslag för McCain: Missouri. Med ett enda undantag, 1956, har denna delstat röstat på vinnaren i alla presidentval sedan år 1900.

John McCain har en stadig ledning i Missouri.

MER ATT LÄSA: The Keys to the White House (Rowman and Littlefield) av Allan Lichtman. Ninety Days and Counting (www.centerforpolitics.org) av Alan Abramowitz. The Obama Nation. Leftist Politics and the Cult of Personality (Treshold Editions) av Jerome R Corsi. Att våga hoppas. Tankar om den amerikanska drömmen (Albert Bonniers Förlag) av Barack Obama. John McCain. En politisk biografi (Historiska Media) av Hans Bergström.