Efter nästan en månads radiotystnad och semester i Mexiko skulle en utvilad
Håkan Juholt återvända till den politiska scenen och ta kommandot.
Så var det i varje fall tänkt. Men Juholt brukar, som bekant, ha otur när han
tänker. Med opinionssiffror under 25 procent har de ledarlösa
Socialdemokraterna nu kastats in i sin värsta kris sedan partisprängningen
1917. Splittringen är öppen.
Vid hemkomsten försäkrade S-ledaren att han använt ledigheten åt att läsa och
förkovra sig. Han hade rent av blivit ”en bättre människa”. Det skulle vara
slut med de fadäser och dumheter som utmärkt hans tio stormiga månader som
partiordförande.
Sedan framträdde han vid Folk och försvars årliga konferens i Sälen.
Juholt har för länge sedan slutat att förvåna omgivningen med sina felaktiga
påståenden. Det har gått så långt att han, enligt Språkrådets senaste
sammanställning, har skänkt svenskan ett nytt substantiv: Juholtare, att
säga något galet och sedan backa.
Ändå kom klavertrampet i Sälen som en överraskning. Ty Folk och försvar borde
vara Juholts hemmaplan; han har varit ordförande i både försvarsutskottet
och den parlamentariska försvarsberedningen.
I måndags anklagade Juholt statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och den
borgerliga alliansregeringen för att ha ”drivit igenom en ny försvarspolitik
tillsammans med Sverigedemokraterna”. Uttalandet var häpnadsväckande:
besluten togs före valet 2010, då Sverigedemokraterna inte satt i riksdagen.
Det blev inte bättre när Juholt försökte dra foten ur klaveret genom att
säga att han uttryckt sig medvetet drastiskt.
Förfallet har fortsatt och misstron ökat. I förtroendemätningarna har Juholt
slagit bottenrekord på bottenrekord. Även de flesta socialdemokratiska
sympatisörer blev övertygade om att partiet inte kan vinna valet 2014 med
Juholt som statsministerkandidat.
K-G Bergström, veteran bland Sveriges politiska kommentatorer, skrev
häromdagen i Expressen att han aldrig stött på en partiledare som har
”uppträtt så ovärdigt för ämbetet”.
Ett annat sätt att uttrycka det på är att Juholt saknar vad romarna kallade
gravitas.
Denna brist på värdighet, stil och ansvarskänsla demonstrerade Håkan Juholt
återigen när han under torsdagens och fredagens dramatiska möte med
verkställande utskottet, VU, stretade emot avgångskrav som framfördes från
flera distrikt och som gjorde det omöjligt för honom att fortsätta hävda att
han har stöd av ett enigt parti. Så har ingen av hans företrädare agerat,
fullt införstådda med den princip som formulerats av den legendariske
socialministern Gustav Möller: ”Jag anser sammanhållningen inom den
socialdemokratiska rörelsen som dess livsnerv.”
Juholts försäkringar om att VU inte alls skulle diskutera hans framtid som
partiordförande visade sig därtill vara ännu en bekräftelse på att det
folkliga epitetet ”Ljugholt” har visst fog för sig.
Till sist insåg Håkan Juholt det oundvikliga. Vid en pressträff i Oskarshamn
på lördagen meddelade han sin omedelbara avgång.
Men Socialdemokraternas kris kan inte enbart skyllas på Juholts uppenbara
tillkortakommanden. Den har flera dimensioner utöver de personliga:
Politiska, socioekonomiska, geografiska, demografiska, intellektuella.
Krisen beror på att Socialdemokraterna inte har kunnat hantera två svidande
valnederlag, 2006 och 2010, och på att partiet idag kontrolleras av en
falang som brukar beskrivas i vänstertermer, men som i själva verket är
konservativ. Det senare speglades i Juholts retorik: 2010-talets utmaningar
skall mötas med 1970-talets lösningar.
Vidden av Socialdemokraternas senaste valnederlag, då Mona Sahlin var
partiledare, framgår av den nyligen publicerade valundersökningen från
Statistiska centralbyrån, SCB.
I den globala konjunkturkollapsens spår hade ekonomin hög prioritet bland
väljarna. Men numera gynnar detta Moderaterna, inte Socialdemokraterna: den
största väljarströmmen gick från S till M. Det fällde avgörandet.
Även ett allmänt ökande förtroende för politik gagnade regeringen, som
fortsatte att stärka sin position bland medelinkomsttagare, storstadsbor och
högutbildade. Och aldrig tidigare har andelen väljare som placerar sig
själva till höger varit så stor: 47 procent mot 34 procent till vänster.
Ett långsiktigt problem för Socialdemokraterna är den geografiska fördelningen
av partiets väljarstöd. Richard Öhrvall, statistiker vid SCB, har lagt in
resultaten från Sveriges 5 668 valdistrikt på en karta som har publicerats
på hans blogg. Röda och blå nyanser visar i vilka regioner som alliansen
respektive de rödgröna hade störst övervikt 2010. Ett tudelat Sverige
framträder: massivt rött i Norrland och skogslänen, intensivt blått i söder
och framför allt i storstadsområdena.
”I och för sig visste vi tidigare att Socialdemokraterna är starka i Norrland
och Moderaterna i storstäderna. Men jag hade inte väntat mig att
uppdelningen var så tydlig”, säger Öhrvall. (DN 9/1)
Socialdemokraterna har alltså sitt starkaste stöd i avfolkningsbygder medan de
borgerliga – och särskilt Moderaterna – dominerar i expansiva
inflyttningsområden.
Även det politiska arvet mellan generationerna tycks idag missgynna
Socialdemokraterna, ett parti vars väljare tidigare har kännetecknats av
nedärvd lojalitet. Att döma av en studie från Linnéuniversitetets
Surveyinstitut tenderar barn till föräldrar som placerar sig till höger att
göra likadant i större utsträckning än barn till vänsterföräldrar.
Statsvetaren Magnus Hagevi konstaterar att ”högern når en framgång när det
politiska arvet summeras”.
Förvisso har klassröstningen fortfarande genomslag: 2010 röstade 52 procent av
de LO-anslutna på Socialdemokraterna. Men partiet missgynnas av en
fortlöpande socioekonomisk strukturförändring. I valet 1976 klassificerades
48 procent av väljarna som arbetare; 2010 var andelen 26 procent.
Socialdemokraterna kommer att vid nästa val ha varit borta från
regeringsmakten i åtta år, partiets längsta oppositionsperiod sedan den
allmänna och lika rösträttens införande 1921.
Det tär inte bara på självförtroendet, det försvårar också
kompetensförsörjningen.
Den epok är slut då partiet, i kraft av sitt maktinnehav, kunde attrahera
ambitiösa begåvningar som ville göra skillnad i politiken. En jämförelse
mellan Tage Erlanders ”pojkar” och partiets nuvarande ledargarnityr säger
det mesta.
Allt detta tyder på att Socialdemokraterna, oavsett partiledare, kan ha gett
sig ut på en lång ökenvandring. Likheterna med brittiska Labour på
1980-talet är slående: splittring i kombination med en nostalgisk politik
som envist vägrar förhålla sig till nya realiteter.
Efter valförlusten 1979 fick Labour vänta på revansch i arton år. Partiet, som
förlorade fyra val i rad, återkom till makten först sedan Tony Blair hade
genomfört en politisk helrenovering.
Men något renoveringsprojekt lär inte bli aktuellt inom en svensk
socialdemokrati som behärskas av retrovänstern.
Det är ett tragiskt skådespel.
Också bland politiska meningsmotståndare har Socialdemokraterna bemötts med en
historiskt betingad respekt. Partiet var inte ensamt om att bygga ett
anständigt samhälle. Utan ett dynamiskt näringsliv hade det aldrig gått och
viktiga reformer beslutades i brett samförstånd. Men en pragmatisk och
resultatinriktad socialdemokrati hade under decennier det politiska
huvudansvaret. Att se detta parti tvinga ut sig självt i öknen är sorgligt.
Mycket av den interna kritiken mot Håkan Juholt kretsade kring hanteringen av
den socialdemokratiska budgetmotionen.
Vad hände egentligen med höjningen av a-kassan? Plockades den bort av Juholt?
Förvirringen var total när riksdagsgruppen i slutet av september gav Juholt
och den ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich bakläxa på motionen.
Att VU fyra månader senare accepterade Juholts klargöranden förtog inte
intrycket av politisk inkompetens.
Här, mitt i tragiken, ryms faktiskt en smula komik.
För just Juholt och Waidelich har lett tankarna till en annan duo.
Den ene stor och stöddig. Den andre, som ofta får ta smällarna när hans
kompanjon gör bort sig, är lite mindre och tämligen bortkommen. Och på tal
om ökenvandring, så har en av Helan & Halvans klassiska
filmer, The Flying Deuces från 1939, följande svenska titel:
Vi fara till Sahara.